Marabouparken: När storken kom till Sundbyberg

I år, år 2016, är det hundra år sedan chokladfabriken i Sundbyberg startades, som en avknoppning av det norska godisbolaget Freia. Även om det inte kunde börja produceras choklad förrän tre år senare är det 1916 som gäller som startåret - undertecknad minns hur hon som tonårig fabriksarbeterska tillsammans med alla andra anställda fick en guldklocka till 75-årsjubiléet år 1991.

Grundaren Johan Trone-Holst och hans efterföljare var alltid måna om att erbjuda sina anställda en harmonisk vistelsemiljö, med konstverk i salarna och parken till avkoppling. Sedan godisproduktionen flyttats bort från Sundbybergsfabriken står numera den vackra Marabouparken öppen för allmänheten, och en av laboratoriebyggnaderna är omvandlad till konsthall. I sommar visar konsthallen en utställning om företaget Marabou, och det är både ett nöje att se de lockande chokladförpackningarna och intressant att se ett stycke nittonhundratalshistoria.

Det är tankeväckande att se svartvita foton från grinden med erbjudanden om trivsamma arbeten till "flickor och fruar", liksom berättelserna om chokladförsäljarna på biografer under 1900-talets första halva. Som sötsugen artonåring verkade ett jobb i chokladfabrik som en dröm, vilken väl på plats visserligen kunde vara tuff och krävande, men som aldrig helt förlorade lystern under åren jag jobbade vid löpande bandet och i laboratoriet. Även om omsättningen var hög för att många gick vidare till studier eller andra jobb, fanns det också människor som arbetat i till exempel kokeriet i tjugotals år, och jag hade stor respekt för deras fingertoppskänsla för maskinerna. I utställningsmaterialet finns intervjuer med motsvarande långtidsanställda i företagstidningen, och det är intressant att läsa såväl om deras arbeten som fritidssgöror.

Också spännande är att se reklamfilmerna från olika decennier och hur tonen i dem förändras. Under tider av ransonering och knappa inkomster hade ju sötsaker en annan ställning än idag, när socker med dubbla måttstockar ritas upp som en "synd" som man dels skall "unna sig" och dels skämmas för. I flera av reklamsekvenserna framhålls att varje mjölkchokladkaka innehåller ett helt glas mjölk, och i en reklamfilm visas till och med den nöjda koskocken som bidrar med nyttigheterna!

Ur Marabous arkiv visas många vackert formgivna chokladkartonger och reklamartefakter med namn på försvunna och kvarlevande produkter. Marabous godis har varit en viktig ingrediens i mångas liv, och det är fint att företaget vårdar sin historia och visar upp den. Utställningen visar dock inte så många bilder och föremål från senare år, vilket kan vara ett medvetet val men också kan vara slarv och omlagda prioriteringar efter de senaste decenniernas företagsuppköp. Det vore synd om det kära inarbetade märket vattnades ur och stoltheten över de egna uppfinningarna vittrade bort. Den sortens brand building kan klistras på utifrån men blir aldrig lika genuin som när den kommer inifrån, från produktutvecklare och maskinoperatörer som verkligen kan sina saker och är lojala med ett företag som förstår att uppskatta dem och inte bara trixar med produktionen av bokföringsskäl.

Länk till Marabouparkens sida om utställningen

Aristoi av Walter Jon Williams

1992, när Walter Jon Williams skrev Aristoi, hade Internet och dess tillämpningar ännu inte blivit allmänt tankegods. Att läsa den nästan tjugofem år senare och försöka komma ihåg hur lovande neurala nätverk och kommunikation över långa avstånd verkade trots primitiv teknologi gör att boken känns ytterst framsynt och fantasifull.

Det är ett överflödssamhälle Williams beskriver, ett där de klokaste väljs ut att styra folket så att ingen skall behöva lida och alla skall kunna få tillfredsställande liv. Noggranna test avgör vilka som blir Aristoi. Har du blivit Aristos (maskulin form) eller Ariste (feminin form) är dina tillgångar obegränsade; du får egna planetsystem att befolka (med frivilliga) och utveckla efter eget önskemål. En del, som Ariste Cressida, väljer att fördjupa sig i vetenskapliga studier, medan Ariste Virtue's Icon upprättat ett strikt religiöst samhälle som många invånare försöker lämna. Kreativitet inom konst och musik är ett måste för en Aristoi: bokens huvudperson Aristos Gabriel är mer artistiskt lagd, och komponerar under handlingens gång återkommande på sin opera Lulu and Louise, en intertextuell tragedi om Louise Brooks och Lulu, den dödsdömda rollen hon spelade och tvinnades samman med under det tidiga 1900-talet.

Aristoi (likväl som andra människor) kan mötas i vad vi nu skulle säga en virtuell värld men som Williams poetiskt har kallat oneirochronon, vilket översatt från grekiska blir drömtid. Många lägger ned mycket tid och arbete på detaljer i klädsel, utseende och omgivningar i såväl oneirochronon som i verkligheten. En hjälp för att hinna med allt man önskar utföra finns en teknisk-biologisk understödd struktur för att ens olika personlighetsdrag skall kunna arbeta självständigt och parallellt. Gabriel låter sina daimones/limited personalities diskutera, föreslå tillvägagångssätt och överta kontrollen i situationer där det är nödvändigt.

En bortskämd läsare kan undra om inte det här livet är för bekvämt för att vara sant. Eller hållbart. Kan det fortsätta så här i all evighet, med praktfullare fester, fler operor om flydda tider, hantverk av finaste slag? Är alla hjälpsystem - daimones, nanoteknologi för att terraforma och bygga - en god utveckling eller en krycka för mänskligheten? Den frågan tycks andra i Aristois universum också ha ställt sig. Gabriel får veta att något stort hålls hemligt i en avspärrad del av galaxen. I ett samhälle där alla Aristoi har så gott som obegränsad makt och deras göranden är öppna för andra Aristoi är det en indikation på att något potentiellt farligt hemlighålls. När Gabriel börjar undersöka saken, dödas den som gav honom tipset, och läget blir allvarligare än på länge.

En del läsare, bland andra den kloka Jo Walton, har klagat på att Gabriel är alltför gudalik och därtill en självisk skitstövel, att handlingen är simpel och att den obegränsade skapelsekraften gör förutsättningarna ospännande. För egen del fascineras jag av världsbyggen, och i detta fall är det ju dessutom världsbyggen som sker framför läsarens ögon, vilket ger mig en barnslig form av berusning. Den obekymrade leken med namn och företeelser ur mänsklighetens tidigare historia, som sker både i Gabriels sofistikerade värld och på ett mer primitivt plan i andra världar, är i mina ögon mycket underhållande och höll spänningen på topp under hela min läsning. Jag uppskattar Walter Jon Williams berättarröst och ser fram emot att läsa mer av honom.

Fler böcker av Walter Jon Williams:
Implied Spaces
This Is Not A Game

Dread Empire's Fall - The Praxis

Orlando, Virginia Woolf, Sally Potter, Tilda Swinton

När jag såg Orlando för första gången som ung, fattig student blev jag överväldigad av den massiva skönheten i scenerna, som tycktes fyllda av färg, musik, doft och beröring, och filmen fastnade i mitt minne som ett mästerverk. Nu, mer än tjugo år senare, är jag förberedd på överdådet, blir ändå tagen av det, men hinner också uppfatta mer och reflektera över det.

År 1600 är Orlando en ung gosse i ett rikt hem som tar emot en åldrig men mäktig drottning Victoria. Festen till drottningens ära är generös, slottet är dekorerat med blomsterfång, alla är klädda i vackra kläder i rika tyger - färgskalan är dämpad men rik av mättade, harmonierande nyanser av brunt och en aning rostrött. Mitt i all prakt kallas Orlando till drottningens sovkammare. Efter den klumpiga processen att kläs av och ta plats i bädden tycks hon (i ytterligare en queer-vändning spelad av Quentin Crisp) på samma gång skröplig och liten, och kraftfull och evig. Drottningen väljer Orlando som sin maskot, på villkor att han inte skall åldras.

Det gör han inte heller; åren skall komma att gå i halvsekelsprång, men först upplever han kärleken och kärlekssorgen under en sträng vinter då färgskalan går i vitt, grått, silver och svart, och de lyckosamma adelsmännen och -damerna kan dansa koreograferat på sina skridskor och sedan färdas längre, besvärligare sträckor över smältande is dragna av skrinnande tjänstefolk. Men i iskylan blir alltså Orlando lämnad av kvinnan han dyrkar, och avfärdar kvinnfolk som bedrägliga, glömmande att han själv just förpassat sin fästmö. Då och då blickar Orlando rakt in i kameran, eller kommenterar det han just känner för oss åskådare.

Efter en lång sömn vaknar han upp, beredd att tjäna den nya drottningen som diplomat i ett land i Mellanöstern. Orlandos söta naivitet börjar skavas bort allteftersom han ser hur mycket av omständigheterna som är påkallat av konventioner, men egentligen helt onödigt. I det varma arablandet är hans praktfulla hovdräkt till besvär, och den långa, lockiga peruken ett onödigt attribut som han väljer att lägga av sig.

Men efter ytterligare ett halvsekels sömn vaknar Orlando upp som kvinna. Han reser tillbaka men finner att en kvinna i 1700-talets England inte kan välja att lägga bort opraktiska konventioner, utan tvärtom är än hårdare inlåsta i dem och dessutom fråntagen sin personlighet och möjlighet till motargument. Situationen är så frustrerande att den är skrattretande, som när pastellklädda poetgubbar i en salongsbjudning förklarar för Orlando hur omogen och otillräknelig kvinnan är. Trehundra år senare är det ännu tydligare för oss åskådare hur många "sanningar" som är givna av tidsandan. Sally Potters film presenterar orimligheterna med en lätt hand, och med tilltagande humor, men utan att tappa allvaret när Orlando snärjs djupare av Englands lagar.

In i Orlandos liv faller den fantastiskt vackre romantiske hjälten Shelmerdine, en man av den nya tidsandan som älskar Orlando passionerat, men måste dra vidare på sitt eget äventyr. Orlando blir kvar i England, genom världskrig och ända in i vår tid, med sitt mjuka, släta ansikte orört av tidens tand, men med en inblick i hur andra människors varierande åsikter och regler ändrar förutsättningarna för allas liv, och kanske äntligen några steg till det bättre.

Herztier av Herta Müller

I ett hemland där även ens vardagliga handlingar kan leda till undersökningar av säkerhetstjänsten och sabotage av ens rumskamrater, ser berättaren bakomliggande liknelser i verkligheten omkring sig. I människors ansikten ser hon spår av landskapen de kommer ifrån, tillresta från landet till universitetsstaden som de alla är. Den utlevande Lola vill inte nöja sig med den inrutade framtiden som studierna kan ge henne, utan förser sig av rumskamraternas ägodelar och gör farliga nattvandringar för att hitta en väg ut. Men mannen hon finner, gymnastikläraren, är gift, och en dag hittar de henne hängd i ett skåp i studentrummet. I två år efteråt bär inte vår berättare skärp, för det var hennes skärp som Lola hängde i.

Edgar, Georg och Kurt tror inte på att det var självmord. Deras undersökning, kort och till intet ledande, gör dem till berättarens närmaste vänner men även till misstänkta. Nu blir livet i diktaturen ytterligare ett steg värre. Ungdomarna kallas regelbundet in på förhör och förnedring. Deras rum genomsöks. Rumskamraterna tar del i anklagelserna och mobbingen, av rädsla, ilska eller den förtrycktes lust att sparka nedåt. Föräldrahemmen i byarna de lämnat rivs också upp och genomsöks. Ännu en anklagelsepunkt från de ständigt klagande och förebrående mödrarna.

En av berättarens väninnor är Tereza. Som dotter till en framstående partimedlem har hon ett gott liv och prylar till förnöjelse, och en ställning som ger henne rum för en respektlös attityd mot överheten. Det är till berättarens hjälp ibland, men mellan raderna tycker jag mig se hur det gnager i berättaren: opposition utan egen insats, och till ingen verklig nytta förutom ungdomsuppror.

I Terezas hem finns en fototapet från Tyskland, en skog i naturlig storlek. I en trädstam sitter ett dörrhandtag. Den dörren leder bara till en vrå bakom mormoderns skåp, men framöver tänker sig berättaren dörrar och utvägar i skogar hon vandrar i. Det finns olika sätt att försöka fly landet, och de flesta leder till en död som smusslas undan i de officiella papperen. Till slut har de fyra vännerna trakasserats så grundligt att det är bort de måste ta sig. För några av dem leder det till döden, för ingen av dem leder det till lycka eller säkerhet.

Hjärtdjur är den svenska titeln på Herta Müllers bok.

Fler böcker av Herta Müller:
Niederungen
Heute wär ich mir lieber nicht begegnet
Der König verneigt sich und tötet

Det går an på Läckö Slott

Att Carl Jonas Love Almqvists kloka bok Det går an utspelar sig på vägen till Lidköping är en outsinlig källa till stolthet för bygden, och det var väl nästan en tidsfråga innan den skulle bli föremål för en av de ljuvliga sommaroperorna på Läckö Slott. Historien om tillblivelsen är nedskriven, tillsammans med librettot och mycket annat, i det generösa programbladet.

Almqvists målande miljöskildringar har fått flytta in i sången och koreografin: kören trippar fram och besjunger skönheten hos staden Strängnäs, de resande på en vagn kastas runt vid den skumpiga färden. Berättelsens många lustiga scener får plats i operan: Alberts bestyr med att få en smörgås i ångbåtens servering, och så litet extra drullighet från en dräng som uppskattas av många i publiken.

Men där finns förstås också Alberts inre, tvivlande monologer rörande den här ytterst självständiga kvinnan som dock tycks lika dragen till honom som han till henne: Sara Videbeck, ressällskapet på väg hem till sin glasmästarverksamhet i Lidköping. Scenografin är blank och rektangulär som Saras spegelaskar, de hon är så stolt över och gärna berättar om. Alla är klädda i svart med accenter av vitt, vilket gör att Saras signifikanta skära sjalett syns så mycket bättre.

Daniel Fjellströms musik är helt enkelt underbar: melodisk, med harmonier som klingar så skönt som de gör när det finns en bakgrund av vemod. Ett par dagar senare går jag fortfarande och sjunger på slutstrofen Det går a-an och önskar att jag mindes fler av sångerna: Saras hängivna berättelse om sitt arbete, och om hur hon vill leva med en man - inte bunden av äktenskap och finanser som skapar spänning, utan frivilligt älskande. Och så förstås kärleksduetterna! Frida Engströms Sara-sopran dränks tyvärr ibland av musiken från den skickliga orkestern och kören, men Carl Ackerfeldts innerliga, ljuva Albert-baryton klingar genomgående stark och vacker.

Som sagt önskar jag att mindes musiken bättre, och då jag inte likt lidköpingsborna kan åka tillbaka och se Det går an om igen önskar jag mig en utgivning av musiken på skiva, och många fler uppsättningar på andra operahus av denna angelägna, välskrivna och välklingande opera.

Länk till Läckö Slotts sida om Det går an

Falling Man av Don DeLillo

Don DeLillo är skicklig på att fånga och skildra tidsandan i det stora och det lilla; ett helt lands utveckling i Underworld, ett äkta pars våndor i ett tryggt medelklassliv i White Noise, ytterst privat sorg i The Body Artist. Cosmopolis tecknar en ögonblicksbild av IT-boomen på väg att brista, och Falling Man i sin tur de tunga efterverkningarna av elfte september-attacken. Det är bokstavligen så boken börjar, med sot och stank pressande på Keith där han vandrar bort från World Trade Center bland spillror och skadade människor.

