Adam Ewing, en notarie från San Francisco, skriver dagbok från sin resa i Stilla Havet. Året är 1850, hans språk är detaljerat och höviskt enligt tidsandan och hans egen moraluppfattning. Ofta stöter han sig på inte bara sina medpassagerares grova språk, utan även på deras (de vita männens) krassa syn på urinnevånarna. Och det är inte bara de vita som med list och vapenmakt tar de färgade till skeppsgossar och slavar. Även öarnas innevånare står emot varandra, och de starkare stammarna slår gärna ned på de svagare. Ewing får höra om Moriori, en grupp med ett väldigt starkt förbud mot att döda en annan människa. Men deras antal minskar ständigt, för de har inte mycket att sätta emot stammarna på grannöarna med mer krigiska vanor.
Mitt i anteckningar om den mystiska sjukdom som drabbar honom under sjöresan tillbaka mot Amerika, ja, mitt i en mening, avbryts berättelsen och så börjar en ny historia, på en helt annan plats. Den unge rackaren Robert Frobisher flyr London och en obetald hotellräkning, kommer till Belgien och ber om anställning hos Vyvyan Ayers, en kompositör han beundrar. Det är ljuvligt att höra honom beskriva hur han hör musik i klirrande porslin och hur han inspireras till sin egen musik - driften att komponera är så stark i honom! Det är mindre skönt att se hur denne framsynte, hängivne kompositör raskt stjäl och bedrar för att ordna det för sig. Men det är ju också en påminnelse om hur viktigt det är att skilja ett konstverk från skaparens privatliv.
Hur hänger de två historierna samman? Jo, i Ayers bibliotek hittar Frobisher Ewings dagbok, och fastän Frobisher misstänker att den inte är helt autentisk, känner han sig dragen till den och till huvudpersonen. En tid efter denna scen avbryts även Frobishers historia, och istället börjar Half-Lives - The First Luisa Rey Mystery. Nu är året 1975, platsen Buenas Yerbas på amerikanska västkusten, och handling, språk och tempo lånat från en polisfilm från 1970-talet. Låt mig erkänna att det är en lättnad efter de ganska tröglästa första (nästan hundra) sidorna.
Medan hon undersöker oegentligheter kring byggandet av ett kärnkraftverk på ön Swannekke och jagas av skurkar som vill hindra henne, får Luisa Rey läsa de brev från Robert Frobisher som vi själva just har läst, och hon letar upp hans sextett med namnet Cloud Atlas. Mannen som ger henne breven är Rufus Sixsmith, brevens ursprunglige adressat. Nu dyker ett kometformat födelsemärke på axeln upp i berättelsen, på samma plats på Luisa Rey som på Frobisher. Är personerna vi har mött samma själ einkarnerad flera gånger?
Så enkelt är det visst inte - bra, för jag tycker inte om tillrättalagda förklaringar. I nästa berättelse möter vi i ungefärlig nutid en bokförläggare, Timothy Cavendish, som i sin hand får manuskriptet till The First Luisa Rey Mystery. Så har hon egentligen levat, om hon är huvudpersonen i en bok? Har själen tagit en avstickare genom den värld som litteraturen har skapat? Kanske är det David Mitchells sätt att säga till oss att ett påhittat liv, en människa i en bok, kan upplevas som lika äkta som ett verkligt liv.
I nästa berättelse tar handlingen ett kliv in i framtiden, och det är nu som vi science fiction-älskare får vår verkliga belöning. I ett framtida hårdkonsumerande Korea, är det kloner som utför de simplaste jobben, som att bemanna kassorna på snabbmatskedjan Papa Song utan att klaga eller bli otåliga på kunderna. En av dem, Sonmi-451, berättar om sitt liv på Papa Song och vad som hände när hennes medvetande började vakna. Den värld av slaveri och övervakning som målas upp är kuslig - men litet spännande.
Eftersom jag läser boken för andra gången har jag noterat hur detaljer ur Sonmis liv redan har hunnit dyka upp i berättelsen. Dels berättar Ayers (just det, inte Frobisher) hur han har drömt att han är servitris i ett underjordiskt kafé tillsammans med systrar med samma utseende, tvingad att äta tvål. Och det som ropas ut som mardrömmar i vår nutid - tvål i munnen, "Soylent Green is people!" - är vad som blivit fakta i Sonmis värld. Ändå, när Sonmi-451 ser på The Ghastly Ordeal of Timothy Cavendish, kallar hon det en dystopi.
Den sista, eller mittersta, berättelsen är den som oroar mig mest. Ytterligare ett steg in i framtiden har civilisationen brutit samman, och förutom några fickor av kvarbliven teknologi så har mänskligheten fallit tillbaka till ett jägar-samlar-samhälle. Vi är tillbaka på Stillahavsöarna från den första berättelsen, och återigen är det ett fridsammare samhälle som står emot en starkare rövarklan. Vart är vi på väg?
Första gången jag började läsa boken hade jag ingen aning om vad den gick ut på, och blev djupt tagen av budskapet. Kommer allt vi har att stegras till ett crescendo som måste krascha och kasta oss tillbaka till stenåldern? Hur kan vi se till så att anständighetens gränser inte överträds, och civilisationen inte bryter samman tillsammans med moralen? När jag nu läser om boken blir jag inte lika oroad av temat, och jag hinner irritera mig på alla olika varianter av svårläst prosa. Men till hösten kommer filmen Cloud Atlas, regisserad av Tom Tykwer och syskonen Wachovski, och då kommer jag att ha boken i färskt minne och kanske märka några extra detaljer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar