Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva på Dramaten

Av Ann Heberleins självutlämnande bok med samma namn har blivit en monolog som är mycket mer än en talad berättels. Dramatisering, scenografi och inte minst Melinda Kinnamans ypperliga, tonsäkra skådespeleri hjälper till att illustrera det texten säger: ett ljuvligt slött insjunkande i det täta moln som en medicin skänker, mikrofonsladden tillfälligt ett rep att försöka hänga sig i, ljuset som slås av och på för att illustrera kasten i sinnesstämning.
 
Redan i sig själv är texten rik på bilder som säger mycket: stämningen i väntrummet till S:t Lars psykiatriska klinik, resonemanget kring hur Sylvia Plath planerade sitt självmord för att minimera faran för sina barn. Därtill filosofiska resonemang om ondskans natur, och djupt personliga och desperata resonemang med en frånvarande Gud.

Säkert är vi många i salongen som känner igen åtminstone delar av det som Ann på scenen genomgår, antingen genom personliga erfarenheter eller i kontakt med närstående. Det skulle vara möjligt att leva sig in i varje känslosprång och låta sig sköljas med av sina egna känslor. När jag ser teater eller film brukar jag inte spjärna emot utan låta mig svepas med när det är berättigat. Men i det här fallet, och det ser jag absolut inte som något negativt, är Anns berättelse så personlig och så precis att jag kan se den med neutral blick.

Därmed absolut inte sagt att den berättas utan inlevelse, tvärtom! Texten, dramatiseringen och framförandet visar varje nyans mellan kallt resonemang, manisk aktivitet, djupaste förtvivlan och ilska. Det är nog för att berättelsen och berättaren är så stark och självmedveten att hon varken begär medömkan eller sympati. Det är nog därför som hon desto bättre kan låta oss se och kanske förstå en bråkdel av vad hon gått igenom.

Länk till Dramatens sida om Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Foto: Roger Stenberg

Blue Jasmine

De lätta jazztonerna, förtexternas välkända typsnitt och Cate Blanchetts svala uppenbarelse lurar bara sinnena i några ögonblick. Det här är ingen Woody Allen-film där personliga olyckor hanteras med lätt hand och utan för djupa skrubbsår. Historien om Jasmine French visar smärta, hos Jasmine och så många människor omkring henne.

Jasmine har förlorat den förmögenhet och den ställning hon hade i societeten. Kan man känna sympati för henne därför att hon inte längre kan shoppa Chanel-klänningar utan att titta på priset? För att hon måste bo hos i sin systers trånga lägenhet och börja leta efter sitt livs första jobb? Ja, det kan man, för chocken och omställningen kan inte vara lätt. Det blir besvärligare därför att Jasmine är avvisande mot sin omgivning och de som faktiskt försöker hjälpa henne. Men man ser att hon ligger på gränsen till vad hon själv förmår, och därför kan man inte förlora sympatin helt, ens när hon beter sig föraktfullt och förstör för andra.

Att den här balansgången lyckas är nästan helt och hållet Cate Blanchetts förtjänst. Hon ger Jasmine en aura av välbärgad lyxhustru utan att förfalla till en karikatyr av överklass. Hon vacklar också fram och tillbaka över gränsen till nervsammanbrott utan att bli en tygellös galning.

Livet hos systern Ginger är helt annorlunda än det vi får se i tillbakaglimtarna. Ändå är det mycket som går bra för Jasmine; hon får erbjudande om jobb och Gingers vänner är snälla mot henne, om än på ett alltför burdust sätt för hennes smak. Gingers värld blir också vänt upp-och-ned under systerns inflytande, men kanske går det att hitta ett tillfredsställande liv under helt nya former?

Jag tycker om att filmen inte målar i svart och vitt: ställer den känslomässigt bortkopplade överklassvärlden mot en fattig men lycklig arbetarklass. Både Ginger och Jasmine har nyanser av bra och dåligt i sina liv. Delvis tycker jag att berättelsen glider över hur mycket Jasmines eget beteende förstör både för sig själv och människorna som står henne närmast. Men jag är nöjd med att se hennes historia berättas utan att en dömande berättare hopar skuld på hennes smala axlar.

Hermia har också sett Blue Jasmine

We Need New Names av NoViolet Bulawayo

We are on our way to Budapest: Bastard and Chipo and Godknows and Sbho and Stina and me. 

Så inleds romanen We Need New Names, och hon som för ordet heter Darling. (Stina är en pojke.) Behöver de nya namn? Nej, i deras land har människor just sådana namn; Vodloza, MaDumane, Bornfree, Annamaria, Whiteboy. Boktiteln kommer från ett av kapitlen där barnen leker en (otäck) lek som kräver att de tar sig nya namn. Budapest är namnet på en stadsdel där välbeställda (vita) människor bor. Dit springer barnen för att palla guavafrukter, från området där de själva bor och som heter Paradise.

NoViolet Bulawayo kommer från Zimbabwe, och fastän det aldrig sägs rakt ut är det i landet som barnen lever. Människor talar om kriget som varit, om förändringen som skulle komma med valet för några år sedan, och om besvikelsen efteråt. Ännu vagare än händelserna beskrivs miljön, och jag måste göra en medveten ansträngning för att tänka mig att jag är i ett hett, dammigt land där barn som knappt får mat lever någon kilometer från villaområden och kinesiska byggprojekt. Jag försöker tänka mig att vad jag hör är rösten av ett barn, för vilket växterna, ljuset och formen på husen är så självklara att hon inte behöver förklara dem, men jag blir ändå inte kvitt känslan av att allt är lika rent som de vita boksidorna.

Det som är den stora behållningen av boken är barnens sammanhållning och hur de leker. I sina lekar tar de efter vad de ser omkring sig, och det är så, nästan i förbifarten, som man får reda på saker som är för hemska att tala om.

NoViolet Bulawayo väljer ut ett antal episoder för att beskriva Darlings barnaår i Afrika och tonår i USA. Darling är själv en neutral berättare, som inte låter större känslor komma fram. Vi får gissa dem och känna dem själva när hon registrerar vad hon ser omkring sig. Det är inte något problem i sig själv, tvärtom, men just för att bokens miljöskildringar är så knapphändiga så blir inte scenerna lika kraftfulla, i mitt tycke. Den stora behållningen är som sagt barnens lekar, tillsammans med ett kapitel mot bokens slut där ett kollektivt vi talar. Alla de som har flytt sitt härjade land berättar om vad de har förlorat, och vad som inte kan uppvägas av mat, husrum och stabiliteten hos ett land i fred.

Fler böcker av NoViolet Bulawayo:

Glory

Nordiskt och ryskt en sommarkväll i Konserthuset

Till den sista sommarkonserten 2013 hade man församlat den unge finske dirigenten Santtu-Matias Rouvali, blockflöjtisten Dan Laurin och ett fint och intressant program. Först fick vi Sibelius orkesterverk Okeaniderna; kristallklart men naturskönt, från de finaste nyanserna till stormande känslor.

 Den nyblivne sjuttioåringen Daniel Börtz fanns på plats och kunde höra sitt verk En gycklares berättelse, konsert för blockflöjter och orkester, framföras och få tillbörliga applåder. Verket började med att orkesterns någorlunda disciplinerade formation upplöstes i vad som lät som ett desperat springande, inte flykt men ändå en stämning av olycka. Skulle blockflöjtsolisten, likt råttfångaren i Hameln, klara av att samla och leda dem? Ja, faktiskt, det kunde han. Och han i det här fallet var den begåvade solisten Dan Laurin, som trakterade tre blockflöjter av olika storlekar under konserten (och en fjärde under extranumret).

Foto: Jan-Olav Wedin

 Även orkestern hade vackra partier under blockflöjtskonserten, men kunde inte matcha flöjten som tycktes agera ormtjusare mot några instrument i slagverkssektionen. Det var ett spännande verk att lyssna på!

Till publikens jubel gav oss Laurin ett extranummer från 1300-talet, där vi verkligen fick höra hans virtuositet. Från en skön inledning till en imponerande bordunton gled musiken över en glad dans som lockade och fascinerade över alla gångna sekler.

Efter paus fick vi Tjajkovskijs underbara femte symfoni. Rouvali lät den inledas och avslutas i ett litet långsamt tempo, vilket kunde ha gjort de berörda satserna mer magnifika, men i mina öron gjorde dem ostrukturerade. Att nyansen inte varierades mycket utan genomgående låg ganska högt gjorde också sitt till för att symfonin förlorade struktur. Jag tyckte ändå mycket om tredje satsen, Valse: Allegro Moderato, som fick lättare anslag och förstås blev mer dansant. Men symfonin är ju fantastisk, och Filharmonikerna kan ju näppeligen låta illa, så det blev ändå en fin musikstund.

Art på Stadsteatern

Vad är det med modern konst? Den som knappt föreställer något men drar in miljoner på auktioner? Är det en konspiration bland några som bestämt sig för att låtsas att det är bra, oavsett vad de egentligen tycker?

 Det råder ingen tvekan om att Serge (Lars Lind) är lycklig och nöjd med sin nya tavla. Den mångårige vännen Marc (Allan Svensson) kan inte tro honom. "Tavlan" är en vit duk, utan ram! Inte helt vit, där finns några linjer i en annan vit nyans. Men 350 000 för det verket?

Diskussionen mellan dem båda är lika tydlig som deras vitt skilda ståndpunkter. Därtill vänder sig skådespelarna mot publiken då och då för att förtydliga sina känslor, vilket inte stör flödet utan fördjupar diskussionen.

Till vänkretsen hör en tredje vän, Yvan (Steve Kratz). Han tar inte lika tydligt parti för den ena eller andra åsikten, utan vill hålla sig väl med den han talar med just då. Det visar sig vara en dålig strategi och tidvis blir han syndabock för missämjan som piskas upp framför den vita tavlan.

Dramatikern Yasmina Rezas genombrottspjäs är ett fint prov på kammarspel: intelligenta repliker grundade i trovärdiga karaktärer, och en konflikt som pressar fram viktiga ställningstaganden. Philip Zandéns regi och skådespelarnas utmärkta samspel gör den gamla vänskapen mellan de tre tydlig och viktig. Pjäsen är vältempererad, och den allvarliga undertonen balanseras med genialt roliga repliker. Så härligt att få skratta ordentligt åt en seriös och smart teaterpjäs!

Länk till Stadsteaterns sida om Art

Foto: Petra Hellberg

Stranger In A Strange Land av Robert A. Heinlein

1961 utkom boken Stranger In A Strange Land, mitt i en begynnande våg av flower power och new age som den både tog emot och gav tillbaka till. Historien om mannen från Mars, inte en fientlig utomjording utan en människa med ett kärleksbudskap, passade in i en rörelse som ville förmedla fri kärlek mellan folk. Ordet grok i boken plockades upp i vokabulären även av andra än science fiction-läsare.

1961 kunde man också fortfarande tänka sig Mars som en levande planet, med en intelligent befolkning och en atmosfär som människor (med litet svårighet) kunde leva i. Robert A. Heinlein berättar inledande i korta ordalag om hur en av expeditionerna till Mars slutade med att hela besättningen dog, förutom en nyfödd pojke som uppfostrades av de ursprungliga och invånarna på Mars.

När Michael Valentine Smith hittas av nästföljande expedition till Mars är han en ung vuxen med en helt annan syn på livet än någon som vuxit upp på vår planet. På Mars är tidsperspektiven längre än på Jorden, och väntan, eftertanke och allvar genomsyrar alla handlingar. Genom sin marsianska uppfostran har Mike också fått en otrolig kroppskontroll; han kan bland annat dra ned sin hjärtfrekvens och ämnesomsättning så att han verkar död. Det är han dock i högsta grad inte, tvärtom är det initialt i detta tillstånd han som bäst kan kontrollera tiden och grocka.

Grocka är nästan omöjligt att översätta från marsianska. Det innefattar att förstå, tänka, känna, uppleva, känna gemenskap; men även om man räknar upp alla liknande människoord så räcker det inte. För att förstå innebörden måste man grocka den... och det förändrar hela ens liv och livsfilosofi.

Jag var litet tveksam till att börja läsa boken, eftersom jag har läst så mycket halvbra science fiction på sistone - halvbra därför att handling och karaktärsskildringar hade brister. De senaste Heinlein-böcker jag läst (Double Star och Have Spacesuit - Will Travel) hade heller inte imponerat på de områdena. Men Stranger In A Strange Land är en riktigt välskriven bok (med hänsyn tagen till tidens kvinnosyn), med en fascinerande framtidsvision. En levande gräsmatta i vardagsrummet är en idé att ta efter så snart som möjligt! Mycket trovärdiga är också alla juridiska, ekonomiska och diplomatiska intriger som uppstår kring Mannen Från Mars.

