The Woman Upstairs av Claire Messud

The Woman Upstairs är ett samlingsnamn för de kvinnor, man möter dem oftast i litteraturen, som lever ett stillsamt liv litet i utkanten av det som är berättelsens centrum. De har ingen familj, ingen lysande karriär att beundra, inget hjälteöde att uppfylla. Är de därtill i fyrtioårsåldern, som Claire Messuds huvudperson Nora Eldridge eller jag, är de dessutom på väg att förlora den potential de en gång ändå haft: möjligheten att skapa en familj eller att skapa sig en karriär.

Detta är Nora Eldridge plågsamt medveten om. I hennes framtidsdrömmar fanns alltid barn och konst med, men på grund av flera små anledningar har inget av det skett. Det var inte så mycket ett tvång likt i forna tider att bli familjeflicka och sköta om åldrande föräldrar, men att Nora lät det hända i stort sett frivilligt gör att hon känner sig ännu mer skyldig till sin egen situation.

The Woman Upstairs is like that. We keep it together. You don't make a mess and you don't make mistakes and you don't call people weeping at four in the morning. [...] You turn forty and you laugh about it, and make jokes about needing martinis and how forty is the new thirty, and you don't say aloud and nobody else says aloud what all of you are thinking, which is "Well, I guess she's never going to have kids now!" [...] All of these things the Woman Upstairs knows are being said, and she hates knowing, and is infuriated to know, and she valiantly hides both her knowledge and her fury [...]

Men när så familjen Shahid kommer in i Noras liv, väcker de hoppet hos Nora igen: känslan av att allt är möjligt, och viljan att skapa konst igen. De tre familjemedlemmarna väcker Noras kärlek på olika sätt, och hon får en personlig relation med var och en av dem: sonen Reza under kvällarna då hon sitter barnvakt, fadern Skandar under promenaderna då de diskuterar politik och historia, och modern/hustrun/väninnan Sirena allra mest, då Nora samarbetar med henne under skapandet av det stora konstverket Wonderland.

Det är Nora som talar till oss hela tiden, en tydlig och intelligent röst som smyger in referenser till samtida pop och film och citat av T.S. Eliot, och som minns varje detalj i sin historia med familjemedlemmarna lika tydligt som den nyförälskade minns viktiga moment på vägen. I det första kapitlet börjar hon dock med att tala till oss som om något hänt för att omkullkasta de goda minnena av tiden med familjen Shahid. Det ger en känsla av att något allvarligt kommer att hända, vilket färgar läsningen. Jag är tveksam till om det egentligen hade behövts, för historien innehåller redan element av tvivel på ett lyckligt slut. Dels vet Nora från början att familjen skall flytta tillbaka till Paris om ett år, och dels är hon själv medveten om att hon själv, som en Woman Upstairs, säkerligen inte är lika viktig för familjemedlemmarna som de är för henne.

When you're the Woman Upstairs, nobody thinks of you first. Nobody calls you before anybody else, or sends you the first postcard. When your mother dies, nobody loves you best of all. It's a small thing, you might think; and maybe it depends on your temperance: maybe for some people it's a small thing. But for me [...] I felt forsaken by hope.

Jag tänker mig att det ännu ses som litet konstigt och misslyckat att vara ensam kvinna utan synbar mening med sitt liv; litet konstigare än om man vore ensam man. Jag tror inte att det nödvändigtvis känns svårare för en kvinna än för en man, bara hur det ses av andra - ett medlidande man både vill ha och hatar. Men eftersom Messud så generöst blandar in pärlor från The Waste Land, kommer jag även att tänka på The Love Song of J. Alfred Prufrock, en "Man Upstairs":

                                           No! I am not Prince Hamlet, nor was meant to be

Am an attendant lord, one that will do
To swell a progress, start a scene or two,
Advise the prince; no doubt, an easy tool,
Deferential, glad to be of use,	115
Politic, cautious, and meticulous;
Full of high sentence, but a bit obtuse;
At times, indeed, almost ridiculous—
Almost, at times, the Fool.
I grow old … I grow old …	120
I shall wear the bottoms of my trousers rolled.

Det behövs ingen stor uppgörelse - sammanbrott eller genombrott - i bokens slut för att rättfärdiga berättelsen. Claire Messud har berättat en historia om famijen som är fascinerande i sig, och samtidigt gett röst åt the Woman Upstairs, båda två nog i sig.

Ovidkommande fotnot:
Om jag hade läst den här boken för ett år sedan hade jag känt igen mig ännu mer i Noras liv, och kanske brutit samman eller brutit upp av en känsla av hopplöshet. Men sedan dess har jag (och många andra på denna sidan om fyrtio) funnit kärlek och stabilitet i livet, hastigare och bättre än jag förut trodde var möjligt. Jag vill bara säga det ifall någon läser det här eller Claire Messuds bok och känner sig tyngd av ensamheten.

