Complete Prose av Woody Allen

Under 1960- och 1970-talet skrev Woody Allen korta historier som publicerades i tre böcker: Getting Even (1971), Without Feathers (1975) och Side Effects (1980). Flera av berättelserna publicerades först i The New Yorker och liknande tidskrifter, och i bokform blir de bara några sidor långa. De passar nog bra som absurt humoristiska avbrott i annan läsning, för själv har jag svårt att läsa flera i rad. Det tog mig faktiskt ett par år att komma igenom den här samlingen.

I de korta styckena är det ofta en berättarröst som sakligt och vänligt informerar läsaren om sitt eller en annan persons förvirrade och ofta oturliga öde. Eller en vetenskaplig traktat över en persons tvättlistor, eller så beskrivs en detektivhistoria i fejkad noir-stil. Det dröjer sällan många meningar innan osannolika händelser börjar hopa sig, tillsammans med till synes ovidkommande kommentarer, så många och så dråpliga att jag genast blir övermätt. Så här beskrivs en av sommarkurserna som en college eject fått i sin post:

PSYCHOPATHOLOGY: Aimed at understanding obsessions and phobias, including the fear of being suddenly captured and stuffed with crabmeat, reluctance to return a volleyball serve, and the inability to say "mackinaw" in the presence of women. The compulsion to seek out the company of beavers is analyzed.

Jag vet att många uppskattar den här litet surrealistiska komiken, som blandar intellektuellt med burleskt i pedantisk detalj. Den är ganska olik det Woody Allen har producerat på senare år, och jag föredrar filmer som Kulregn över Broadway och Midnight in Paris framför till exempel 1973 års Sleeper.

Den sista samlingen, Side Effects, är den jag kan uppskatta bäst. Där får det gå flera meningar, till och med flera sidor, innan någon förvandlas till broccoli och en parentes förklarar att han dog olycklig utan att någon visste om hans kärlek till styltor. Jag tycker bättre om när det surrealistiska smyger sig in i något till synes konventionellt. Men om man gillar kortnoveller som svämmar över av absurditeter under ett nät av formaliteter, så är nog Woody Allens samlingar ett bra val.

Maya Eizin Öijer på Galleri Andréhn-Schiptjenko

Utställningen Tiger, Tiger har lånat namnet av William Blakes över tvåhundra år gamla dikt The Tyger. I dikten framställs som en exotisk bringare av fara, en urgammal och skrämmande arketyp. Tigern dyker upp i Eizin Öijers tavlor, med blottade tänder och en blick som stirrar från en mörk bakgrund. Kvinnofiguren på bilden är halvt skuggad, med några fläckar av rött (ljus?) som en antydan om den hotande brutala döden.

Svart, vitt och mörkblått, och inslag av lysande rött, utgör färgschemat på utställningen. Verkens tydliga kontraster och grovhuggna silhuetter för tankarna till träsnitt. Men Eizin Öijer är en samtida konstnär, och några steg närmare tavlorna ser man att det är breda svarta tuschstreck som åstadkommit skuggorna. Men där finns flera andra motiv som drar tankarna till äldre tiders konst: hjorten i dödsångest över vargen som biter den i strupen, skelettet som håller ett fickur och en maskrosboll i ett memento mori.

När Venus av Milo gör entré, är hon uppdaterad för nutida ögon. Bredvid varandra hänger ett skönt foto där statyn och hennes skugga vänder sig vinkelrätt från varandra, och en tuschad silhuettbild där hon verkar blicka mot en fallande fjäder så lysande röd att färgen speglar sig på henne.

Det är äldre tiders motiv och estetik som bryts mot nyare tiders teknik och appropriering. Maya Eizin Öijer gör det väl, och jag vill gärna se mer av de här tankarna och verken.

Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om utställningen

Avengers

Nu! Nu kommer den, filmen som har drivit mig och andra action-fans till att sitta igenom förra årets sämsta film, se historier som egentligen inte intresserade mig, och kolla efter ledtrådar i Iron Man: Avengers i 3D. Det är inte bara det att den samlar ett halvdussin superhjältar, som tillsammans kan krossa hus och bekämpa onda skurkar med större kraft och fler explosioner. En mycket viktig anledning är att filmens regissör är Joss Whedon. Med välgjorda och älskade TV-serier som Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly och Dollhouse har han visat hur superhjältar inte bara är sin kraft, de har personligheter och tvivel om sin uppgift. Och framför allt har han visat att han förstår ensemble-spel: att han kan visa upp dynamiken inom en omaka grupp.