Dessa intriger handhas listigt av bokens andre huvudperson, Jubal Harshaw, efter att den spännande inledande jakten avklarats. Han är en cynisk äldre man med humor, självdistans och stark lust och förmåga att stå emot världsregeringens legala och illegala försök att ta kontroll över den oskuldsfulle Mike. Jag läste kapitlen som utspelade sig i hans hus och blandade kommunitet med stort nöje.

Så kom tiden för Mike att ge sig ut i världen, och då sjönk berättelsens kvalitet några pinnhål. Det är inte bara det att den begynnande kärleks- och lyckokult Mike stöter på och sedan utvecklar syns mig så fånig och inavlad, det är också svårt att acceptera hur snabbt de annars så intelligenta Mike och följeslagerskan Jill tar till sig ett språk och handlande som känns hjärntvättat redan från början. Jag önskar att kärlekskulten inte varit så överdriven. Men det kanske är lättare att se från den här sidan om sextiotalet, när man omväxlande kan rysa åt allt som luktar "nyckelparty" och tänka "har de inte kommit över det där än?".

Som tur var kom Jubal Harshaw tillbaka in i berättelsen och punkterade några av lyckobubblorna med sin cynism byggd på livserfarenhet. Det vill säga, han punkterade inte lyckan för de övertygade sektmedlemmarna, tvärtom, han visade dem tillbörlig respekt för deras ärliga uppsåt. Men hans aspekter gav ändå en nödvändig balans åt bokens sista kapitel.

Jag läste boken som tonåring och är glad att jag läste om den nu. Den var lockande då och är det fortfarande; trots min egna cynism skulle jag gärna vilja inspireras av Mikes kroppsliga och själsliga kontroll och hjälpa till att sprida gemenskap och förståelse i världen. Men även om det inte går, så är det ändå en mycket bra berättelse.

Fler böcker av Robert A. Heinlein:
Double Star
Have Spacesuit - Will Travel
Starship Troopers

Våroffer en sommarkväll i Konserthuset

För årets andra sommarkonsert var Konserthuset proppfullt med människor som längtade efter god musik, goda musiker och en kär gammal dirigentvän. Efter några år som chefsdirigent för New York Philharmonic återvände han för en kväll till Kungliga Filharmonikerna i Stockholm, där han höll samma position i flera år med den äran.

Programmet inledes med Richard Strauss dramatiska och romantiska tondikt Don Juan. Filharmonikerna lät inte alls ostämda efter sommarlovet, utan spelade verket i dess varierande  nyanser med energi och precision, som vanligt. Det verkade som ett svårt stycke att inleda med, för uttömmer det inte alla krafter hos musiker och publik? Men å andra sidan, när skulle man ha ork att ta i så om inte allra först i konserten?

Det visade sig inte alls svårt att följa upp Don Juan, för vem kan motstå Mozarts älskade Oboekonsert? Orkestern och solisten leker med varandra i underbara melodier och klanger. Men trots att Mozart kan synas lätt efter Don Juan togs han på tillräckligt allvar av musikerna: varken spelglädje eller nonchalans fick slarva till tonerna. Solisten Jesper Harryson hade en fin ton och stor säkerhet och skönhet i sitt spel. Som han dessutom hör till orkestern fick han extra mycket välförtjänt jubel som kvällens andre huvudspelare på "hemmaplan".

Foto: Jan-Olav Wedin

 Filharmonikernas energi var inte alls slut, för efter paus återkom de med kraftprovet: Stravinskijs hundraårsjubilerande Våroffer. Än en gång var det stora utbrott som varvades med delikata nyanser i det fascinerande verket, och än en gång lyckades orkestern förena musikalisk inlevelse med exakthet i de intrikata takterna och harmonierna. Man kände verkligen hur väldiga naturkrafter sög in människor i en uråldrig, oemotståndlig rit. Lika mycket darrade jorden under fötterna under de långa och högljudda applåderna efter den här fantastiska konserten!