Fler böcker av Claire Messud:
The Last Life
The Hunters 
The Emperor's Children

In a World...

I filmindustrins periferi finns många viktiga underleverantörer; klippare, ljudtekniker, röstcoacher. Till filmtrailers behövs den rätta rösten för att förmedla filmens stämning och locka tittare. Don LaFontaine hade som trademark att läsa in filmtrailers som började med orden "In a world..." (eller liknande fraser som "In a city where...") fram till sin död år 2008. (Allt i denna paragraf är sant.)

De tunga namn som finns kvar i branschen minns Don LaFontaine med beundran, och ingen har ännu inte följt honom i stegen och yttrat orden "In a world..." i en trailer. Nestorn Sam uppmuntrar storsint den yngre Gustav Warner att någon gång plocka upp den fallna manteln, i alla fall så länge den utmaningen verkar ligga långt in i framtiden.

Sams dotter Carol är röstcoach, och har alltid sin bandspelare med sig för att spela in spännande dialekter att träna på för sig själv och sina skådespelarklienter. Av en slump råkar hon finnas tillhands för att spela in en annan trailer, ett filmbolag får upp öronen för henne och - vill låta henne spela in trailers för den kommande storsäljaren "Amazon Games", inlett med de ödesmättade orden "In a world..."!

Filmen med samma titel ger en fascinerande inblick i en värld av ljud och röstpålägg där saker som bara blixtrar förbi oss biobesökare tas på största allvar och kan ge Award for Lifetime Achievements. Trots konkurrensen om de stora uppdragen är stämningen under den kaliforniska solen skönt avslappnad, och uppklädda skrytfester varvas med snickarbyxor i halvstädade hemmakvällar. När jag inte skrattade rent ut åt dråpliga situationer mådde jag bra av den goda stämningen i filmen - förutom scenerna där Carols syster Dani och hennes make glider från varandra, en sidohistoria som är fint invävd i den större berättelsen. Dessutom finns ett bra budskap i filmen som gör den till mer än ett gott skratt för en kväll.

Alla roller är besatta med skådespelare som inte är stjärnor men kända för komisk timing och uppskattade i mindre skala, som Rob Corddry, Michaela Watkins, Nick Offerman och Tig Notaro. Trailer-röster från verkligheten spelar sig själva, och Sam spelas av Fred Melamed som själv har trailertalarbakgrund. Stora stjärnor som Eva Longoria, Cameron Diaz och Geena Davis dyker upp i läckra små cameos. Huvudrollen spelas av Lake Bell, som också skrivit och regisserat hela filmen, och jag böjer mig djupt i beundran för hennes talang! Jag hoppas att hon kommer att skriva och regissera många fler filmer som är lika roliga och smarta som In a World...

Åsa Larsson på Olsson Gallery

I Galleri Olssons stora rum hänger endast tre målningar av Åsa Larsson, men de är desto mer fulla av innehåll och mening. Saker, fragment av blickande ansikten och kroppar i rörelse är lagrade på varandra i kompositioner som inte är harmoniska, men heller inte slarviga.

Jag såg ett par stilleben målade av Åsa Larsson på Sven-Harrys häromåret, där skräp och mer värdefulla saker blandats så att skillnaden mellan dem inte längre var så stor. Här ser jag snarare viktiga saker som jag vill skilja ut från de andra - men sedan ser jag en annan viktig sak bredvid eller under den första.

I varje målning finns flera viktiga objekt som skulle kunna vara centrum i en berättelse eller en egen tavla, men samtidigt finns det flera intill som man lika gärna skulle kunna välja till fokus, och däremellan ligger och hänger vad som de flesta ser som sopor. Det blir tydligt när man ser människoporträtten; en enträgen blick här, en fundersam min där. Allt existerar parallellt.

Allra tydligast blir det i den sista målningen jag ser, Svart Vatten. I tavlans mitt finns Den Heliga Graal, den kalk som forntidens riddare kunde lägga ett helt liv på att söka efter. Nu är den funnen! Men den får dela plats med två leksakskaniner, vissna löv på en tallrik, ett utblickande öga och andra prylar. Men visst glänser Graalen litet extra?

Länk till Olsson Gallery

Interpreter of Maladies av Jhumpa Lahiri

Jhumpa Lahiris debutbok, novellsamlingen Interpreter of Maladies, fick Pulitzerpriset för fiktion år 2000. Det är litet orättvist att börja läsa den direkt efter hennes The Lowland, som det blev för mig. Då blir det så lätt att jämföra språket i de båda böckerna, Lahiris språk som går att känna igen och som jag tycker har utvecklats till större fulländning i The Lowland. Det blev alltså svårare för mig att bedöma debutboken på sina egna meriter, speciellt som en novell inte har lika lång tid på sig att dra in läsaren i sin värld.

