Till Damaskus på Dramaten

Den namnlöse mannen allt kretsar kring (spelad av Johan Holmberg) söker sin plats i livet, han söker lyckan, och han söker också att bryta sig fri från samhällets och kyrkans regler. I det snirklande landskapet av fothöga, fotbreda skumgummiåsar skrider de övriga ledigt fram längs de färdiga stigarna, medan han försöker korsa dem tvärs över och ofta snubblar till.

Han är mannen som söker sin roll i det symboliska dramat som skall föreställa livet, men han är också en författare som alla känner till och har läst något av. Han tycks först kunna skriva verkligheten som han vill - den vackra flickan han träffar (Ylva Ekblad) döper han till Eva och tillskriver henne goda egenskaper. Sömlöst lämnar hon sin make doktorn (Torkel Petersson) för författaren, som nyligen lämnat sin fru och deras barn. Centralpersonen, Den okände, hade kunnat framstå som ett tomt skal mitt emellan alla andra med fastare konturer, men som tur är spelas han av den genuint begåvade Johan Holmberg, som ger mannen en viss stadga.

Men helt kan han inte styra sin värld. Pengar är ett ständigt bekymmer för honom, "som för alla poeter", och det går igen genom hela pjäsen. I andra akten, som innehåller scener från de sällan spelade Till Damaskus II och Till Damaskus III, försöker han sig på att skapa guld (liksom också Strindberg och många av hans samtida).

Det är litet paradoxalt att mannen som vill slå sig fri från konventioner och ödestro ändå är så paranoid och ser en mäktig (ond) krafts verk i sina motgångar. Jag tycker också att det är litet fånigt av honom att lägga tid och kraft på att försöka tricksa fram guld (istället för att forska fram något verkligt nyttigt!), för något så futtigt som hans egen rikedom. Eller? I andra akten förklarar han faktiskt att han är ute efter att omstörta samhället genom att tack vare alkemin göra alla lika fattiga som han. Aha, både egoistiskt och grandiost, fast också lika naivt och hänsynslöst som alla revolutionärer som inte har någon klok plan för vad som skall hända efter kaoset.

I och med att första akten, Till Damaskus I, innehåller så många löst sammanfogade scener med symboliska möten mellan typfigurer, är bifigurerna de som står ut som mest sammanhängande (och intressanta) personligheter. Läkaren hinner vara både överlägsen och förkrossad inför författaren, och Tiggaren (Peter Engman) har både humor och integritet.

Det är en krävande pjäs att se och begrunda, men man bör absolut inte gå i pausen. I andra akten kommer den scen jag tyckte bäst om, vid en högtidlig middag där författaren bekransas för sina alkemistiska bedrifter. Så han låter sig prisas av samhället som han ville krossa med sitt guldskapande?! Eller blir han verkligen belönad? För varje ny talare blir den fina middagen ett grymmare och grymmare skämt. (Som vi i publiken gärna skrattar åt!)

Foto: Sören Vilks

Ett par gånger under pjäsen nämner man landsvägen, stora landsvägen, det som skulle bli titeln på Strindbergs sista pjäs. Precis som den slutar denna uppsättning av Till Damaskus med att mannens egen dotter kommer och påminner honom om det konkreta livet han tappat kontakten med under sina abstrakta sökanden. I det här fallet är hon också så vuxen att hon kan säga honom några sanningens ord. Men mötte Den Okände mannen Sanningen på vägen Till Damaskus? Det verkar inte så, den absoluta Sanningen verkar inte finnas, och det kanske är det som är sanningen.

Länk till Dramatens sida om Till Damaskus

Sturtevant på Moderna Muséet

Vad betyder det vem som har skapat en konstverk? Om du ser en pittoresk tavla, och sedan får veta att den målats av Watteau, blir den vackrare då? Mer värd att betrakta och begrunda? Om det du trodde var en Hopper visar sig vara en amatörs försök i Hoppers stil, blir bilden värdelös?

Jag vet inte om det var sådana frågor som Sturtevant ville väcka när hon på 1960-talet började ställa ut andra, kända, konstnärers verk under sitt eget namn. Hon berättar inte mycket om motivet för sin konst, och slår ifrån sig enkla försök till tolkningar, och fortsätter energiskt att välja ut kända verk och ställa ut dem som sina. (Med ett uppehåll på några år när hon inte längre ville höra till konstscenen.)

Sturtevant, Warhol Flowers (1990)

 Att appropriera Andy Warhols konst, som redan består av upprepningar och kopior av mainstream-kulturen, blir ytterligare ett lager av yta på det som redan vill vara yta. Men när ett helt verk är kopierat, är det hela verket som är kopierat? Det må se likadant ut, men ett konstverk är ju mer än färg och form. Det bär också på konstnärens idéer och intentioner, och de timmar av hantverksskicklighet som gick åt till att forma och utföra verket.

