The Expanse

Till sist tog sig mänskligheten ut i solsystemet, inte på korta besök för att placera ut flaggor - jo, förresten, precis för att placera ut flaggor och hävda sin rätt till marken. Mellan jorden och månen finns det täta band, men de stolta bosättarna på Mars har en egen regering och egna ambitioner för sin planet. Kolonisatörerna på månarna kring de yttre planeterna har nästan förvandlats till ett eget folkslag i den låga gravitationen, med långa smala kroppar och inte tillräckligt med muskelstyrka för att klara sig någon längre tid i jordgravitation.

TV-serien The Expanse bygger på böckerna skrivna av författarduon James S.A. Corey, och är lika spännande vare sig man har läst böckerna eller ej. Den första säsongen följer handlingen i första boken, Leviathan Wakes, men slutar tidigare, mitt i ett dramatiskt skede. Andra säsongen plockar upp och avslutar första boken, fortsätter med handlingen från andra boken, Caliban's War, men slutar även den innan boken gör det. Dock har vi en tredje säsong att se fram emot år 2018.

Serien följer i stort sett böckerna, men breddar redan från början perspektivet med att presentera United Nations (jorden), och det politiska spelet mellan de olika grupperingarna. Konflikter mellan huvudpersoner trissas upp, säkert för att skapa omväxling i de resor mellan rymdstationer som egentligen är spännande nog ur en teknisk synvinkel. Andra karaktäriserande detaljer i miljöer och personers bakgrund som vävs in är tacknämligt plockade från senare böcker i serien, och det är gott att se att manusförfattarna har det intresset för ursprungsberättelsen.

Interiörerna är snygga och trovärdiga - skepp och kolonier som ser funktionella ut, kanske litet väl polerade när de borde ha använts och slitits ett tag, men visst är det viktigt att hålla saker rena och funktionsdugliga i en sluten biosfär. Serien lyckas förmedla samma viktiga och dubbla känsla som böckerna, att resor i rymder och kolonier på andra planeter och månar såväl är vardag och rutin, som svårt och otroligt spännande. Rollbesättingen är bra, och jag har inget emot att se skådespelarna framför mig när jag läser vidare i böckerna.

En bra historia blir inte alltid en bra filmatisering, och därför kan vi vara extra tacksamma för att Syfy lade ned sådan omsorg på att låta The Expanse bli en riktigt bra serie. Expansionen ut i solsystemet och ännu längre är både lockande och hotfull, och kan gärna få pågå i flera år till.

Dock är jag litet besviken över att min favorit, Bobbie Draper, inte är lika kylig och tuff som i böckerna.

Cibola Burn av James S.A. Corey

För varje bok i James S.A. Coreys serie ökar skalorna för handlingen logaritmiskt. Det skulle de ju inte ens behöva! Det var tillräckligt spännande bara att läsa om livet i asteroidbältet kontrat mot arbetet på rymdskepp och de begynnande slitningarna mellan jorden och de nya kolonierna, så som första boken, Leviathan Wakes, började. Men en utomjordisk protomolekyl, sänd mot jorden för miljontals år sedan, höjde insatserna.

I denna den fjärde boken i serien om The Expanse sätter mänskligheten kurs mot de nya världar, människovänliga planeter, som blivit tillgängliga, och konflikterna låter inte vänta på sig. En grupp med nybyggare har slagit sig ned på en planet de kallar för Ilus, och räknar med att förbättra sina dittills magra liv med inkomster från brytning av litium, som finns i stor mängd på planeten.

Men de nyupptäckta planeterna och kolonisationen av dem har börjat regleras av en Jorden-baserad myndighet, RCA, som sänder en ett undersökningsskepp till Ilus, som de kallar New Terra. De många vetenskapsmännen i besättningen skall kartlägga planeten och dess flora och fauna, och förstås hävda RCA:s rättigheter till den. Det är lätt att sympatisera med forskarna, som är ivriga att undersöka växter och djur och är oroliga och besvikna över att människor redan kontaminerat naturen med sin bakterieflora. Men det är också lätt att sympatisera med nybyggarna, vilka flydde från katastrofen på Ganymedes och flackade runt oönskade från station till station tills de chansade på att bosätta sig på en ny, tom (?) planet.

Det vill säga, det finns enskilda personer i varje gruppering man sympatiserar mindre med. En del nybyggare väljer alltmer blodiga metoder för att skrämma bort RCA, och möts av eskalerat våld då RCA vill kuva dem och skaffa auktoritet på marken. Vilka finns i närheten, och får i uppdrag att resa dit som medlare, om inte kapten James Holden och den tighta besättingen på rymdskeppet Rocinante!

Precis som en av huvudpersonerna i boken, biologen Dr. Elvi Okoye, skulle jag bli oerhört nöjd om bara striderna kunde biläggas och forskningen på planetens inhemska växt- och djurliv intensifieras. Men nu kickar berättelsen, och hela planeten, upp i ett högre varvtal. Den mäktiga civilisation som för miljoner år sedan byggde transportsystemet mellan beboeliga planeter hade format planeten efter sina syften, och nu börjar gamla system att vakna ur sin dvala.

Det är glädjande att höra huvudpersonerna referera till lämpliga litterära verk från nittonhundratalet; inte bara det passande Cthuhlu-citatet "that is not dead which can eternal lie" men också William Blakes The Tyger. Poesi och fantastik är bra på att förmedla en känsla för det eviga och ändlösa rymder. Men det gör även den långa berättelsen i The Expanse, samtidigt som böckerna ger en mycket konkret känsla av att vara med på plats, i ett trångt rymdskepp eller på en helt ny och obegriplig planet. Jag ser fram emot att resa med författarna och Rocinante genom ytterligare några böcker i serien.

Fler böcker av James S. A. Corey:
Leviathan Wakes
Caliban's War
Abaddon's Gate
Nemesis Games
Babylon's Ashes
Persepolis Rising
Tiamat's Wrath 

Oddjob 20 år på Fasching

Jodå, första skivan från Oddjob snurrade flitigt i spelaren här hemma när den kom, så det är hemtrevligt på ett jazzigt sätt att höra låtarna när gruppen firar tjugoårsjubileum tillsammans med sin publik. Under två kvällar på Fasching spelar de låtar från sina sju skivor, och fastän det är på en tisdag och onsdag är lokalen full av fans, och stämningen är hög! Alla låtar från de sju skivorna? Nej, det hade nog blivit för mycket. Men många. Flera favoriter från plattan med bandnamnet, som Sideburns, Bloodstream, Aisah och Lim, och några av dem flyter ihop till en lång ström av musik.

Från nästa platta, Koyo, börjar ännu flera av låtarna att svepas in i psykedeliska klanger, på ett bra sätt. Precis innan paus kommer dock låten med största hitkänsla från skivan, den som är mest spelad på Spotify och mest önskad men sällan spelad på konsert, Return Of The Party Animal, och det är bra för den gör sig ju otroligt bra live.

Musiken från skivan Luma låter igen mildare och stillsammare, men är ändå fulla av energi. Fina låten Dariaa är ett bra exempel, när den växer kontinuerligt till ett kontrollerat kaos. Om låten Sewerside Blues från plattan Sumo får vi veta att Peter Forss skrev den då han kom in i replokalen och fann golvet täckt av bajsvatten. Jobbigt! Men det kan man knappt gissa av den medryckande musiken. Just de här kvällarna tar jag mig för övrigt extra mycket tid att lyssna på och uppskatta Peter Forss basspel, som inte bara är en ryggrad i bandet utan melodisk och mycket fin i soloutflykterna. Stämningen är hög och varken bandet eller (majoriteten av) publiken vill gå hem, så kvällen slutar på topp med några extranummer efter inropning.

Även nästa kväll är det alltså fullt på Fasching av människor som vill höra god inhemsk jazz. Nu är ordinarie trummisen Lars Skoglund på plats, men även inhopparen Janne Robertsson kvällen innan gjorde ett bra jobb. Nästa skiva i raden att spelas är Clint, tolkningar av låtar från Clint Eastwood-filmer som gruppen gjorde för att en tysk producent ville att de skulle bli mer säljbara. Dock tycker jag att de låtar de gör visserligen är stämningsfulla men inte har tillräckligt med driv, men med Ecstasy of Gold lyfter energinivån tacknämligt.