För varför skulle ett halvdussin mycket olika superhjältar vilja samlas och slåss gemensamt? Och skulle de inte råka i luven på varandra, egotrippade som de brukar vara? Just det är det som Joss Whedon tar upp; en liten förklaring här, en antydan i förbifarten där, och så scener där de församlade hjältarna lär känna varandra genom förtroenden, snärtiga enradingar och till och med fighter. Nej, de är inte alltid bra på att leka tillsammans, och Tony Stark (Iron Man i civila kläder) är förstås kaxigast av dem alla, alltid på vippen att reta någon till vansinne. Nu har Whedon kortat ned de sarkastiska ordväxlingar som hans rollfigurer brukar hänge sig åt, och det är bra. Men han har lämnat kvar tillräckligt många och dräpande repliker för att ge några välbehövliga utlopp för skratt mellan alla tunga actionsekvenser. HULK SMASH!

Och visst är filmen fylld av action! Strider man mot man, grupp mot invasionstrupp, tekniska underverk mot mystiska energier, alltid så välregisserade att man ser vad som händer, med många läckra ljud- och visuella effekter och ofta med några träd, hus eller halvgudar som kraschar så att marken skakar. Kan man säga "lagom" om antalet actionscener? För de är varken för många eller för få, och de växlar tempo för att man skall få se hur varenda av superhjältarna gör sitt till för att vinna striden.

I den allra första serietidningen där Avengers samlades, var det Thors onde styvbror Loki de måste slåss emot. Det är han som är huvudskurken även här, spelad av den begåvade Tom Hiddleston (som även skrivit en läsvärd artikel om varför superhjältefilmer talar till våra känslor). En superskurk som bara krossar och dödar för att vara så elak som möjligt är inte trovärdig och går inte att bygga en hel film på (mot). Men Loki har en stark önskan om hämnd, och bakom varje ondskefullt grin ligger beräkning - och en dos galenskap. Thor, som var en dryg självisk grabb i sin egen film, har nu axlat sitt ansvar för att försöka tygla honom, och gör en mycket bättre insats tillsammans med Avengers än på egen hand.

Äntligen får vi också något mer än science magic - teknik som räddar dagen är inte bara något som en vetenskapsman fixar fram med några handviftningar. De två smarta vetenskapsmännen Tony Stark och Bruce Banner finner varandra och analyserar och diskuterar för att komma några steg vidare. Superhjältarna och deras motståndare får alla vara personligheter, och deras personliga egenskaper är det som får dem att prestera på topp i sin kamp för att försvara jorden. Med coola vapen, styrka och viljestyrka och ett gäng avsnoppande repliker kan de klara allt, precis allt, i ett moln av explosioner, fallande huskroppar och skvättande blått alien-blod.

Before I go to sleep av S J Watson

Before I go to sleep är en tät thriller, spännande från början till slut. Christine vaknar upp varje dag utan att veta var hon är, eller med vem. Varje kväll när hon lägger sig för att somna tappar hon minnet av vad som har hänt under dagen. Så har hennes liv varit i över tjugo år. När vi möter henne vaknar hon upp i ett hem som skall vara hennes eget och med en man som skall vara hennes make. Tiden som tjugoåring, full av planer och med många vänner, känns som om det var igår, men ansiktet och kroppen hon ser i badrumsspegeln tillhör en medelålders kvinna.

Watsons prosa är analytisk och registrerande, liksom Christine i berättelsen också är. Det är tur för oss läsare, och tur för Christine, när hon försöker få ordning på vad som har hänt. Varje dag skriver hon ned i en dagbok vad som har hänt, och vad hon har upptäckt om åren innan. Varje morgon läser hon den och kommer på så sätt ett steg längre för var dag. Tur nog för oss läsare har Christine också (haft) författarambitioner, och hennes beskrivningar av dagens händelser är välformulerade som om de redan vore en bok. Dessutom vecklar historien ut sig på ett dramaturgiskt intressant sätt. Ännu ett streck i tur-kolumnen! Men jag är beredd att köpa det, eftersom det skapar en bra berättelse.

Den korta baksidestexten antyder att någon medvetet döljer något för Christine, vilket sätter an en nervpirrande ton. Handlingen och upplägget påminner delvis om thrillern Memento, även om Christines historia berättas framlänges, fylligare och utan samma brådska. Men man behöver inte tänka sig ett hot för att förstå Christines uppflammande misstänksamhet. Att varje dag befinna sig på en okänd plats, avlägsnad från det liv man trodde man hade är ju tillräckligt skrämmande i sig.

Jag kunde läsa ut boken i ett svep, och det är jag glad för. Genom hela boken var stämningen hårt åtskruvad, och mot slutet ökade trycket och gjorde den till en riktig bladvändare. Jag brukar sällan läsa spänningsromaner, men Before I go to sleep är skickligt skriven och riktigt underhållande.

Sarah Crowner på Galerie Nordenhake

Om man vill skapa konstverk som förmedlar mer än bara visuella intryck, så måste man välja ett eget formspråk. När man har gjort det, riskerar man att inte alla åskådare kan läsa av det språket, men är det gjort med tillräcklig övertygelse och konsistens kan det vara övertygande ändå. När jag till exempel försöker avkoda Miròs tavlor, så uppfattar jag inte allt av de rörelser, dofter och andra intryck han ville fånga, men jag ser ändå hur konsistent han illustrerar sina egna tankar och jag tycker om det.

I sin utställning Rehearsal tar Sarah Crowner sin utgångspunkt i teatervärlden. En reproduktion av en ridå från 1956 upptar ena väggen, Kurtyna Teatru (after Maria Jarema). Det är formspråk litet främmande från dagens, men vackert och inspirerande på ett nytt/gammalt sätt. Formerna och färgerna från ridån har Crowner överfört till tavlor och skulpturer som illustrerar teater- och balettvärlden.

Sarah Crowner, Demi-Pliée 2 (2012)

Än en gång ser jag ett bildspråk som inte talar direkt till mig, trots att jag försöker förstå. Men symbolerna är tillräckligt drivna för att jag skall känna att jag är på vippen att avkoda dem, och samtidigt uppfatta energin. När jag jämför tavlan Grand-Pliée med Demi-Pliée får jag åtminstone en nyckel till språket. Och skulpturerna så levande, trots att de bara består av abstrakta former. De ser alla ut som individer på väg någonstans, och påminner mig om serietecknaren Olle Bergs genialiska gubbar. Sarah Crowners verk liknar också Olle Baertlings till form och färg, men är snäppet mer människotillvända, inbjudande och rörliga.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om utställningen

Sarah Crowner, Untitled sculptures (2012)

Cloud Atlas av David Mitchell

Adam Ewing, en notarie från San Francisco, skriver dagbok från sin resa i Stilla Havet. Året är 1850, hans språk är detaljerat och höviskt enligt tidsandan och hans egen moraluppfattning. Ofta stöter han sig på inte bara sina medpassagerares grova språk, utan även på deras (de vita männens) krassa syn på urinnevånarna. Och det är inte bara de vita som med list och vapenmakt tar de färgade till skeppsgossar och slavar. Även öarnas innevånare står emot varandra, och de starkare stammarna slår gärna ned på de svagare. Ewing får höra om Moriori, en grupp med ett väldigt starkt förbud mot att döda en annan människa. Men deras antal minskar ständigt, för de har inte mycket att sätta emot stammarna på grannöarna med mer krigiska vanor.

Mitt i anteckningar om den mystiska sjukdom som drabbar honom under sjöresan tillbaka mot Amerika, ja, mitt i en mening, avbryts berättelsen och så börjar en ny historia, på en helt annan plats. Den unge rackaren Robert Frobisher flyr London och en obetald hotellräkning, kommer till Belgien och ber om anställning hos Vyvyan Ayers, en kompositör han beundrar. Det är ljuvligt att höra honom beskriva hur han hör musik i klirrande porslin och hur han inspireras till sin egen musik - driften att komponera är så stark i honom! Det är mindre skönt att se hur denne framsynte, hängivne kompositör raskt stjäl och bedrar för att ordna det för sig. Men det är ju också en påminnelse om hur viktigt det är att skilja ett konstverk från skaparens privatliv.

