Underdog av Torbjörn Flygt

Underdog är en riktigt bra barndomsskildring, full av igenkännbara detaljer för oss som också växte upp på sjuttiotalet. Även om jag inte levde samma liv som bokens Johan, så flyttas jag tillbaka i tiden; både miljön och känslan av att vara barn är väldigt trovärdigt beskrivna. Torbjörn Flygt pekar ut alla system som får ett barn att känna sig inlåst i ett system utan valmöjligheter, men också den växande känslan av att faktiskt kunna styra sitt liv själv. Historien berättas till största delen neutralt, men inte alls utan värme, och det gör att jag lättare vill leva mig in i alla personernas liv. Större indignation märks i de kommentarer från det vuxna jaget som ibland strömmar in i handlingen utan skiljetecken. Tyvärr kan just de partierna låta litet gnälliga, men de är väldigt få och korta i relation till övriga boken. Jag är väldigt glad att den här tidsperioden blivit skildrad så osentimentalt och ändå kärleksfullt.

Fler böcker av Torbjörn Flygt:
Verkan
Himmel

Friday Night Lights

Jag gillar inte sport, och amerikansk fotboll ligger helt utanför mitt intresseområde. Men jag älskar TV-serien Friday Night Lights, trots att den handlar om just amerikansk highschool-fotboll i en småstad i Texas.

Även om sporten är det absoluta navet i serien, och tydligen även för alla invånare i Dillon, Texas, är det också det spektrum genom vilket vi ser alla aspekterav småstadslivet. Där finns inte mycket annat att engagera sig i än Dillon Panthers. Alla har åsikter om hur laget skall spela för att vinna nästa match, och har intensiva samtal med den nye tränaren, Eric Taylor (Kyle Chandler). Han skall vara ledare, rättesnöre och klippa för killarna i laget, men pressas själv från alla håll att leda laget till seger.

Saker som är viktiga för en tonåring i Dillon: att vara ihop med en fotbollsspelare (för flickorna), att sitta på bästa platsen i hamburgerbaren (för spelarna). Som om det inte vore jobbigt nog: spelarna i laget vet att de har en chans att ta sig vidare i livet (college-stipendier och proffskarriärer) om de gör bra ifrån sig. Men motståndet utifrån och även konkurrensen inom laget gör trycket tidvis olidligt. De unga, starka, vältränade pojkarna är inte odödliga. I första matchen, i första avsnittet, faller lagets förste quarterback till marken efter en tackling. Han har brutit ryggraden, och bärs ut på bår, förlamad.

I hans ställe kastas den dittills oprövade Matt Saracen (Zach Gilford) in. Pressen på honom är hård, och han lyckas ta sig samman och växa in i sin roll. Men framgång på planen är en sak, och vardagslivet ett annat. Medan Matts far är i Irak, bor han med sin farmor, som steg för steg är på väg in i senilitet och måste tas om hand. Hans bäste vän sedan barndomen är Landry Clarke (Jesse Plemons), så hjärtsnörpande ful och en underbar parhäst för Matt.

Oftast brukar jag tycka att skildringar av kärlek (särskilt tonårskärlek) på film och TV är dåliga, ointressanta och pinsamma. Här är de fint och trovärdigt skildrade, och en viktig del av handlingen. Bredvid spelarna, som oftast står i centrum, har tonårsflickorna och deras drömmar ändå stor plats i serien. De ostadiga närbilderna och den grusiga bilden störde mig i början, men när dialogen och handlingen är så bra, finns det inget som kan avskräcka mig från att följa Friday Night Lights.

Jag kan inte reglerna för amerikansk fotboll, men ett stort underläge verkar kunna vändas i vinst under de tre sista sekunderna i matchen, och det verkar hända väldigt ofta. Jag bryr mig inte om om det är osannolikt. När programmet närmar sig matchstart, när ljuset runt planen tänds på fredagkvällen, då rycks jag med i stämningen och önskar att Dillon Panthers skall krossa det andra laget till småsmulor.

Martin Parr på Kulturhuset

Martin Parr föddes 1952, och växte upp med föräldrar som var ornitologer. Att beskåda och pricka av fåglar var tydligen en bra inkörsport för att fånga människors beteenden och hemort på bild.

Efter att ha skildrat socialt utsatta miljöer under 70-talet, tog Parr steget in i människors hem och liv. När han började fotografera i färg, och då ofta hårda, grälla färger, följde det utmärkt samtidens glidning in i det hämningslösa konsumerandet. Utan att rikta ett dömande pekfinger mot folks livsval, visar Parrs foton ändå på det futtiga i det tvångsmässiga konsumerandet. Hur kan man shoppa sig lycklig, när allt man köper är skit? Resultatet av köphysterin visar sig i de skräphögar som invaderar de naturliga rekreationsmöjligheterna. En dag på stranden blir mindre avkopplande när man måste kliva omkring bland konservburkar och sladdriga plastpåsar.

 Martin Parr, New Brighton

Det senaste decenniet har Parr tagit för vana att låta fotografera sig själv hos lokala fotografer under sina resor. Hans val av bakgrund eller rekvisita, och hans sorgsna ansiktsuttryck i varje bild, gör serien hjärtslitande allvarlig.

Länk till Kulturhusets sida om utställningen

Länk till Martin Parrs hemsida

Länk till Artsys sida om Martin Parr

Peer Gynt på Stockholms Stadsteater

Ibsens berättelse om Peer Gynt är en omfångsrik saga. Att sätta upp den på scen kan ta flera timmar, om man vill hinna med allt eller åtminstone det viktigaste. På Stadsteatern tar pjäsen över fyra timmar, och det är inte en död minut.

Dan Ekborg spelar den charmige drömmaren och skrävlaren Peer Gynt, med stor säkerhet och energi. Han är van att snacka sig fri från ansvar. Vi förstår att han för människorna i bygden är någon att skratta åt och viska om, men att de samtidigt tror eller hoppas att hans historier kan vara sanna.

I Lars Rudolfsson uppsättning möter Peer ödesfiguren Böjgen i gestalten av en uteliggare med en grön systemkasse, som hasar fram längs scenens bortre gräns. Hans ekande stämma tillsammans med hans gestalt (är han Peers döde far Jon? eller den dåliga viljan i en alkoholiserad Peer?) gör hans uppenbarelse riktigt skrämmande.

Det är tyvärr svårt att se hur den ostrukturerade, nästan fege slarvern från första akten, i andra akten blivit en cynisk lebeman som gett sig ut i världen och tagit för sig. De materiella framgångarna och de nya äventyren radas upp, utan något egentligt sammanhang med den Peer vi såg i början. Även om det inte är tråkigt för ett ögonblick, känns många scener ändå litet för långa, och en del till och med på gränsen till onödiga.

Dan Ekborg är fantastiskt bra i sin roll: stark och självsäker, så att ens känslor för honom alltid är blandade med sympati även när han är som mest obehaglig. Nu är det ju så, att fastän han begått så många dåliga gärningar i sitt liv, har han tydligen inte varit tillräckligt ond för att Djävulen skall vilja ha honom. Det är dilemmat som Peer Gynt möter när döden närmar sig, och det är också pjäsens svaghet. Fastän vi sett Peer vara sig selv nokk hela livet igenom, och fastän vi blivit rejält underhållna hela kvällen, är inte heller jag tillräckligt engagerad för att vilja sända honom till vare sig himlen eller helvetet. Inte ens återkopplingen till den väntande Solvejg blir stark nog.

Men i många andra av Peer Gynts möten slår det gnistor. Samspelet med Mor Åse (Sonja Hejdeman) är fantastiskt, liksom med Knappstöparen (Lars Lind), Dovregubben (Lars Hansson) och hans troll-dotter (Maria Salomaa). Allra mest sprakar det i scenen med Anitra (den lysande Sanna Krepper). Den här energin gör att de fyra timmarna med Peer Gynt flyger iväg.