De här tankarna tycker jag är intressanta, men jag upplever inte att det är Sturtevants konst som väcker dem hos mig. Förvisso var hennes idéer mer omtumlande när hon först uppträdde på konstscenen, för snart fyrtio år sedan, och konstvärlden kan behöva ifrågasättas ibland. Men de verk som visas på Moderna Muséet är bara så tråkiga. De var tråkiga i original, och kopieringen har inte gett dem någon extra laddning i mina ögon. Jo, raden med fettstolar efter Joseph Beuys är litet rolig, bara för att jag tycker att hans fettinpackade konstverk är så överskattade (jag överdoserade på dem när jag bodde i Stuttgart). Det kanske är så att tiden har sprungit ifrån Sturtevants konst, men att hon var en viktig influens för många under 1900-talet.

Länk till Moderna Muséets sida om Sturtevant

Sturtevant, Beuys Fettstuhl (1993)

Hungerspelen på film

Så efterlängtad är filmen om Hungerspelen, av alla som läst och älskat böckerna, och även av många som ännu inte har läst dem. Den genialiska rollbesättningen (Stanley Tucci! Donald Sutherland! Lenny Kravitz!) och alla bilder och trailers som släppts har också bara lovat gott. Filmen har fått bli lång, över två timmar lång, och har alltså kunnat låta händelseförlopp ta sin tid och inte hasta förbi detaljer.

Ibland när man har upptäckt en bra film eller en bra bok vill man ha den för sig själv. Ingen annan kan väl förstå och älska den lika bra som jag? Men med Hungerspelen känner jag inte så! Det stora intresset, bokförsäljningen, bokläsarbloggar, affischer och trailers får det att kännas som att hela världen skall se Hungerspelen, och det vill jag gärna att alla gör!

Det är underbart att filmen har fått med så mycket av bokens viktigaste teman. Framför allt har man fått med avgörande scener, sådana som lär ha fastnat i minnet hos fler än mig vid läsningen. Jag måtte ha ett underligt sätt att läsa, för fastän jag levde mig så djupt in i stämningarna i boken, funderade jag sällan så mycket på hur människor eller miljöer såg ut. Därför blir filmscenerna litet större och färggrannare än mina suddiga inre bilder, och det passar ju speciellt bra i överflödet i Capitol.

Det jag tycker bäst om är att de inledande scenerna i Katniss' hem i gruvdistriktet får ta sådan lång tid. De utspelar sig under dagen innan lottningen till Hungerspelen, en dag som är full av oro för föräldrar och barn, men när man både måste utföra sitt dagliga arbete för att överleva, och trösta dem som är svagare och oroligare än man själv. Den stigande ängslan får min mage att knyta sig tillsammans med Katniss och lillasystern Prim, fram till lottningen vid arenan. Denna osannolikt kallhjärtade ceremonin som de försöker sätta färg på genom att låtsas som att det är något festligt och ärorikt!

När man läser boken hinner man fundera mer över de välmående invånarna i Capitol. De lever i ett färggrant överflöd som bygger på vad distrikten producerar, och nu får de också blodigt spännande underhållning av barn som aldrig kunnat tänka sig att leva så lika bekymmerslöst. Och fastän barnen sitter framför dem i samma sal, låtsas de som att allt är en lek, och att det inte betyder något att tjugotre av dem kommer att döda varandra och den sista kommer att leva i en blandning av beundran och förakt.

Något annat som är klarare i boken är hur mycket Katniss analyserar vad som händer och planerar vad hon skall göra härnäst. Filmen har med rätta behållit fokus på Katniss, och ger bara små glimtar av vad människor utanför arenan ser och tänker om vad som händer. Det skulle ju bli tråkigt att återge hennes inre monolog på film, så risken fanns att hon skulle framstå som en tjurig tonåring, när hon nu oftast tiger och inte spelar med i PR-spelet. Men det verkar som att biobesökarna ändå har förstått att hon tänker mer än hon talar.

Jag är riktigt glad att filmen blivit en sådan succé, och hoppas att lika många miljoner biobesökare vill se filmatiseringarna av de följande böckerna, de som visar mer av Hungerspelens smutsiga baksida. Än så länge är jag rädd att många bara lockas av spänningen i spelen och inte tänker på vilket övergrepp på människors fria vilja de är.