Redan i dessa första noveller är det mycket som berättas via beskrivningar av miljön: känslor, stämningar, vad som har hänt och lämnat spår i rummet. I den första novellen är det mörkret av ett planerat strömavbrott som får det äkta paret att tala och närma sig varandra på ett nytt sätt. Titelnovellen och huvudpersonen som bär titeln gör också sin tolkning av världen för oss genom vad han ser på andra och själv tänker vidare på.

Berättarrösten skiljer sig mellan de olika novellerna, och jag undrar om det beror på att Lahiri själv höll på att finna sin röst, för en del av dem saknar viss detaljskärpa och engagerar mig inte lika mycket. Jag tycker bäst om de berättelser som talar inifrån en människa och låter oss uppleva personens tankar och känsloskiftningar, som Sexy, This Blessed House och The Third and Final Continent. Men sammantaget tycker jag också om att Lahiri sprider ut sina personer och historier i tid och rum, som att hon håller på att bemäktiga sig världen och visar att hennes trådar och även det indiska finns och har funnits med överallt.

Fler böcker av Jhumpa Lahiri:
Unaccustomed Earth
The Lowland

Jerusalem Quartet spelar Mozart och tjeckiskt

De utmärkta musikerna i Jerusalem Quartet inledde sin konsert med Stråkkvartett i B-dur KV 589 av Mozart. Det är ett ljuvligt och glatt stycke, och kvartetten spelade med balans mellan tyngd och lätthet: vackert men inte sorglöst; som en inbjudan till en stunds ro från den dagliga hetsen. Trots att ett sjukdomsfall i publiken avbröt tredje satsen, fortsatte musikerna verket efter paus med den nödvändiga skönheten och livsglädjen.

Foto: Jan-Olav Wedin

Därefter följde Stråkkvartett nr 1 "Kreutzersonaten" av Leoš Janáček, i mycket allvarligare tonläge. Musikerna spelade den känslosamt men ändå klart, utan att hemfalla till överdriven sentimentalitet, och det var mycket bra och lät de speciella harmonierna komma till sin rätt. Det kändes tidvis som att musiken var en kall flod som strömmade fram i ett vinterlandskap.

Konsertens sista verk var ännu en Stråkkvartett nr 1, denna gång av Bedrich Smetana och med undertiteln "Ur mitt liv". Det är en favorit som jag har lyssnat mycket på, men att höra den framföras är alltid annorlunda, och nya detaljer kan framträda. Den tredje satsen lät mäktigare än man kan vänta sig från bara fyra musiker på scenen, och trots vissa falska toner från cello och första fiol var det ett mycket fint framförande; liksom tidigare med rätt balans mellan precision och känslouttryck.

Som extranummer fick vi en långsam sats ur en tidig Mozart-kvartett, också det med tyngd i lättheten. Det var en välspelad konsert med väl valda verk, och jag hoppas att få höra Jerusalem Quartet många fler gånger.

Felicia försvann på Stadsteatern

Man tar för givet att man älskar sin mamma. Det gör ju alla andra, det skall man göra. Speciellt om mamman i fråga är Sveriges främsta expert på barnuppfostran, vilket alla i hela Sverige också säger. (Eller kanske till och med VÄRLDENS främsta expert på barnuppfostran, vilket hon själv också säger.) Alla frön till missnöje måste kvävas av det, vare sig de kommer av allmän tonårsgrinighet eller verklig, välgrundad oro hos barnet. Dessutom är en mamma inte alltid elak hela tiden, utan står också för tak över huvudet, mat och någon form av trygghet, så varje form av missnöje kan också färgas av skuldkänslor.

Anna Wahlgren var känd under några decennier som en expert på barnuppfostran, grundat i att hon själv hade en stor barnaskara och framförde sitt budskap med den rättframhet som var så populär på det avslappnade sjuttiotalet. Jag läste själv några av hennes spalter som barn och tyckte att de var intressanta, men ibland oroade råden mig med sin råhet. Bland annat rättfärdigade hon rökning under graviditeten med "Det som är bra för mamman är bra för barnet", vilket jag tyckte är en plattityd som kan leda riktigt fel.

En av döttrarna i barnaskaran skrev boken Felicia försvann för att berätta sin sida av den sköna, sträng-slappa uppfostran, och den framförs på Stadsteatern som en monolog av den begåvade Sofi Helleday. Hon börjar med att ge exempel från sin barndom som med god vilja kan tolkas som inget värre än vad som kan hända i de flesta familjer. Men bit för bit framträder en kvinna som inte blir flerbarnsmamma för att hon älskar individerna hon föder till världen, utan som rekvisita till rollen hon skapar för sig själv. "Det som är bra för mamman är bra för barnet."