Hur hänger de två historierna samman? Jo, i Ayers bibliotek hittar Frobisher Ewings dagbok, och fastän Frobisher misstänker att den inte är helt autentisk, känner han sig dragen till den och till huvudpersonen. En tid efter denna scen avbryts även Frobishers historia, och istället börjar Half-Lives - The First Luisa Rey Mystery. Nu är året 1975, platsen Buenas Yerbas på amerikanska västkusten, och handling, språk och tempo lånat från en polisfilm från 1970-talet. Låt mig erkänna att det är en lättnad efter de ganska tröglästa första (nästan hundra) sidorna.

Medan hon undersöker oegentligheter kring byggandet av ett kärnkraftverk på ön Swannekke och jagas av skurkar som vill hindra henne, får Luisa Rey läsa de brev från Robert Frobisher som vi själva just har läst, och hon letar upp hans sextett med namnet Cloud Atlas. Mannen som ger henne breven är Rufus Sixsmith, brevens ursprunglige adressat. Nu dyker ett kometformat födelsemärke på axeln upp i berättelsen, på samma plats på Luisa Rey som på Frobisher. Är personerna vi har mött samma själ einkarnerad flera gånger?

Så enkelt är det visst inte - bra, för jag tycker inte om tillrättalagda förklaringar. I nästa berättelse möter vi i ungefärlig nutid en bokförläggare, Timothy Cavendish, som i sin hand får manuskriptet till The First Luisa Rey Mystery. Så har hon egentligen levat, om hon är huvudpersonen i en bok? Har själen tagit en avstickare genom den värld som litteraturen har skapat? Kanske är det David Mitchells sätt att säga till oss att ett påhittat liv, en människa i en bok, kan upplevas som lika äkta som ett verkligt liv.

I nästa berättelse tar handlingen ett kliv in i framtiden, och det är nu som vi science fiction-älskare får vår verkliga belöning. I ett framtida hårdkonsumerande Korea, är det kloner som utför de simplaste jobben, som att bemanna kassorna på snabbmatskedjan Papa Song utan att klaga eller bli otåliga på kunderna. En av dem, Sonmi-451, berättar om sitt liv på Papa Song och vad som hände när hennes medvetande började vakna. Den värld av slaveri och övervakning som målas upp är kuslig - men litet spännande.

Eftersom jag läser boken för andra gången har jag noterat hur detaljer ur Sonmis liv redan har hunnit dyka upp i berättelsen. Dels berättar Ayers (just det, inte Frobisher) hur han har drömt att han är servitris i ett underjordiskt kafé tillsammans med systrar med samma utseende, tvingad att äta tvål. Och det som ropas ut som mardrömmar i vår nutid - tvål i munnen, "Soylent Green is people!" - är vad som blivit fakta i Sonmis värld. Ändå, när Sonmi-451 ser på The Ghastly Ordeal of Timothy Cavendish, kallar hon det en dystopi.

Den sista, eller mittersta, berättelsen är den som oroar mig mest. Ytterligare ett steg in i framtiden har civilisationen brutit samman, och förutom några fickor av kvarbliven teknologi så har mänskligheten fallit tillbaka till ett jägar-samlar-samhälle. Vi är tillbaka på Stillahavsöarna från den första berättelsen, och återigen är det ett fridsammare samhälle som står emot en starkare rövarklan. Vart är vi på väg?

Första gången jag började läsa boken hade jag ingen aning om vad den gick ut på, och blev djupt tagen av budskapet. Kommer allt vi har att stegras till ett crescendo som måste krascha och kasta oss tillbaka till stenåldern? Hur kan vi se till så att anständighetens gränser inte överträds, och civilisationen inte bryter samman tillsammans med moralen? När jag nu läser om boken blir jag inte lika oroad av temat, och jag hinner irritera mig på alla olika varianter av svårläst prosa. Men till hösten kommer filmen Cloud Atlas, regisserad av Tom Tykwer och syskonen Wachovski, och då kommer jag att ha boken i färskt minne och kanske märka några extra detaljer!