Den här och liknande scener är det starkaste i hela boken; en förvirring, ren nollställdhet inför att verklighetens spelregler tycks försvunna. En nollställning så grundlig att Keith vänder tillbaka till Lianne, exfrun, och det gemensamma barnet Justin, men också inleder en affär med en annan överlevande från de brinnande tornen. Lianne och Justin hörde inte till dem som behövde kliva nedför trapporna i de attackerade tornen, men boken visar hur händelserna även har påverkat dem och hur de lever sina liv i staden under nya villkor. Skuggorna av sorgen och tomrummet finns kvar i åratal efteråt.

Det finns en del partier jag ogillar i Falling Man, och som boken för min del hade fått vara utan. Det är dels Keiths affär, och framför allt kapitlen ur synvinkeln från Hammad, en av de ynkliga fegisarna som kapade det ena av planen. Hammads berättelse är inte alls ursäktande, vilket hade varit motbjudande, men utgör inte på något sätt en jämbördig motvikt till resten av historien.

I Liannes dagliga liv dyker då och då titelns fallande man upp, en performanceartist som förankrad i rep hänger upp och ned i en fallande pose på platser där människor kan se honom. Det är i mina ögon inte bara osmakligt den gången har gör det framför ett inkommande tunnelbanetåg - T-baneförare har nog av idioter som står vid kanten och låtsas hoppa - utan även alla andra gånger, då åskådare påminns om en människas desperata flykt mot sin död. Privilegiet att möta Falling Man mellan bokpärmar ett och ett halvt decennium senare gör att jag ur ett annat perspektiv kan se hans verk som ett sätt för honom själv att bearbeta det som hänt.

Men tänker jag ett varv till blir han en symbol för hur personligt jag upplever bokens katastrof, grundad som den är i verkligheten; jag kan inte läsa och analysera den distanserat, som en abstrakt berättelse från en annan verklighet. Kanske är Falling Man Don DeLillos alter ego; en som utnyttjar den gemensamma sorgen och skräcken för att skapa en variation han kallar konst. Och trots mina invändningar är de bästa passagerna i boken stor konst; en tryckt stillhet i stormens öga.

Fler böcker av Don DeLillo:
Underworld
Cosmopolis
Point Omega
The Angel Esmeralda: Nine Stories
Zero K 

Lola uppochner av Monika Fagerholm

Någon har blivit mördad i Flatnäs, det lilla samhället längst ned på Finlands sydliga kust. Henrik Pettersson, en ung man, sönderslagen och lämnad i en sandgrop. Någon grips snart för mordet men släpps igen. Vad hände den natten han dödades och vem är skyldig, eller vilka?

Boken Lola uppochner är ingen deckare; det finns inte en lösning på mordet, en skyldig som skall hittas och straffas, en sista pusselbit som skall ställa världen till rätta igen. Flera människor dör i Flatnäs både före och efter mordet, i hemska olyckor, av självsvält, av sjukdom, av brustet hjärta, återigen för någon annans hand. Monika Fagerholm berättar, på sitt oefterhärmliga vis, i scener, tankar och fragment, scener från före och efter och långt efter händelsen, vad som påverkat människor på djupet till att kanske inte hata men att ta liv på mindre allvar.

Visst vill jag också veta vem som låg bakom andra människors död, och jag läser ivrigt när sanningarna börjar forma sig mot slutet av boken. Men det minnesvärda med Lola uppochner är inte gåtans lösning utan det Fagerholmska persongalleriet; hennes förmåga att befolka ett litet samhälle med människor som både är större än småstadslivet och fast i det som marionetter. Där tvillingbröder kan vara döpta till Östen och Charlie, vara poliser och jobba tillsammans men göra olika val som skickar dem på helt olika banor. De liv som Monika Fagerholm berättar om, med sina egna ordkonstruktioner och meningsbyggnader, i fragment som ibland flyter samman, är ytterst verkliga och livsviktiga i ögonblicken man läser dem.

I det mest förutsägbara av småstadsliv kan Monika Fagerholm skriva fram den magin som barn kan känna när deras vänskap och ritualer verkar betyda något stort. Men också den känslan när glimten av dröm i vardagen hånar en så mycket att hatet väller fram. Lola uppochner är ännu ett av Fagerholms småstadsmirakel.

Fler böcker av Monika Fagerholm:
Den amerikanska flickan
Glitterscenen