Foto: Petra Hellberg

Mycket av vad som berättas får det att låta som att flerbarnsmamman inte kunde vara så generös mot sina barn som de hade behövt. Som om mammaskapet var en tjänst hon gjorde dem, att de borde vara tacksamma, och att protester och vantrivsel var ogiltigt och straffbart. Berättelsen om hur barnen tvingades slava i hushållet och hånas av alla andra dagen innan sin födelsedag (som å andra sidan var ett under av vänskaplighet) är fruktansvärd - som om hon inte kunde tänka sig att ge och unna barnet glädjen, utan att först ha tagit. Men de första femtontal åren av ett barns liv behöver barn mer än vad de kan ge, och en missunnsam förälder som inte förstår det skapar osäkra, ostadiga barn.

På det sköna, gränslösa sjuttiotalet hade man sköna, öppna relationer: pappor och andra män kunde komma och försvinna när de inte längre passade, man kunde flytta när ett ställe inte passade längre, man njöt av livet med alkohol och fester och lät sig inte hämmas av regler från förr. Men det gränslösa livet gick ut över Felicia och hennes syskon. Till slut, i vuxen ålder, måste hon bryta med sin mamma, som aldrig slutar att parasitera på sina barn för att framhäva sig själv. För alla som sett och varit med om liknande hemskheter är hennes berättelse viktig. Föreställningen på Stadsteatern är gripande och sorglig, men ändå stärkande att se.

Länk till Stadsteaterns sida om Felicia försvann

Dark Eden av Chris Beckett

532 människor är det som lever på planeten Eden. Alla är de ättlingar till Angela och Tommy - ja, det stämmer, alla 532 härstammar från de två som strandade på planeten för ett halvtannat sekel sedan. De lever ett primitivt liv utan teknologi; de samlar växter och jagar djur till föda. En del djur har namn hämtade från jorden, men vi får veta att de har sex ben och två hjärtan, så egentligen ser de nog annorlunda ut. Den stora skillnaden mellan jorden och Eden är att Eden inte har något ljus - ingen sol, ingen gryning, ingen dag. Boken förklarar inte varför, men floran och faunan är så detaljrikt och konsekvent beskrivna att miljön ändå känns som en helhet.

Ord och uttryck har levt kvar och fått nya uttal sedan barnen inte längre hinner gå i skolan. Samhället har sin egen skapelseberättelse; historien om de Tre Trotsiga Männen lämnade jorden i sitt kraftfulla rymdskepp, och hur de två poliserna (varav en är Angela) drogs med mot sin vilja. Bit för bit förstår vi läsare mer av vad som hände den gången, och bland de traderade berättelserna som spelas upp som små pjäser finns också gräl och uppgivenheten hos de ofrivilliga nybyggarna.

Under de här snöfria vinterveckorna försökte jag fantisera om hur det skulle vara att leva på en mörk planet, men Jordens mörker blir aldrig så komplett som på Eden. Det lilla jag kunde föreställa mig av ett kompakt mörker, bara upplyst av vissa växter och djur, kändes obehagligt. Edens invånare å sin sida försöker ofta föreställa sig Jordens ljus - kanske är det som att bo inuti en självlysande blomma - och längtar efter den dag de skall bli hämtade tillbaka till Jorden.

En av de nyblivna unga männen, John Redlantern, är inte nöjd med traditionerna och kampen för att överleva på allt knappare resurser. Han har idéer om att ta sig utanför den lilla dal de inte har vågat lämna på alla år. Men den lilla traditionsbundna gruppen tar varken till sig nya påhitt eller den unge pojkens försök till ledarskap.

Om detta var allt att som boken innehöll så vore det en habil science fiction-historia i en spännande miljö, men inte tillräckligt för att intressera mig i längden. Men till vår lycka är Chris Beckett en mycket bra författare. I varje kapitel låter han en ny person berätta, och skildrar deras inre funderingar med nyanser och psykologisk insikt. Framgångar och motgångar sker inte heller förutsägbart, och spänningen vrids då och då upp några snäpp. Jag rös och njöt av att läsa Dark Eden, och vill gärna läsa fler böcker av Chris Beckett. Faktum är att han till och med planerar en eller två uppföljare till Dark Eden, vilket låter intressant men inte nödvändigt, eftersom boken står för sig själv. Men med det upplägget han talar om och sitt goda handlag kommer de böckerna säkert att vara bra.

Fler böcker av Chris Beckett:
Mother of Eden
Daughter of Eden

The Holy Machine
The Turing Test