Och alltid finns det de kommentarfältstroll som vill visa hur unika de är genom att säga emot de uppskattande recensionerna. De som kallar filmen förutsägbar eller jämför den med Twiligt och Battle Royale är ungefär lika tuffa som barnen i rökrutan på högstadiet. Det är fånigt att tro att det bara kan finnas en film som handlar om ungdomar som dödar varandra, och att alla andra måste vara plagiat. Antalet permutationer av roller och handlingar i film och litteratur är stort, men ändock begränsat. Det enda som betyder något är utförandet; karaktärsskildringarna och prosan; scenografin och regin. Som entusiastik sf-läsare ger jag höga betyg åt världsbygget i Hungerspelen, som hängiven nobelpristagarläsare ger jag höga betyg åt personligheterna och motivationen hos deltagarna. Boken är aningen bättre än filmen, men åh, vad bra filmen är.

Boyhood av J.M. Coetzee

John Maxwell Coetzees prosa är återhållen och precis. När han berättar om sin barndom, väljer han ut några längre episoder från en tidsrymd på några år. Några av dem utgörs av viktiga händelser, och alla tjänar till att visa upp pojkens karaktär. Den vuxne mannens röst färgar av sig på det som berättas, och han framstår som ett analyserande barn. Vad vet barn om livet? Bara det de har allra närmast: familjen, skolan, lärarna, klasskamraterna, sådant de läst om på radion. Den unge John försöker kategorisera världen för att förstå den.

Som vuxen är det skönt när erfarenheten har lärt en att man kan älska någon (återhållet) samtidigt som man ser dennes fel och pinsamheter. För pojken John är dock hans mors starka kärlek och beskyddarinstinkt genant, och han upplever att han måste ta avstånd från henne. Och ändå känner han att han hör ihop med henne! För i sitt kategoriserande tvingar han sig också att välja mellan modern och fadern, och modern och faderns familj. Fler dilemman! För faderns familj är lantlig och saknar förfining, men han älskar ju att vara på familjegården och önskar att han hörde till den.

John tycker om att lära sig och kunna viktiga saker, och vill hellre räknas som engelsk fastän han har ett boerskt efternamn. Engelsmännen symboliserar bildning och civilisation. Det blir dråpligt när pojkens dragning till det klassiska får honom att svara att han är romersk katolik, när skolan frågar honom vilken religion han tillhör. Det gör att han slipper den vanliga trosundervisningen och istället kan leka med de lika lediga judiska barnen. Men de katolska ungdomarna frågar honom envist varför han inte kommer till undervisningen i den katolska kyrkan. När han senare på omvägar verkligen hamnar i en skola driven av katolska präster, märker han att kyrkan inte bär på det arv från Julius Caesar som hans dagdrömmar fått honom att tro.

I regel är jag intensivt ointresserad av att läsa biografier. Nu har jag ändå på kort tid läst två som varit riktigt givande, Boyhood och The View from Castle Rock av Alice Munro. För mig blev böckerna goda läsupplevelser för att författarna skriver så distanserat (och då hjälper det att det är sådana deras författarröster låter även i deras andra böcker). De lägger heller inte fram sina liv som om de ville förklara sig och få förståelse av sina läsare, vilket brukar göra mig generad när jag stöter på det - det får mig verkligen att känna det som att jag läser skvaller. Nej, Coetzee och Munro använder sina upplevelser på samma villkor som andra situationer som har inspirerat dem till att skriva. Och snarare än att redovisa alla omständigheter för att göra berättelserna så sanna som möjligt, har de valt ut och lyft fram några episoder och aspekter som säger mer om dem själva och förhållandena de levde under, än aldrig så många detaljer. Det gör deras böcker till både sanningsskildringar och goda läsupplevelser.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Dusklands

Life & Times of Michael K
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus 
The Schooldays of Jesus

The Death of Jesus 

Bra på TV - i din dator!

Ni har väl inte missat det roliga barnprogrammet Pappas pengar? Sveriges rikaste man (Johan Ulveson) coachar sin nyfikne son Bröli (Olof Wretling) som försöker ta reda på hur vanliga människor lever. Såg ni när Bröli ramlade igenom den här utställningen? När jag var där fanns inte "de dyra skulpturerna" kvar, så han måste ha kraschat dem innan jag kom dit. Jag vill också  bo i slottha en snäll curlingpappa som kommer i helikopter och pysslar om mig när det är jobbigt! Men tills det händer kan jag se Pappas pengar på SVT Play.

Olof Wretling ingår i den snillrika humorgruppen Klungan. Tillsammans med Sven Björklund och Mattias Fransson från gruppen gör han ett annat sevärt barnprogram, Dafo, som också det ligger på SVT Play några veckor till. Med hjälp av välgjorda dockor - nej, miniatyrer - fantiserar de fram spännande historier. Och förhoppningsvis lär de sig något om vänskap på vägen.

En spännande historia av helt annat slag får vi se i Den sista dokusåpan som sänds på TV6 men även finns på webbplatsen TV6 Play. Fastän jag knappt har sett ett enda avsnitt av dokusåporna som avlöst varandra på TV, har jag sett löpsedlarna och skrattat åt de fåniga smeknamnen och skandalerna. Nu skrattar jag ännu mer åt hur de gamla kändissugna deltagarna jagas av zombies, blir smittade och slafsigt slår ihjäl varandra, och hela tiden försöker jobba på sin media-image. Med mycket humor och självdistans kan lågbudget-serier som denna vara riktigt kul!