Efter paus får vi höra musik från skivan Folk, där gruppen fått låna inspelningar ur Visarkivet. Kulningar och näverlur inleder och inspirerar låtar som får fin jazzkänsla i gruppens uttydningar. Så har vi kommit fram till sista skivan, Oddjob Plays Weather Report, och humörhöjarna Badia och River People. Men det räcker inte för vare sig publik eller musiker! Vi får två extranummer för att behålla stämningen ett tag till och sedan samla oss och vara glada för att Oddjob har spelat bra jazz ända från nittonhundratalet till idag och förhoppningsvis i minst tjugo år till.

Justice League

Världen sörjer, därför att Stålmannen är död. Och därför att Batman vs. Superman var en så usel film, som svartmålade Stålmannen och till slut lät honom dö! Nu kvarstår de galaktiska hoten mot jorden, tillika förra filmens största sänke, den trögaste Läderlappen i mannaminne. Ben Affleck fyller med råge ut hans dräkt men inte hans roll. Men det är han som är killen med kassan, och han vet att han behöver hjälp av andra med superkrafter för att stå emot den nya fienden. Den uppträder i Gotham i form av cybernetiskt förstärkta zombies som dras till rädsla. På amazonernas hemliga ö uppträder den i form av deras ledare, Steppenwolf, en enorm och enormt stark varelse som vill förvandla jorden och alla andra planeter till helvetesvärldar där han kan regera.

Att få en grupp superhjältar, vana att arbeta ensamma, att jobba tillsammans är än en gång första uppdraget. Nu har film- och TV-mediets största snille med förståelse för gruppdynamik, Joss Whedon, haft ett finger med i spelet när utmaningen för ensamvargar vrids ett varv till: ett par av nykomlingarna har ännu inte lyckats bemästra sina krafter och behöver lära sig mer om dem och om sig själva medan kampen redan pågår.

Samarbete är en av amazonernas styrka när Steppenwolf bryter in för att ta den kraftbärande kub han behöver för att sätta jorden i brand. Det är vackert att se dem strida mot honom, ensamma och i grupp. Actionscenerna i filmen är många och långa, och maximalt snyggt gjorda, speciellt när de involverar de två snyggaste superhjältarna, Wonder Woman och Aquaman. Aquamans strid mot Steppenwolf sker under vattnet, i Atlantis, men även ovan vatten får han flyga fram i ultrarapid, slå ned motståndare och landa i kraftfulla poser.

De två riktigt färska förmågorna är Flash - nervig och charmig och kanske i ofas med hur hans fans ser honom, men i gruppen är han en välkommen ljuspunkt - och Cyborg, en ung man räddad från livshotande skador med hjälp av kryptonsk teknologi han kanske varken kan eller vill kunna förstå. Dock verkar inte de sammanlagda styrkorna räcka för att kunna rädda jorden från Steppenwolf. Den ende som kan göra det är Stålmannen, men kommer han att vara på människornas sida om de lyckas återuppväcka honom? Den samlande kraften i gruppen är slutligen Wonder Woman, som tilltalar sina partners med förnamn och hjälper dem minnas sin mänskliga sida. Trots de täta och varierade fightscenerna ökar insatserna när Stålmannen äntligen är tillbaka i leken, och filmen går mot en fantastisk klimax. För oss som älskar gigantiska actionscener är Justice League två timmars nöje med hopp om mer.

Provenance av Ann Leckie

Provenance betyder proveniens, vilket är ett föremåls ursprung och ägarhistoria och är ytterst viktigt vid värdering av värdefulla föremål. Ann Leckie har redan tidigare skickligt visat vad som eftertraktas och upphöjs i en kultur för att karaktärisera samhällena hon beskriver; i Radch-imperiet är det bland annat bärandet av broscher skapade till minnet av viktiga händelser. På planeten Hwae, en planet bebodd av människor men utanför Radch-imperiet, är det föremål med historisk signifikans som vördas och används som symboler för status och makt. Kanske är det inte att undra på, då en av de viktigaste artefakterna är skriften Rejection of Obligations, med vilken Hwae avslutade skulden till den näraliggande planeten Omkem och gjorde sig självständigt.

