Flytt till förorten, barnen blir vuxna och behöver inte sina föräldrar längre, ett arbete som aldrig tar slut och som verkar mer och mer meningslöst. Torbjörn Flygt beskriver mycket trovärdigt hur livet börjar kännas som en utförsbacke för Claes Backe. I sitt jobb som åklagare ser han hur svåra brott går ostraffade i brist på bevis eller till och med för att de åtalade hotar vittnena. Till råga på allt verkar kriminaliteten sippra in i hans eget villaområde.
Cynismen glimtar fram i Claes Backes tankar allt oftare. Den är inte lika frätande som hos t.ex. Michel Houllebecq, utan fortfarande förankrad i vedertagna normer för ett vanligt liv. Men han kan inte hejda sina spydigheter ibland när han talar med människor som krånglar till det för honom - människor som handlar med sitt eget bästa i tankarna, inte samhällets. När vittnen försvinner för att de är rädda för sin egen säkerhet, eller när grannarna vill bilda ett medborgargarde för att de inte litar på att polisen kan hjälpa dem, blir det som en personlig förolämpning mot honom och hans yrkesliv.
Jag är mäkta imponerad av hur tydligt och realistiskt Flygt beskriver Claes Backes arbetsdagar som åklagare. Ännu mer tycker jag om hur ledigt talspråket flyter. När jag läser Verkan inser jag hur sällan svenska författare lyckas få till trovärdiga dialoger. Oftast brukar jag tvingas blinka, snabbläsa och bläddra förbi styltiga pratminus i böcker på svenska, men Flygt får sina personer att säga viktiga saker till varandra med en sådan styrka att det känns som att man är där med dem; i hallen halvvägs nedför trappan, utanför en glasskiosk på en parkeringsplats.
Jag tyckte ännu bättre om Verkan än om Underdog. Trots att Torbjörn Flygts nya bok Himmel har fått blandade recensioner, är jag verkligen upplagd för att läsa mer av vad han har att berätta om det svenska samhället och människorna som lever här.
Fler böcker av Torbjörn Flygt:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar