Mannen på Trinisla av Jerker Virdborg

Det är en het sommardag, med tryckande värme som får en att bli snurrig i huvudet. Många semesterfirande har kommit till den bohuslänska ön Trinisla med båt och umgås motvilligt med varandra och sina båtgrannar. Skickligt och nästan omärkligt ger Jerker Virdborg de mest vardagliga händelser en ödesmättad ton. Saker som att klättra över från båten till ön, eller att en båt med röda segel ankrar i hamnen, blir som inledningar till något större. Spänningen skruvas upp till ett högt läge, och ligger kvar där. Direkt underliga saker händer, och fastän jag som läsare stannar upp och tänker ut naturliga förklaringar, verkar ön, människorna och den där sommardagen alltmer magisk.

En av personerna som berättelsen följer är Lina, som är några år yngre än sin storasyster Anne och plågsamt medveten om det. Jag tycker oerhört mycket om hur väl Virdborg skildrar hur barnen leker och grälar som syskon gör, hur Lina känner sig när Anne börjar intressera sig för några äldre pojkar, och hur rädd Lina blir när mörkret faller och hon är ensam. Gång på gång känner jag i maggropen vad Lina känner: besvikelse, revanschlust, triumf, och jättestor rädsla.

Hela tiden händer det saker som skulle kunna vara övernaturliga, eller helt naturliga. Jag hinner tänka att vilkendera förklaring som helst bara kan vara en besvikelse efter den här intensiva känslan av mysterium. Därför blir jag först orolig när upplösningen närmar sig, men jag behöver inte bli besviken. Mitt ibland fyllebråk och svartsjuka hinner gåtorna både förklaras och fördjupas.

Mannen på Trinisla är, precis som boken Försvinnarna, en perfekt sammansmältning av realism och mystik. Jag älskar att Virdborg får vardagsmiljöer i Sverige att verka som att det väntar något större bakom, så där som det kunde kännas när jag var barn och längtade efter att något magiskt skulle hända. Trots att hans senaste bok, Kall feber, inte hade samma täta stämning, tänker jag fortsätta att läsa allt som Jerker Virdborg skriver.

Fler böcker av Jerker Virdborg:
Försvinnarna
Kall feber

Skyddsrummet Luxgatan

Pavel Haas-kvartetten åter i Konserthuset

Vilka fina verk som stod på programmet för Pavel Haas-kvartettens konsert i Grünewaldsalen! Som en väckarklocka startade de med Tre Divertimenti (1933) av Benjamin Britten. I de hastiga, litet ryckiga stroferna var de mycket väl samspelta, och de lät bra.

Därefter var det dags för eftermiddagens vackraste verk, Antonín Dvořáks Stråkkvartett i F-dur op 96, "Den amerikanska" (1893). Den är så underbart pastoral, och jag kände mig genast som förflyttad ut i naturen. Nej, Amerika är inte bara storstäder och hetsig trafik, där finns lugna kvarter, kluckande vattendrag och fåglar som sjunger. Musikernas vackra klang med bara några få falska toner fångade känslan mycket fint.

Jag blir mer och mer intresserad och imponerad av Maurice Ravels verk. Utan att tappa bort harmonier och de välkända klangerna, skrev han många stycken som i sin struktur tänjde på gränserna för vad man var van vid. Hans Stråkkvartett i F-dur (1903) har melodier och infall som är utmanande, litet bråkiga, och ändå hela tiden vackra och njutbara. Än en gång är ensemblen så samspelt och skicklig att de sätter alla livliga toner på exakt rätt ställe.

Förra gången Pavel Haas-kvartetten spelade här tyckte jag inte att de hade tyngd i sitt spel, men idag har jag inget att klaga på. De har en stark och varm klang, kanske aningen mer taktfast än känslosamt, men sammantaget mycket vackert. Som tack för applåderna spelade de andra satsen ur Claude Debussys Stråkkvartett i G-moll op 10 (1893), som har vågade klanger och alltså är modern (och läcker!) på ett annat sätt än Ravel. Musiken från förra sekelskiftet kan göra mig så lycklig!

En handelsresandes död på Dramaten

Det tog många år innan jag träffade någon som var född till säljare, en ärlig säljare som letar efter behovet hos den de möter, och vill sälja en lösning som gör dem båda nöjda. Det är inte alla omständigheter som låter en säljare arbeta så, ofta måste en säljare svälja motgångar och Nej tack, röra sig vidare, kanske skaffa en stenhård gåpå-stil för att klara sig, och ignorera hur tröttande det är att behöva bita ihop och spela vänlig. Vänlig och framgångsrik; folk köper förstås hellre av någon som är lyckad.

Foto: Sören Vilks

Det har präglat Willy Loman under hans år som säljare. Att få folk att tycka om en, och att glätta över det misslyckade så till den grad att varje förvänt minne blir en bubbla av succé eller en nål att punktera bubblan med. Men tiderna är svåra. Han får sämre och sämre uppdrag, och hans gamla framgångar är bortglömda av den nye chefen. Kan sönerna rädda honom? Inte bara med pengar, utan med att lyckas i livet och ge honom något att vara stolt över? Det är mycket svårt, när de falska minnena är så ihoptrådade med de falska förhoppningarna, och går på tvärs mot sönernas verklighet.

Dramaten har svårt att träffa rätt ton under första akten av Arthur Millers pjäs. Ordvalet i talet låter inte helt modernt eller korrekt, replikerna innehåller långa förklaringar på ett språk som ligger skevt mitt emellan realistisk och deklamerande, och skådespelarna spelar på en nivå som är snäppet för teatralisk för att tankarna och känslorna skall grundas i vad som sägs.

Men efter paus kommer de stora sammanstötningarna och uppgörelserna, och de äkta känslorna bryter fram. Vare sig det gäller en tryckt stämning i ett hotellrum eller ett våldsamt gräl hemma i köket är det där som det äkta engagemanget börjar. Alla birollsskådespelare gör bra insatser de korta ögonblick de är med, men mot slutet är det Christopher Wagelin som äldste sonen Biff, och framför allt Krister Henriksson som Willy Loman, som får spela ut hela sitt känsloregister ned till det svagaste pyrande hoppet. Det hjälper upp hela föreställningen.

Det är synd att En handelsresandes död satts upp på Lilla scenen, för publiktrycket kommer säkert att vara högt. Kanske skulle det spända tonläget i första akten göra sig bättre på Stora scenen. Hoppas att alla som vill se föreställningen skall få plats! Jag rekommenderar också att man köper programmet, som har rundade hörn och präglat som en gammaldags bankbok, och också är mycket läsvärt.

Länk till Dramatens sida om En handelsresandes död

Somewhere at the movies

Johnny Marco (Stephen Dorff) är en filmstjärna. Han har spelat in ännu en film på väg att bli succé, och bor på hotell. Det är bekvämt att bo på hotell, men ofta tråkigt. Sofia Coppolas film Somewhere visar i långa, ordlösa scener hur Johnny håglöst tittar rakt fram, lika håglöst om han tittar på en skål med frukt som om han tittar på blonda tvillingar som snurrar kring varsin strippstång. Han stöter på andra blondiner (och brunetter) som vill ligga med honom. En massa folk har fest (i hans svit), och han går bland människorna som en utomstående betraktare tills han stöter på en blondin att ligga med.

De långdragna, tysta scenerna är gjorda för att sjunka in i och låta sig övertas av Johnnys känsla av att vara uttråkad. Tyvärr är det min egen känsla av att vara uttråkad som tar överhanden. Jag blir inte engagerad. Men stora delar av biopubliken kompenserar filmens brist på action med att engagera sig i överkant. De skrattar och kommenterar att ingenting händer, och skrattar och ojar sig när något faktiskt händer. Så kul kan man visst ha det.

Johnny har en halvvuxen dotter, Cleo (Elle Fanning), som han träffar varje vecka, men när hennes mamma oväntat åker bort flyttar hon in hos sin pappa. De två har kul tillsammans! Det är fint att se. Han tar väl hand om sin lilla tjej, och hinner umgås med några pinuppor emellanåt också. Fast när hon försvinner till sitt sommarläger blir livet tomt igen.

Jag är väl litet cynisk när jag tänker "Man har inte tråkigare än man gör sig". Jo, tanken med att visa tomheten i ett liv som verkar glassigt sett utifrån är god. Men Johnny Marcos situation och den extrema fokuseringen på "mellan-ögonblick" gör att filmen blir ointressant. Tyvärr känns den i många delar som en blek kopia av Lost in translation, och vem behöver det? Inte jag.

Sara-Vide Ericson på Galleri Magnus Karlsson

Jag är inte överdrivet förtjust i yoga. Några rörelser och positioner utför jag då och då, i samband med andra träningspass. En del av dem gillar jag och får mig att känna mig stark, men många får mig att känna mig svag och utsatt. Tavlorna av Sara-Vide Ericson visar människor i trevliga, normala kläder som tycks stå och vänta i de här utsatta positionerna. Men några av dem är inte ensamma, där står någon intill med händerna tryckta om deras utsatta strupar. Ibland är det deras egna händer som försöker strypa dem.

Sara-Vide Ericson, LIAR III (2010)

I ett sidorum visas målningar av händer, sedda som om åskådaren såg ned på sina egna händer. Några av handflatorna är svarta. Är det de som nyss har tryckt till om en annan människas strupe?

Min idé om känsliga yogaställningar är för tunn. Temat för tavlorna är LIAR, och den ambitiösa förklaringen i pressreleasen talar om hur halsen, den blottade halsen, används för att visa underkastelse. Den används också till att tala, kanske till att ljuga. Om man har ljugit kan det hända att någon vill straffa en för det, strypa den lögnaktiga rösten. Att blotta sin hals då, vare sig man är rättvist eller orättfärdigt beskylld, är ett tecken till underkastelse... Förklaringarna hakar i varandra. Det är intressant, och motiven är spännande. Vad jag bara inte förstår är varför tavlorna är så blodlösa och stiliserade. Kanske lever de längre i minnet då.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om Sara-Vide Ericson

Sara-Vide Ericson, LIAR IV (2010)

Där vi en gång gått av Kjell Westö

Ganska nära i både tid och rum är miljön där Kjell Westös bok Där vi en gång gått utspelar sig: Helsingfors under första halvan av 1900-talet. I kapitel efter kapitel presenteras någon eller några personer i taget; unga eller halvunga. Deras bakgrund och några viktiga händelser beskrivs utan omsvep, med en viss distans men med några blickar in i deras sinnen. Efter bara några sidor har man fått en god känsla för de här människornas öde, och även en känsla för tidsandan, med nya uppfinningar och attityder som förändrar vardagslivet mer och mer.

Jag hade inte haft något emot om boken fortsatt så, med nya huvudpersoner i varje kapitel. Men Kjell Westös plan är större än så. Människorna som fått liv på boksidorna dyker upp i nya kapitel, ibland som nära vänner, ibland i periferin. Allu Kajander är den ende ur arbetarklass som står i fokus, men det är mycket vi får lära oss av hans och hans familjs liv. Främst rör sig berättelsen kring en grupp ungdomar med både tid och råd att ägna livet åt de förnöjelser som den nya tiden bjuder på. Den litet äldre Ivar Grandell umgås ofta med dem, men ser dem litet utifrån och kan genomskåda deras lekar ibland.

Först får vi alltså lära känna några människor, därnäst får vi se vad som händer dem under kriget, såväl invärtes som utvärtes. Vilket krig? Finska inbördeskriget, från januari till maj 1918, röda mot vita. Motsättningarna skärps i vintersnön och det är inte längre säkert att gå genom staden man trodde att man kände. Människor sluter sig till den ena eller den andra sidan, och under striderna handlar de efter sin personlighet och påverkas djupare än de tror. Ena huvudpersonen, Eccu Widing, som alltid haft ett stråk av sorg i själen, vill inte bryta med sina vänner på den vita sidan, men tar illa vid sig av straffexpeditionerna mot de röda. Cedi Lilliehjelm, som haft lätt för att se ned på andra, blir en av de mer pådrivande och grymma när det gäller att hämnas på de röda som hållit dem som fångar.

Karaktärsskildringarna är fantastiska. Utan att verka sökt, har Kjell Westö samlat en grupp av människor med skilda personligheter, som upplever den frambrytande moderna tiden på olika sätt och retar sig på eller längtar efter varandra. Mest längtar man efter varandra. Allra mest längtar man efter Lucie Lilliehjelm, den nya tidens kvinna som inte låter något hejda henne från att njuta av livet. Men titeln på boken, som handlar om värmen som finns kvar av oss på gator där vi en gång gått, kommer från Ivar Grandells tankar. En av de slutsatser han drar är att vi så mycket som möjligt behöver närma oss varandra för att lindra ensamheten i världen. Lyckas de med det? Inga vägar är raka, de flesta är omvägar och en del kommer aldrig fram till punkten där ensamheten lindras av äkta kärlek. De får nöja sig med något som liknar kärlek, i en maka som stannar hos dem men inte älskar dem, eller i nitton hattaskar och hundratals älskare över hela Europa.

Jag känner inte till Helsingfors' gator och stadsdelar, men när jag läser namnen i boken känns de levande för mig. Boken är full av slanguttryck på stadi, den speciella Helsingforsslangen, och på finska, som dock alltid översätts till svenska strax efter. Men ännu mer utmärkande, och så lockande, tycker jag de finlandssvenska böjningarna på namn är; Erik blir Eccu, Jarl blir Jali, och Operakällaren blir Opris. Ibland blir det några för snabba svep över nymodigheter och världshändelser, men det är en så liten del av en stor bok. Alla människor som dyker upp, om än på bara en halv sida, är personer i egen rätt, och det halvdussin människor vi följer närmast blir som någon man känt och levt med i flera år. I vanliga fall kan jag bli frustrerad över en bok som är 500 sidor tjock, men redan efter några sidor kände jag att den var så bra att det gärna fick ta några veckor att bli klar med den, fastän den gick snabbt att läsa. När jag kom till de sista raderna hade Kjell Westö berättat en så fullödig historia för mig att jag inte var ledsen utan tacksam över att den kom till ett sammanhållet slut.

Mozart och Lutoslawski i Konserthuset

"En Mozart om dagen håller doktorn borta" utlovade Sveriges Radios P2 under ett jubileumsår på 1990-talet. Tyvärr har jag slarvat med doseringen sedan dess, men i söndags fick jag dubbelt upp! På grund av en mindre olyckshändelse fick altviolinisten Hanne Skjelbred ersätta Pascal Siffert, och ett verk av Kodály bytas ut mot ett av Lutoslawski, men de två Mozart-verken fanns kvar på programmet.

Det första var Klarinettrio i Ess-dur K. 498 (1786), "Kegelstatt", som spelades av Hermann Stefánsson (klarinett), Hanne Skjelbred (viola) och Stefan Lindgren (piano). Konserten började lätt och lekfullt, och instrumenten kompletterade varandra fint i klang och melodi, men jag tyckte att de efterföljande satserna var intetsägande. Kanske har jag missat något viktigt djup, men på det stora hela lät det som en blek upprepning av typiska Mozart-slingor. Dock intet fel med det; det var ett vackert verk att njuta av medan man glömmer det gråa vädret utanför.

Därefter spelade Lindgren och Stefánsson Witold Lutoslawskis Danspreludier. Det är fem stycken, som litet grand låter som "kända" melodier där Lutoslawski här och där har lagt till en eller en halv takt, eller bytt ut några toner mot andra, oväntade toner. De är fulla av energi och mycket humoristiska - vi var många i publiken som skrattade till efter några av sluttonerna!

Efter paus kom dagens finaste Mozart, Klarinettkvintett i A-dur K. 581 (1789). Till Stefánsson och Skjelbred slöt sig cellisten Mikael Sjögren och violinisterna Anna Larsson och Johannes Lörstad. Vackra, fantasifulla melodier och fem instrument i underbar samklang är helt enkelt något av det mest njutbara som vår civilisation har frambringat. Tack för det!