Schumann-festival: Finaldagen

På Schumann-festivalens sista kväll spelades två verk av Robert Schumann i samma tonart och från samma år, 1842: Pianokvartett i Ess-dur op. 47 och Pianokvintett i Ess-dur op. 44. Den lilla Allhelgonakyrkan var så gott som fullsatt, trots det vackra sommarvädret.

Fredrik Paulsson på violin och Steven Svensson på viola var nya bekantskaper för festivalen, och de spelade i båda verken. I det första verket var det Andreas Brantelid som trakterade cellon och Bengt Forsberg som satt vid flygeln, i det andra verket Kristina Winiarski respektive Anna Christensson, med Joan Faigen på andrafiol.

I både kvartetten och kvintetten spelade alla musiker mycket bra, och de balanserade varandra väl. Jag tyckte ändå litet bättre om det avslutande verket, pianokvintetten. Med sin intressanta och krävande långsamma sats bjöd den på litet mer dynamik än pianokvartetten. Jag är i varje fall mycket tacksam för all musik som valts ut och spelats så vackert under den här Schumann-festivalen!

Länk till hemsidan för Kammarmusikens Vänner

Schumann-festival: Dag 4

Under festivaldagarna i Allhelgonakyrkan har Robert Schumanns hustru Clara fått en egen kväll. Så bra! Hennes musik är självständig, vacker och väl värd att höra.

Först slog sig Anna Christensson ned vid pianot för att följa Ivonne Fuchs genom några av Clara Schumanns musik till texter av Richard Rückert (op 12, 1841). De dramatiska dikterna var tonsatt i starka men alltid vackra klanger, och de båda musikerna uttryckte dramatiken mycket väl. Fuchs' starka, klara mezzosopran
fyllde varje millimeter av kyrkan, och varje ord i varje sång gick rätt in i mitt hjärta. De båda framförde även sånger som Clara Schumann tonsatt efter texter av andra, ännu mer dramatiska diktare, bland annat Lorelei av Heinrich Heine. Så vackert och så medryckande!

Däremellan spelade även Christensson på egen hand några andra av Clara Schumanns verk: ur Soirées Musicales op. 6 (1834-36) de båda mycket känslosamma Ballade och Nocturne, en glad men värdig Mazurka op 6:3 (1834-36) och Romance op. 11:1 (1838-39). Jag är glad att få hört att Clara Schumann var en kompositör med så stor bredd och skicklighet.

Efter paus spelade Bengt Forsberg (piano), Andreas Brantelid (cello) och Joan Faigen (violin) Pianotrio i g-moll op. 17 (1847), som jag inte blev lika förtjust i. Jag tror att det beror på framförandet; i de första satserna stack violinen ut för mycket mot de andra instrumenten, och i den avslutande satsen växte musiken i ett crescendo där alla nyanser och enskildheter gick förlorade. Men jag kanske bara är bortskämd efter flera dagar av mycket god musik, för det var också ett bra verk.

Schumann-festival: Dag 3

Den lilla Allhelgonakyrkan var bara drygt halvfull på den här regniga sommarkvällen. Så synd för alla som missade det fina programmet! Allra först spelade Bengt Forsberg Humoresk i B-dur op. 20 (1839). Bra att han äntligen fick ta sig ton på egen hand, så att vi fick höra honom och flygeln blomma ut! Enbart skämtsamt var inte stycket, utan det innehöll många känslor och mynnade ut i en vemodig ton. Men det var så vackert och livfullt, och ljuvligt att höra.

Även kvinnor älskar! Efter Dichterliebe i tisdags fick vi nu höra Frauenliebe und -leben op. 42 (1840). Sopranen Christina Högman har själv översatt Adalbert von Chamissos dikter till svenska, och kunde alltså sjunga Robert Schumanns sångcykel med äkta övertygelse. Än en gång fick vi i publiken texterna - tack för det! De första sångerna är sprittande och litet naiva i sin förälskade ton, men allteftersom livet går djupnar känslorna hos den älskande kvinnan, och även sångernas klang och melodi djupnar till mångfasetterade uttryck för kärlek. Här kommer Christina Högmans röst och innerlighet till sin rätt som allra bäst.

Till sist ännu ett verk där Bengt Forsberg fick driva flygeln till mästerverk: Fantasi i C-dur op. 17 (1835-36). Trots stor variation mellan satserna är det ett verk med stor sammanhållande kraft. Bengt Forsberg spelade stycket säkert, kunnigt och briljant, och med fantastisk inlevelse. Det goda i att Forsberg spelade ensam var att han kunde öka musikens dynamik med väl avvägda skiftningar i nyans och tempo. Därtill lät han efterklangen efter varje slutton klinga ut så länge att man fick njuta av intrycket. När verket var slut var vi, den tacksamma publiken, så väl upplärda att vi hann dra ännu ett långsamt andetag innan applådåskorna bröt ut. Sedan spelade den vänlige Bengt Forsberg två vackra extranummer; Schumanns lilla pärla Von fremden Ländern und Mennschen, och därefter ännu ett verk när applåderna inte ville lägga sig. Tack så mycket!

Schumann-festival: Dag 2

Liksom igår inledde Bengt Forsberg med att kunnigt och engagerat berätta om kvällens verk och musiker. Två flyglar stod i en omfamning längst fram i Allhelgonakyrkan, och Forsberg och Anna Christensson tog plats på var sin sida för Sex etyder i kanonform op. 56 (1845). Alltså inte kanon som i en artilleripjäs, utan som i två pianomelodier som följer varandra i hälarna. Och det gör de, så att de tillsammans skapar en ny, vacker melodi och intressanta klanger. De båda pianisterna spelade så väl som om de vore en enda superpianist.

Tillsammans med Anna Christensson spelade sedan den unga cellisten Kristina Winiarski de vackra Fantasistycken op. 73 för cello och piano (1849). I vissa mellantoner fick cellon en knarrig ton, men i övrigt rörde sig musiken stadigt och säkert framåt.

Som sista stycke innan paus spelades Adagio och Allegro op. 70 för horn och piano (1849). Annamia Larsson och hennes horn kom in och gjorde Bengt Forsberg sällskap. Att hornet ibland missar någon ton vägs väl upp av att det har en så vacker klang. Och vilken virtuositet Annamia Larsson visade upp i Allegrot!

Ytterligare en cellist, Andreas Brantelid, uppförde Fem stycken i folkton op. 102 (1849); fem fantastiska melodier med stor variation och mycket skönhet. Brantelid spelade med en mild men intensiv ton, ja, närmast romantisk, och samspelet med Forsberg på piano var mycket gott; de båda drev varandra framåt utan att det någonsin kändes stressat. Det var kvällens vackraste verk, i såväl komposition som i framförande!

Som god tvåa utnämner jag det spännande Andante och variationer op. 46 (1843), för två pianon, två celli och horn. Vilken ensemble! Alla musiker från hela kvällen tog plats på scenen. De båda dubblerade instrumenten och hornet bär musiken på egen hand eller stöttar varandra. Musikerna var väl samspelta och skapade en riktigt vacker avslutning på en god kväll.

Schumann-festival: Dag 1

Ack, som jag älskar jubileumsår och tonsättarfestivaler! Kammarmusikens Vänner har ordnat en jättefin Schumann-festival i Allhelgonakyrkan, just den här veckan när min kulturabstinens var som störst.

Den vackra träkyrkan har en akustik som ger en lätt efterklang, som kan vara ljuvligt ibland, och ibland göra intensiva partier en aning gyttriga. Den inledande Pianosonat Nr 1. fiss-moll op. 11 (1835) hade några sådana ögonblick, men lät till största delen mycket bra. Anna Christenssen spelade den så att passionen tydligt trängde fram; satserna gjorde intryck av att spränga fram i galopp mot den älskade, och även de långsammare partierna hade dova undertoner och en drivande rytm. Det var härligt att höra en varm och skön sommarkväll.

Med Bengt Forsberg vid flygeln och barytonen Karl-Magnus Fredriksson intill var det dags för Dichterliebe op. 48 (1840). Jag tycker om att man så generöst delade ut texterna, Heinrich Heines dikter, både på tyska och svenska (översatta av Erik Saedén). De är ju så vackra! Trots det blomstrande romantiska språket är de ändå ganska konkreta i sitt uttryck av kärlek, som vänds i tvivel, därefter djupaste hjärtesorg och till sist ändock en ny tro på framtiden. Robert Schumann har tonsatt de korta dikterna så oerhört vackert och medkännande, och de båda musikerna framförde dem med stor känsla. Fredrikssons röst passade mycket väl i kyrkorummet, och det kändes som att han talade direkt ur sitt eget hjärta till oss, den deltagande publiken. Vilken upplevelse!

Som extranummer hade Forsberg låtit sig övertalas till ett icke-Schumannskt stycke; den innerligt vackra Pierrots Tanzlied, pärlan från Erich Korngolds opera Die Tote Stadt. Så bra att kyrkan var fullsatt för det här ljuvliga programmet! Jag har köpt ett festivalpass och ser fram emot att höra vacker musik varje kväll den här veckan.

Länk till Kammarmusikens Vänners sida om Schumann-festivalen

Vi, de druknede av Carsten Jensen

Berättelsen om den danska byn Marstal och alla sjömän som reste ut därifrån kan inte bara berättas av en person, utan måste berättas av ett odefinierat "vi". Berättelsen kommer från ett pojkgäng som pryglas hårt av en sadistisk skollärare, som växer upp och misshandlas ännu svårare på alla skepp de seglar ut med, och därefter från en ny generation av sjömän på en ny generation av båtar.

Genom hela boken kommer berättelsen ur munnen på pojkar och män. Ja, vill man berätta om sjömän och deras gärning så är det väl inte så konstigt. Men det är sorgligt att kvinnorna genom hela historien förblir obegripliga väsen. Antingen är de hjälplösa och svaga, eller överraskande handlingskraftiga (och gärna exotiska). Och de flesta icke-vita män som dyker upp i handlingen är inte heller mer än obegripliga statister - jag tänker främst på de kanaker som ljudlöst och lydigt bemannar skeppet som Albert Madsen får kontrollen över, i den sektion som känns som allra minst trovärdig.

Albert Madsen berättar i första person under flera kapitel i mitten av boken. Hans livs historia är en mindre saga om utvecklingen från en hunsad matros till en pensionerad redare. Till en viss del får hans erfarenheter honom att filosofera om livet och samhället, men samtidigt förblir han märkvärdigt självupptagen. Han får Marstalsborna att bygga ett monument med inskriften "Enighet ger styrka". Men... det var hans egen idé, inget gemensamt beslut, och det verkar inte ha satt något avtryck i det kollektiva medvetandet.

När jag jämför med Steve Sem-Sandbergs bok De fattiga i Lodz, som också är en bok som vill levandegöra historiska händelser, så lyckas Carsten Jensen mycket sämre. En hel del av episoderna känns så tydligt påhittade, och få av de övriga har tillräckligt med liv för att engagera. Jag får också känslan av att Jensen försöker skriva mig någon moralkaka på näsan, men eftersom jag inte får ut något budskap av boken, blir den bara en lång sekulär predikan. Och tyvärr tråkig.

Dusklands av J.M. Coetzee

Redan i första meningen sätter Coetzee in sig själv i handlingen.

Coetzee has asked me to rewrite my essay.

Det är hans debutbok, Dusklands från 1974 (Skymningsmarker på svenska), en tunn bok i två delar med väldigt skiftande karaktär. Det är intressant att se att Coetzee redan här placerar sig inuti berättelsen han skriver, även om han gjort det mycket skickligare i senare böcker.

Den första delen ger ordet åt Eugene Dawn, en man som analyserar USA:s krig i Vietnam ur en mytologisk synpunkt. Vi får läsa mycket (litet väl mycket) av och om hans utredning, men hans redogörelser är genomsyrade av paranoida tankar om hans handledare Coetzee och bitterhet över familjelivet, som egentligen verkar oproblematiskt.

Bilderna Dawn sysslar med dagligen är konkreta tecken på hur den amerikanska krigsmakten positionerar den vietnamesiska motståndaren som en avhumaniserad fiende som det är rätt att slå ned. Det är inte svårt att tänka sig att det hjälper till att dra ned mannen i sinnessjukdom, men det händer litet för lättvindigt i boken. Som att vi alla skall nicka och tänka "klart man blir galen av att se sådant, det vore ju galet om man inte blev det".

Den andra långnovellen sägs vara en redogörelse nedtecknad av förfadern Jacobus Coetzee och editerad av fadern till våra dagars J.M. Coetzee. Förfadern är en holländsk nybyggare i Afrika, med landområden, buffelhjordar, vapen, slavar och en oerhört rasistisk syn på de Hottentots och Bushmen han möter. De första sidorna är riktigt plågsamma att läsa i sin kyliga nedlåtenhet och sina fördömande kategoriseringar. Det blir nästan mer obehagligt att i efterordet läsa hur Jacobus Coetzee noggrant undersökt och klassificerat floran, faunan och geologin i områdena han rörde sig. Men urinnevånarna han mötte var bara material för slavar, olägenheter eller fiender att utrota.

Jag tycker inte att boken är särskilt väl skriven. Temat hur de som ser sig som härskarmakt utpekar en annan grupp som omänsklig och kriminell för att rättfärdiga sitt krig mot dem, har Coetzee utformat mycket bättre i Waiting for the Barbarians, en av hans allra bästa böcker. Jag kan tänka mig att debutboken Dusklands antogs i en våg av allmän välvilja mot författare som ville undersöka den vite mannens skuld. Eftersom den blev startskottet för begåvningen J.M. Coetzees författarkarriär, är jag ändå glad att den blev utgiven.

Fler böcker av J.M. Coetzee
Life & Times of Michael K

Boyhood
Elizabeth Costello
Slow Man
The Childhood of Jesus
The Schooldays of Jesus  

The Death of Jesus