Och till slut, också smart och rolig men på ytterligare ett annat sätt - Portlandia! Portland, Oregon, hipstrarnas hipster-paradis, samhällsmedvetet, avslappnat och självupptaget på samma gång! Staden är kärleksfullt och retsamt framställt av Fred Armissen och Carrie Brownstein med många goda gästskådespelare. Jag skulle inte orka med att bo i dröm-Portland (eller på Söder) permanent, men jag är glad att det finns där som ett KRAV-märkt paradis för känslosamma cykelpendlare. Finns på SVT Play till inspiration och glädje!

Put a bird on it!

Eija-Liisa Ahtila på Moderna Muséet

På utställningen Parallella världar visar Eija-Liisa Ahtila filmer som består av tre eller flera parallella filmspår samtidigt, projicerade på stora dukar intill varandra. De visar samma ögonblick ur olika synvinklar, eller olika vyer som hänger samman. Det blir inte stressat, för scenerna är lugna ochväxlar inte fokus så snabbt. Några av naturscenerna, is och skogsbryn i skugga och sol, är inte pittoreska i sig själva men blir igenkännbara och njutbara på grund av att det trippla perspektivet ger dem djup.

Ett av verken rör en kvinna som anländer till ett hus i skogen, där hennes verklighet börjar förändras. Att saker förflyttar sig av sig själva, och att kvinnan upplever att hon lyfter och flyger ut mellan träden kan låta spännande. Men vi förstår att det är skrämmande för kvinnan, som syr tjocka, mörka gardiner på en symaskin och hänger dem för fönstren. Ändå är förloppet av den begynnande psykosen så stillsamt skildrat att den blir mer påtaglig än ett övermått av skrämmande effekter.

Det är ett fint sammanträffande att det faktiskt är Jungfru Marie Bebådelsedag när jag ser Ahtilas verk med samma namn. I ett modernt möblerat rum med kvinnor i stiliserade kläder och en kvinna i fågeldräkt seglar ängeln Gabriel in genom fönstret, från en minimal fingerad trädgård, och levererar sitt budskap. Trots att miljön och människorna är mycket mer sekulär än i de klassiska målningarna, behåller bebådelseögonblicket sin värdighet. Det nedtonade formatet skapar äkthet, precis som i berättelsen om kvinnan i huset.

Mindre högtidligt men tänkvärt är hur Ahtila visar upp granar. Hon framställer dem som om de vore levande varelser, dels med annorlunda perception än vi, dels satta till diskussion vid ett kafébord som vore de människor. Och visst märker man en personlighet och integritet när man ser på en gran med dess vackra, personligt formade grenar som rör sig i vinden. Och tänk på att vi till och med tar in granar i våra hem och pyntar dem, även om vi inte behandlar dem som familjemedlemmar. I en annan av Ahtilas konstverk står en oklädd gran i huvudpersonens New York-lägenhet.

Jag tycker om hur lugnt och genomarbetat Eija-Liisa Ahtila visar upp de olika parallella världarna hon sett. Att hon använder olika format - video, teckning, modeller i litet format - visar att hon har genomtänkta idéer för vad hon vill visa och hur hon vill uttrycka det. Moderna Muséets utställning visar ett intressant konstnärsskap som är värt att sjunka in i för ett tag.

Länk till Moderna Muséets sida om utställningen

Pure Drivel av Steve Martin

Den sympatiske komikern och skådespelaren Steve Martin har, förutom filmmanus, skrivit ett antal böcker. En av de första, skriven 1998, har den anspråkslösa titeln Pure Drivel. Det är en samling med korta stycken, varje fristående kapitel bara några sidor långt, utan några högre ambitioner än att roa. Jo, här och där glimtar det fram en kommentar till svårbegriplig samtida konst eller människans ensamhet, men det mesta är skrivet med lätt hand utifrån en bekymmerslös tillvaro. Boken hör till den sorts underhållning som piggar upp för att den berättar om en värld där triviala ting blir stora problem och stora problem blir humoristiska krumelurer.

Styckena är så korta att man kan läsa ett eller två på några minuter emellan annat man sysslar med. Mer än så vill jag heller inte läsa i ett sträck, för då skulle kvickheterna kännas enahanda. Jag skulle önska att Steve Martins prosa hade litet mer svärta inmixad i den lätta stämningen av priviligerat LA-liv, precis som de filmer han gjort som jag älskar. Jag har ytterligare en bok av honom att läsa, så frmaöver kommer jag att få veta mer om hurdant han skriver.