Länk till Stadsteaterns sida om Peer Gynt

Smärtbäraren av Åsa Nilsonne

Tur nog blev jag rekommenderad av en vän att läsa den här boken. Jag trodde att Nilsonne skrev deckare, och hade tänkt hoppa över Smärtbäraren. Men nu är jag riktigt nöjd över att ha hittat och läst den här korta, intensiva boken.

Huvudpersonen, Ada Zack, berättar i första person om sitt arbete, ett arbete beroende av hennes speciella förmåga att kunna lämna sin kropp och flytta in sitt medvetande i en annan kropp. Sin förmåga använder hon till att leva i andra kvinnors kroppar under en avgiftningsperiod de själva vill slippa vara med om. Kvinnorna har kommit till Adas arbetsgivare, plastikkirurgen Claudio för att få hjälp. De är fast i dåliga vanor och beroende av mat, sötsaker, alkohol eller droger. När Ada tar över deras kroppar känner hon samma sug och abstinensbesvär, men svagare och mer hanterligt. Hon har stor viljestyrka och kan stå emot de begär hon känner, och lever ett stillsamt och hälsosamt liv med de slitna kropparna. Efter några månader får klienten tillbaka sin kropp, i bättre skick och redo för ett nytt och nyttigare liv.

Redan efter tio sidor av det här var jag fascinerad. Nilsonne är psykiater, och när hon låter sin huvudperson berätta, låter allt så enkelt. Rökbehov, sötsug, drogabstinens; allt är smärtor som går över och som går att ignorera. Vad vill kroppen egentligen ha? Regelbundna måltider, goda näringsämnen, att få röra sig. Och som Ada säger: mat, illegala och legala droger, det hjälper för stunden men skapar problem på lång sikt. Nilsonnes språk är klart och tydligt, och berättar skickligt så mycket utan att skriva läsaren på näsan.

Det här upplägget vore intressant nog för mig, men Nilsonne ökar spänningen ytterligare. Under ett uppdrag inuti kroppen av en till synes harmlös klient, blir Ada attackerad av någon som är ute efter att döda. Henne själv, eller hennes kropps ägare? Utan att förlora de intressanta psykologiska och filosofiska detaljerna, måste Ada i sin klients kropp fly genom Europa och gömma sig för de lejda mördare som tycks vara ute efter henne. Det är ett fräscht grepp att få en så dramatisk historia berättad av någon som så klart och kyligt registrerar och berättar vad som händer och hur hennes kropp reagerar på hot och rädsla. Ovanligt, och mycket välkommet.

Det är inte historiens upplösning som är den stora behållningen med boken, utan de funderingar som Adas erfarenheter väcker hos mig själv. När ens känslor verkar styra en, och ens behov tycks oemotståndliga, har man olika möjligheter att ta ett steg tillbaka och värdera sin situation. För en del är det svårt, för andra lättare och kanske en träningssak. Det kan synas känslolöst, men kan också vara befriande.

Lars Tunbjörk på Moderna Muséet

En del har letat i Tunbjörks fotoserier Vinter och Hem efter tecken på en inneboende kyla och hårdhet i vårt land, i våra människor, i våra relationer. Det var inte alls något som slog mig när jag gick in bland de tätt hängda verken. Vad jag i stället tänker på är att de visar livet som det är. Och i det här landet är halva livet täckt av snö: vägar, bilar och våra småstadshus.

När boken (och utställningen) Office / Kontor kom ut 2001, blev jag så glad över att någon valt att dokumentera kontorsmiljön, där ju faktiskt miljontals människor tillbringar flera timmar av våra liv varje vardag. Tunbjörk hade hittat absurda sladdhärvor, växter som växte över kontorsbås-väggarna och farligt lutande berg av papper. Även sladdhärvor under skrivbord, baksidor av arkivskåp och övergivna printrar hade fastnat på bild. Det rörde mig att få se en sliten plats på heltäckningsmattan där allvarliga beslut om någons framtid kan ha fattats - eller kanske inget särskilt hänt någonsin.

Nu får vi se hela vårt land representerat på samma sätt. Lars Tunbjörk har hittat och dokumenterat vanliga, vanliga människor, hem och situationer med ett objektivt öga, men alls inte utan hjärta. Det vi ser är inte vackra människor, och om vi letade efter ett minne att spara skulle nog ingen av oss välja just de här scenerna. De är alla mellan-stunderna, som kanske inte känns viktiga eller ens lyckade, men som är just det som utgör största delen av livet. Blanksvettiga folk på fest, någon som sitter och väntar vid ett dukat restaurangbord, låga radhus som inte skulle passa i ett designmagasin. Detta är varken föraktfullt, medömkande eller glorifierande berättat, bara sakligt.

Varje människa på bilden har en historia, men när jag ser på dem ser jag främst hur vanliga de är. I sina egna liv är de viktigast, men det finns tusentals som liknar var och en av dem i vårt land. Medkänslan ligger i att det fula och tråkiga inte valts bort eller förskönats. Detta är vad människor ser och upplever varje dag, vecka, månad, år ut och år in. Du som ser det kanske tycker det ser tröstlöst ut, och den som lever där kanske känner likadant. Men det kan också vara den tråkiga två-tredjedelen av ett liv som huvudpersonen själv är riktigt nöjd med. Jag är glad över att veta att Lars Tunbjörk inte bara är intresserad av den vackra tredjedelen.

Länk till Lars Tunbjörks utställning på Moderna Muséet

Olle Baertling på Moderna Muséet

Innan jag kom till den här utställningen hade jag bara sett Baertlings verk ett och ett på de offentliga platser de smyckade ut. Hur mycket jag än har velat, har jag inte kunnat se att de passar in där de är satta. Jag är själv en framtidsälskande civilingenjör, och har haft perioder där jag letat mig tillbaka till abstrakta former och grundfärger för att söka något ursprungligt. Men mina likheter med Baertling tar mig inte tillräckligt långt för att kunna se de visioner han vill måla upp.

Ändå har jag gillat tavlorna jag sett: de diagonala strecken, de starka färgerna och de mycket abstrakta motiven gör mig glad att se att någon har så egen fantasi. Men det är inte förrän utställningsbroschyren säger det, som jag av Baertlings egna ord förstår att de diagonala strecken står för fart: jag har alltid sett dem som blixtar som slår ned. Det är också intressant att inse att de färger som använts medvetat är blandade för att inte ha några likheter med nyanser som hittas i naturen, och att Baertlings diagonala streck inte alls är raka, utan har böjts litet. Detta för att balansera färgernas styrka mot varandra, och inte låta ett färgfält ta överhanden och dominera med sin större intensitet.

Olle Baertlings visionära verk tycks alltid kräva en annan omgivning än den de befinner sig i. Inte ens i Alvar Aalto-ritade Västmanland-Dala Nation i Uppsala, ett under av modernitet och stora, rena linjer, kan den Baertling-tavla som hänger där samspela med arkitekturen, anser jag. Så även om Olle Baertling själv sade att han inte ville skapa konst som skulle påverka sin samtida, tycker jag ändå att det är det hans verk gör. De får mig att fundera på vilken futuristisk design som skulle stämma med de diagonala färgfälten i cerise, turkos och klarrött. Borstat krom, blankt svart, eller kritvitt? Flera diagonala fält i neonfärger? Eller kanske raka motsatsen, mjuka organiska former i naturfärger? Jag har inte kommit fram till ett svar.

Hittills har jag inte sett något annat ställe där jag tyckt Baertlings verk passar lika bra, som här på Moderna Muséet, samlade i serie med samma färger men skiftande mönster. Parat med sina fantasifulla namn blev det som en uppgift från ett IQ-test att se hur de hängde samman. Jag kom inte på lösningen, men någon annan kanske gör det.

Länk till Olle Baertlings utställning på Moderna Muséet