En annan stad av Michal Ajvaz

I ett antikvariat på Karlovagatan står en bok med lila pärmar. Vad den innehåller för historier går inte att veta, för den är skriven med okända bokstäver, fascinerande men oläsliga. Lika obegripliga är scenerna som bokens bilder visar. Mannen som berättar historien som jag läser försöker ta reda på vad det är för bok han har hittat. Kanske är det för att han bär den med sig, som han genast träffar människor som kan berätta historier om staden som boken kommer ifrån. Den staden ligger på samma plats som Prag, där han bor, men finns i mellanrum, i garderober och byrålådor, och på andra tider än när vi vanliga människor rör oss på gatorna. Med boken i handen och med sin nyvunna vetskap om den andra staden verkar den kunna hittas litet varstans.

Den andra staden verkar både gåtfull och hotfull. En man berättar om hur hans unga dotter försvann dit, och att de sedan då och då hittat förvirrade meddelanden från henne skrivna på insidan av byrålådor. Huvudpersonen själv kommer att förföljas och attackeras av en flock vesslor och av en haj! Det är extra mystiskt att så många havsdjur, och atlantångare, dyker upp tillsammans med den andra stadens invånare och deras festivaler. Tjeckien ligger ju helt avskuret från havet, instängt mellan andra länder.

Boken jag har i handen har också lila pärmar, vackra illustrationer och fragment av den andra stadens text som väcker nyfikenheten ännu mer. Boken är ganska liten och tunn, men går inte att läsa snabbt, för Michal Ajvaz berättar om sagor och händelser som är så annorlunda mot allt jag är van vid. Till en början är jag rädd att allt bara är fantasifulla ordflöden utan djupare tanke bakom än att låta absurda och roliga; en form av humor som jag inte uppskattar fullt ut.

Men efter halva boken är även jag så djupt inne i den andra stadens ritualer och sagor, att jag börjar se ett mönster. Och då, just då dyker det upp en man som ifrågasätter och vänder upp och ned på allt det som jag hade börjat ta till mig! Det är härligt att höra det rappa avfärdandet av alla festivaler och myter, men precis som bokens huvudperson har jag börjat känna mig välkomnad av den andra staden och vill gå djupare in i den. En stad som lockar och stöter bort, som är mystisk bortom ens fattningsförmåga och barnsligt leklysten på samma gång - den andra staden är precis likadan som boken Michal Ajvaz har skrivit.

Tomoko Sawada på Kulturhuset

I uppslagna fotoalbum ser jag bild efter bild på japanska flickor. De är uppställda för fotografen och finklädda i olika utstyrslar; traditionell kimono, som flygvärdinna, sextiotalsdräkt av västerländskt snitt, i olika färger. "OMIAI" heter den japanska seden att presentera en ogift man eller kvinna i ett fotoalbum för intressenter. Så där sitter en massa unga kvinnor och visar upp olika delar av sin personlighet, eller kanske olika aspekter av vad en man kan önska sig av en hustru. Några av flickorna ser ledsna eller sura ut, och jag tänker att det kanske inte är så smart att se avvisande ut när man vill vinna någons uppmärksamhet. Jag tittar ännu närmare och läser på informationsbladet att alla flickor faktiskt är Tomoko Sawada själv, som klätt och sminkat sig för kameran. (Verket är från 2001.) Aha! Det missade jag. Hon är sig inte lik från bild till bild - jo, några bilder sinsemellan, men inte alla.

Mer lik sig själv är hon uppkopierad fyrtio gånger till en hel skolklass av små flickor med benen prydligt ihop. I fotoserien "School Days" (2004 - 2006) visar Tomoko Sawada upp flickklasser i olika skoluniformer. När man inte kan välja sina kläder själv får man försöka man visa sin personlighet med andra detaljer, som strumpor, frisyr och makeup. Men fastän några flickor har svarta strumpor och några har uppburrat hår, så är de alla mer lika än olika varandra. Är det ens meningen att man skall ha en personlighet när man sitter i skolan och lär sig saker hela dagarna?

I båda serierna, den där alla är lika varandra och den där alla är väldigt olika varandra, tycker jag att det är påtagligt hur litet av personlighet som lyser igenom uniformen. Detta är en stor skillnad mot till exempel Cindy Shermans verk, som visar bilden av människor med historia och drömmar. Att det är så genomgående i två så olika fotoserier får mig att tro att Tomoko Sawada med flit väljer att visa det opersonliga i rollerna vi har att välja på.

Länk till Kulturhusets sida om Tomoko Sawada

Mina drömmars stad med Teater Reflex

Per Anders Fogelströms böcker om Stockholm berättar om Sveriges huvudstad och många av människorna som lever där. När Teater Reflex sätter upp Mina drömmars stad väljer de att fokusera på några av personerna, främst Annika, men de låter också sina många medarbetare myllra på scenen för att återskapa stämningen av en stad som växer. På dialekterna hör man att många människor är inflyttade, från Dalarna, Gotland, Finland, ja till och med en chilensk gruvarbetare dyker upp vid en rasolycka. Jag försöker att tänka mig de många plastsäckarna som utgör kulisser som symboler för alla de inflyttades persedlar, men det räcker inte hela vägen. Ibland funkar det, som när plastsäckarna är tvättsäckar, men mest skymmer de vilken vacker stad Stockholm är!

Foto: Tommie Lindström

Alla är klädda i plagg av ihopsydda jeansdelar. På männen blir de till arbetsklädsel, och att karlarnas fysiska arbete och hur de talar om att organisera sig för att kunna kräva bättre arbetsförhållanden gör att det är där som pjäsen får bäst tidsförankring. Men den stora gruppen av kvinnor ser inte bara ut som överlevare i en Mad Max-värld med sina traskreationer, nutida frisyrer och välnärda hull, utan har också fått väl anakronistiska repliker ibland. Det är litet för putslustigt för min smak. Rent allmänt så är replikerna så styltiga att de korta scenerna inte ger utrymme för mer än en snabb framflyttning av händelserna, men några av birollsinnehavarna har så mycket närvaro att deras roller får liv i några sekunder.

Föreställningen har många sångnummer, som inte ger så mycket färg åt berättelsen som det nog var tänkt. Texterna är så generella att de varken ger bredd eller djup åt det som sägs. I några scener känner jag ändå en fläkt av hur styrt livet var om man bara hade sin arbetsförmåga och när som helst kunde bli utbytt. Det är bra att man centrerat berättelsen runt Annika, och hennes resa från ett förutsägbart liv i fattigdom till möjligheten att bestämma över sig själv och göra något bra för andra. Även om jag hade önskat mig ännu mer fokus på utvalda scener, är uppsättningen god underhållning, och många runt mig är mycket entusiastiska. De många amatörskådespelarna och musikerna gör ett riktigt bra jobb. Det är fint att se.

Länk till Teater Reflex

Kodály, Brahms och Smetana i Konserthuset

Det var ett underbart pan-europeiskt program i Konserthuset på torsdagskvällen! Musiken som spelades var skriven av en ungrare, en tysk och en man från mitt hjärtas tredje hemland Tjeckien. Dirigenten kommer från Polen, och soloviolinisten från mitt hjärtas andra hemland Ukraina. Jag hade verkligen längtat efter den här konserten, och njöt av varje sekund.

Zoltán Kodály skrev sina Danser från Galánta 1933. Verket började med att enskilda instrument ropade till varandra, kanske var det de som väckte hela orkestern till liv? Efter ett tag spelade en mycket välljudande klarinettist, vars namn jag tyvärr inte känner, en fin melodi som ledde hela orkestern vidare till en sektion med lyriska, sceniska harmonier. Därefter fick hela träblåssektionen, som alla lät mycket bra, bubbla och sjuda av klanger, vilket banade väg för en karnevalisk festyra i hela orkestern. Härligt!

Så kom den unge, rosenkindade violinisten Valeriy Sokolov in på scenen för att spela Johannes Brahms' fordrande Violinkonsert i D-dur op. 77 (1879). Den första satsen präglades av en viss vaksamhet och oro, dels på grund av hur den är skriven, och dels för att det var vad den uppmärksamme Sokolov uttryckte. I de långa, virtuosa solopartien lät han lätt som en fjäril i de höga tonerna, och i de utdragna klangerna var hans ton precis, litet sorgsen, men vacker. Hördes han i hela salen? Jag är glad att jag satt så långt fram! I andra satsen, adagiot, blir stämningen eftertänksam. Fastän Sokolov spelar engagerat och obesvärat, märks det att det är ett svårt verk, ett man närmar sig med beslutsamhet och kanske litet vördnad. Den tredje satsen, Allegro giocoso, ma non troppo vivace, inleder med en dansant och rolig melodi som upprepas och varieras mot slutet, men satsen lät mer majestätisk än lekfull. Och så ligger klangen av vemod med i verket från början till slutet! Man skulle kunna spela Brahms' violinkonsert som något trevligt och underhållande, men det var mycket fint att få höra en så allvarlig version istället.

Efter paus var det dags för tre satser ur Bedrich Smetanas underbara Má Vlast, Mitt fosterland (1874 - 1879). Smetana bodde i Sverige i några år, men levde största delen av sitt liv i sitt födelseland Tjeckien. Má Vlast, inklusive den älskade Vltava, skrevs till största delen på hans ålders höst, när han redan börjat bli döv! Första satsen, Vyšehrad, handlar om slottet med samma namn i Prag. Harpor och en inspirerad flöjtsektion inledde livfullt, och hela orkestern anslöt i något som snart blev pampigt, stolt och fyllt av fosterlandskärlek. Jag tycker att dirigenten, Krzysztof Urbanski, hela kvällen ledde de kompetenta Filharmonikerna väl, men just i Má Vlasts mest majestätiska partier lät de ofta litet fyrkantigt. Men det är förbisebart under en så underbar kväll. Vltava, Moldau, med sin kända melodi, böljade fram i både lugna och vilda svall, och eftersom jag läst på historien om Šárka kunde jag leva mig in i allt som hände i tredje satsen.

Jag brukar må bra varje gång jag har varit i Konserthuset, och konserterna jag får höra är ofta av utsökt klass med begåvade musiker och spännande verk. Men den sista veckan har jag känt mig extra dragen till Central- och Östeuropa, så den här kvällens program rörde mitt hjärta och gjorde mig mycket lycklig.

Länk till Konserthusets sida om konserten, där man kan se och höra ensemblen repetera violinkonserten.

Tips på grekiska författare?

I januari kommer jag, lyckliga människa, att få åka till Aten för några dagar. Jag vill gärna förbereda mig inför resan genom att läsa böcker om Grekland och Aten, gärna av grekiska författare, gärna i någorlunda modern tid. Är det någon som har rekommendationer på böcker åt mig?

Dessutom vill jag gärna passa på att hjälpa Grekland ur sin ekonomiska kris genom att shoppa så mycket som möjligt. Vad har Grekland för specialiteter (förutom fetaost och oliver)? Smycken, väskor, skor? Tips emottages tacksamt!

Oryx and Crake av Margaret Atwood

Snowman har tagit sitt namn efter ett djur som inte lever längre. Det var Crake som ville att det skulle vara så. Nu är ju snömannen (kanske?!) en myt, så Snowman har döpt sig själv med en gnutta humor. Litet uppgiven humor måste man nog ha för att överleva i en post-apokalyptisk värld. Han lever i spillrorna efter ett högteknologiskt samhälle. Det kan inte vara länge sedan det kraschade, för han hittar fortfarande godisbitar och ölburkar som inte blivit helt oätliga. Dessutom får han fisk en gång i veckan av Crakers. Han talar med dem om Oryx och Crake som varelserna som ligger bakom världen de lever i. Naturen ger dem allt de behöver för att leva.

Jag fascineras av historier om livet efter civilisationens sammanbrott. Snowmans historia är från början så detaljrik att jag ser för mig hans omgivning och dagliga liv. Ändå känns tonen i berättelsen så lätt och neutral att jag inte blir så engagerad som jag hade väntat mig. Jag börjar tvivla på vad jag läser. Händer allt i Snowmans egen hjärna? Är det en berättelse i nutid av en galning som flyttat ut i en park?

Men undergångssagan varvas med tillbakablickar till Snowmans barndom, då han hette Jimmy. Så får vi bakgrunden till "nutiden", och det vi får veta gör undergångsscenariot trovärdigt. Där pågår avancerad genmanipulation och hjärtlösa experiment för att få fram skönhetsprodukter och snabbväxande köttbitar i en värld som bara vill ha mer fastän allt håller på att ta slut. Att vara en av de samvetslösa utvecklarna i de säkrade områdena där forskningen pågår är ändå att föredra framför att leva i den mer osäkra världen utanför, the pleeblands.

Ju mer jag läser, desto mer ser jag Snowman som någon som blivit kvarlämnad. Runt omkring honom har andra människors fascinerande historier utvecklats och tagit slut (med en smäll). En av dem, hans mors, får vi bara veta brottstycken av. En annan av dem, Oryx', får han berättad av henne själv, motvilligt och ofullständigt som de flesta minnesbilder. En annan av dem är Crakes, och det är i resultatet av hans livs historia som överlevarna befinner sig.

Jag tycker att boken är intressant och väl sammanhållen, tekniskt och logiskt. Det är viktigt. Men jag hade önskat att något i berättelsen gripit mig mer. Snowmans liv efter sammanbrottet känns inte så skitigt som det beskrivs, och de lösspringande djuren känns inte heller så farliga som de beskrivs. Jag är litet glad att jag inte är den enda som tänker så; här kommenterar till exempel Snowflake och Vixxtoria i samma banor. Det är de sista femtio sidorna som det verkligen blir spännande, när jag vill veta precis vad som hände dagarna före och efter katastrofen.

*** Spoilervarning ***

Så Crake ville skapa en ny ras av humanoider som inte hade alla de fel som människor har. Han ser de egenskaper som kan leda till missämja, hat och krig: avundsjuka, rivalitet om ägodelar, obesvarad kärlek och krossade hjärtan. Därför plockar han bort många egenskaper ur de nya invånarna, så att de skall leva harmoniskt i gemenskap med varandra och naturen. Men - det som blir kvar är ju knappast mer än talande husdjur! Glada och snälla men utan några ambitioner. Då kan jag faktiskt inte se större mening med att de får överleva och ersätta oss. Utan längtan, ambitioner och till och med motgångar blir inte några storverk eller ens mindre konstverk skapade. Konsten att sjunga ville Crake odla bort, men lyckades inte. Bra det, säger jag!

Mot slutet av boken ser vi att Crakes varelser ändå har så mycket fantasi att de börjar skapa en religion kring Crake, Oryx och Snowman. Det visar på att de har så mycket förundran och tankekraft inom sig att de kanske kommer att börja skapa ändå. Det hoppas jag på!

Fler böcker av Margaret Atwood: 
The Handmaid's Tale
The Year of the Flood 
MaddAddam 
Stone Mattress
The Testaments

Faust på Folkoperan

Att som mannen Faust i operan med samma namn känna att ens arbete varit förgäves, att allt är likgiltigt och att vilja vara ung igen och få uppleva kärlek (eller snarare lust) är ju inte okänt i våra dagar. Snarare tvärtom. Vi lever längre, håller oss snygga och vitala och ingen kräver av oss att vi producerar något evigt bestående. Och ändå känns livet meningslöst så ofta. Kan vi lära oss något av historien om Faust?

Foto: Mats Bäcker

I sin pakt med Mefistofeles skall Faust få den unga kvinnan Marguerite i utbyte mot sin själ. Hon är inte lätt att förföra - kanske väntar hon på äkta kärlek och faller inte för någon efter bara en kväll och en sång. Det krävs mer magi från Mefistofeles för att hon skall falla för Faust. Det låter ärligt menat, och underbart vackert, när de två sjunger till varandra att de skall älska varandra för evigt. Men för Faust tar "för evigt" en paus när Marguerite blir gravid och hon blir utpekad och utstött i staden. Hennes öde, hennes känslor och längtan, hennes begynnande galenskap, den åter längtande Faust och Mefistofeles själv strider om hennes själ i en hetsig och spännande final.

Folkoperans scen är uppbyggd som ett dockskåp; i genomskärning syns de olika rummen där operans personer bor. Det är mycket bra gjort, för rollerna får mer tyngd genom att deras personligheter får synas. Högst upp sitter den här gången den välljudande orkestern, och därifrån hörs de riktigt bra. Att de tre kvinnliga sångerskorna Marguerite (Ulrika Mjörndal), Siebel (Tove Dahlberg) och Marthe (Lena-Susanne Norin) är ypperliga hörs redan av deras trallande under sina morgonbestyr. Mefistofeles (Johan Schinkler) ger det starka och självsäkra intrycket med sin mäktiga bas redan när han klär upp den ömklige Faust (Daniel Johansson) till en dandy. Därtill kommer flera stunder när de sjungna replikerna, den dramatiska musiken och ljussättningen skapar ruggig stämning kring de djävulska tricken.

Foto: Mats Bäcker

Alla på scenen är goda sångare och goda skådespelare, och det går att höra och förstå vad som sjungs (på svenska, som vanligt). Charles Gounod skrev underbar och lättlyssnad musik till den fängslande historien om Faust och Marguerite, och Folkoperans uppsättning är mycket, mycket se- och hörvärd.

Länk till Folkoperans sida om Faust