The Deep Blue Sea

Kvinnan rör sig målmedvetet genom den lilla lägenheten. Ett vattenglas för att skölja ned några piller, sedan sträcker hon ut sig framför gasspisen. Ingredienser för ett självmord, men målmedvetenheten var (kanske med flit) inte tillräcklig. De övriga hyresgästerna hittar henne och ser till att hon återhämtar sig. Alla är stillsamma, allvarliga, bara litet upprörda.

I korta, nästan ordlösa scener får vi se vad som förde henne till handlingen: ett stillsamt äktenskap med en mycket äldre man; den livfulle ynglingen hon lär känna; de skälvande ögonblicken då förälskelsen tar form och passionen som tar dem som en storm. Den höga musiken som ackompanjerar bilderna är påträngande och lätt irriterande. Är detta tonläget som filmen kommer att hålla? Nej, för den svindlande passionen som ryckte Hester Collyer ur sitt äktenskap kan inte heller hålla i sig för evigt.

Visst är han charmerande, den unge Freddie Page, när han och bäste vännen på puben spelar upp sina insatser som stridspiloter under andra världskriget för de två fnissande väninnorna. Och när han tar Hester i sina armar och fäster sin intensiva blick på henne tappar jag andan i biofåtöljen. Han är åtrå, passion, energi och livslust, raka motsatsen till den aktningsvärde men triste Lord Collyer. Men även Freds pojkaktiga skämt tråkar efter ett tag ut Hester, och den unge mannen är ofta ute på egna äventyr. De två grälar ofta, och vore tiderna annorlunda skulle de kanske lättare skulle brutit sin relation. Men Hester vill stå sitt kast, och framför allt: de ögonblick mellan grälen när åtrån glöder i Freds ögon väger upp alla sorger. Hester kan inte få hans kärlek eller trygghet, men hon kan få de stunderna.

Jag njuter av att få se en kärlekshistoria som varken målas i rosenrött eller svartvitt. Att ge sig hän åt passionen och lämna det gamla bakom sig gör inte nödvändigtvis livet till en dans på rosor. Men inte heller är den försmådde maken, Lord Collyer, en elak figur att fly från. Simon Russell Beale spelar honom med en så god avvägning mellan hjälplöshet och välvilja att han framstår som mycket sympatisk, men ändå förstår man varför Hester inte kan stanna hos honom.

Tyvärr är Rachel Weisz som Hester, historiens nav, den svagaste länken. Hennes intelligenta repliker verkar lagda i hennes mun av någon annan. Ingenstans under hennes prövningar ser man minsta nyans av oro eller eftertänksamhet i hennes ansiktsdrag. Kanske bad regissören henne att tona ned sitt uttryck, men jag undrar om jag inte skulle ha föredragit överspel och känslostormar framför den här livlösa dockan. Eller kanske är jag bara svartsjuk på henne?!

Den lysande stjärnan i filmen är Tom Hiddleston som Freddie. Visst är han fysiskt perfekt för rollen med sina klarblå ögon och uttrycksfulla ögonbryn, men det är inte bara i kärleksscenerna, då hans blickar kan smälta is, som han excellerar. Det är även i vredesutbrotten, när han inte bara spelar upp en omogen pojkes frustration, utan antyder både deras historia tillsammans och hur han försökt föreställa sig deras framtid. Hiddleston som är en mycket begåvad och lovande skådespelare har berättat om hur han satte sig in i Freddies situation, en man som riskerat livet i strid, blivit belönad och i princip fått den tidens rockstjärnestatus. Nu vill han leva obundet och njuta fritt, men samtidigt gnager i honom frågan om han redan nått sin höjdpunkt och om livet nu bara går utför.

När jag såg att Terence Davies var regissör till nyinspelningen av The Deep Blue Sea, fick jag ytterligare en anledning att se den. Hans The House of Mirth (2000) var en djupdykning i de detaljer som avgör lycka och olycka i kärlek, och i hela livet, och jag minns filmen och tänker på den än idag. Trots sina brister (hjältinnan) har The Deep Blue Sea samma känslighet, och jag kommer att minnas också den länge.