Som adopterad dotter hos en av Hwaes maktspelare kämpar Ingray Aughskold ständigt med sin bror Danach om sin mors godkännande. Nu har hon fått en snilleblixt, och tänker försöka återbörda ett antal viktiga artefakter som stals från ett annat av husen med makt. Snart börjar hon känna att hon har tagit sig vatten över huvudet; personen hon mödosamt sökt upp är kanske förfalskare, kanske inte, och kanske inte ens rätt person, och lurendrejerierna blir fler på många fler plan.

Efter Ancillary-trilogin ville Ann Leckie skriva en mer lättsam bok, och även introducera fler av universums befolkning än Radchaai och de fascinerande Presger. I Provenance kompliceras Ingrays uppdrag ytterligare av att hon blir inblandad med Geck, ett folk som ytterst sällan lämnar sin planet och håller alla på tåspetsarna för att inte förolämpa dess ambassadörer. Det gäller att få alla folk att enas om det gemensamma icke-angreppsfördraget, men det diplomatiska uppdraget kompliceras ytterligare av att det finns flera grupperingar av människor, och av att en del människor adopterats av, och räknas som, Geck.

I förbifarten får vi också se en Radchaai-ambassadör utifrån Ingrays synvinkel, och det är roande att få veta att man oftast hör deras brytning på skurkar i melodraman. Andra som det drivs med ännu mer i Hwaes komedier är Omkem, vars sociala regler är så tvingande att två personer ibland inte får tala med varandra eller ens erkänna varandras närvaro, vilket är fallet med de husgäster från Omkem som tillfälligtvis vistas i familjens Aughskolds hus. Men även Hwae har intrikata och ur vissa synvinklar grymma familjetraditioner, men dessutom ett tredje kön och inga restriktioner för kärlek inom eller över könstillhörigheter.

Det stämmer att Provenance är en lättsammare läsning än Ancillary-böckerna, om man läser Ingrays prövningar och den komplexa diplomatin med en humoristisk inställning. Men där saknas absolut inte allvar, och mot slutet drar det ihop sig till verkliga urladdningar. Provenance utspelar sig en kort tid efter händelserna i Ancillary Mercy, och jag hoppas att Ann Leckie fortsätter att utforska det intressanta universum hon gett glimtar av i många fler böcker framöver.

Fler böcker av Ann Leckie:
Ancillary Justice
Ancillary Sword
Ancillary Mercy

The Raven Tower 

E.S.T. Symphony i Berwaldhallen

Det finns ett hål i jazz-Sverige sedan snart tio år tillbaka, då Esbjörn Svensson lämnade vår värld. Musiken finns kvar, och alla personliga minnen av konserter med Esbjörn Svensson Trio. En fin fortsättning på livsverket är de arrangemang för symfoniorkester som påbörjades redan medan Esbjörn Svensson levde. För snart fem år sedan hade den tillfrågade dirigenten färdigställt det som blev uruppförandet av E.S.T. Symphony och senare också fästes på skiva. Nu har litet ny musik tillkommit, och det blev dags för en ny chans att höra E.S.T:s musik live i stor sättning, med Sveriges Radios Symfoniorkester, Marius Neset (saxofon), Magnus Broo (trumpet), Johan Lindström (pedal steel), Helge Lien (piano) och förstås Magnus Öström (trummor) och Dan Berglund (bas).

Berglund, Ek, Öström

Inledande E.S.T. Prelude är ytterst symfonisk, och kan tjäna som en påminnelse om att vad vi hör inte exakt kan likna ljudet från jazztrion vi minns. Det är bra, för därnäst kommer den oförglömliga From Gagarin's Point of View, finkänsligt uppskruvad medelst orkestern. Helge Lien spelar den vackra melodin med aningen annan frasering och annan klang än vad vi kan höra på skiva, och återigen: det är bra, en nyttig påminnelse om att det inte är karaoke av älsklingslåtar vi hör. Ändå är stycket fullständigt igenkännligt och en lisa för själen.

When God Created the Coffeebreak är ett roligt växelspel mellan hela orkestern och den centrala trion. I den hetsiga, starka ljudbilden rycker rörblås ifrån med melodin, och lämnar efter ett tag över till basen och låter det för en stund låta som att originaltrion är själva med musiken. I nästnästa låt (medley), Wonderland Suite, förstärker eteriskt klingande fioler det stämningsskapande ljudet från Johan Lindströms steelgitarr.

I Dodge the Dodo är det pianot som inleder med den medryckande melodin, vartefter mer och mer av övriga orkestern tar över tills det utmynnar i ett kontrollerat kaos. Sedan liter mer återhållet igen i Eighthundred Streets by Feet i en lång, fin solistinsats av Magnus Broo tillsammans med kärntrion. Magnus Öström har hållit några välkomnande mellansnack, och inför Viaticum blir han extra personlig. Viaticum är latin för färdkost, och används specifikt för den heliga kommunion som ges svårt sjuka inför färden från liv till död. Magnus Öström säger att de spelar Viaticum för Esbjörn och rättar sig genast - de spelar alla låtar för Esbjörn.

Sista ordinarie låten, Behind the Yashmak, börjar mjukt, bryter ut i kontrollerad kakafoni, och samlar sig till något stillsammare igen. Men det är inte slut! Vi får två låtar som extranummer, varav jag missar namnet på den andra, men den första är ett nyskrivet arrangemang av Behind the Stars som bygger på en improvisation i Sydney år 2006 eller 2007 (eler 1800-talet!). Det låter jazzigt, symfoniskt, musikaliskt, inkluderande, underbart. Hela publiken och alla musiker på scenen är synbart lyckliga, tacksamma och nöjda med den minnesvärda konserten.

Loving Vincent

Impressionister, expressionister, kubister och andra nyskapande konstnärer har förändrat vårt sätt att se på världen. Hur vore det att leva inuti den världen som Vincent van Gogh såg och ville visa oss andra? Regissörerna Dorota Kobiela och Hugh Welchman har tillsammans med 125 konstnärer skapat en film som ger liv åt några av människorna van Gogh porträtterade, och låter dem röra sig i de vibrerande landskapen. De har använt en metod som låter van Goghs originella stil behålla sin energi; de breda penseldragen skiftar nyans och plats från ruta till ruta, vilket låter motiven behålla den känsla av något ovanligt som tavlorna hade. Visst orsakar det en lätt sjösjuka ibland, men det är värt det för att inte hamna i en stillhet som inte hade passat upphovsmannen - det märks i de svartvita tillbakablickarna.

Handlingen drivs av att den unge Armand Roulin vill leverera ett sista brev från van Gogh till brodern Theo van Gogh. Då han får reda på att båda männen är döda, undersöker han vad som kan ha hänt under Vincent van Gogh under hans sista dagar i den lilla byn Auvers. Karaktärer vaknar till liv ur konstverk vi känner igen, reser sig och talar och blir aktörer i dramat. Filmen följer en teori om att van Gogh inte sköt sig själv utan blir skjuten av någon annan, men när flera av byborna som visste något missaktar och misstror varandra, riktas anklagelserna och motsägelserna åt många håll, och det är bitvis spännande i filmen Loving Vincent.

Det som blir lidande är nyanserna i skådespeleriet, inte så mycket för att skådespelarna målats om till rörliga tavlor, utan för att manuset gett dem så klichéartade roller att spela: den ständigt skrattande Adeline Ravoux, den snipiga hushållerskan Mme Chevalier med flera. Men det är ändå intressant att få följa några dagar ur Vincent van Goghs liv, lyckliga såväl som olyckliga, även för oss som inte är specialintresserade av konstnären i fråga. Och mest av allt är det fint att se med vilken hängivenhet några människor har gett nytt liv åt en stor konstnär som blev sorgligt försummad under sin livstid.