En vällagad och god måltid, visst är det civiliserat? Ett tecken på förfining och civilisation, på att allt är bra? De tre personerna inleder pjäsen Hela världens recept i köket, och på TV-skärmar ser vi hur de knådar degen, bryner köttet... nej, nu blev det fel, nu måste de börja om från början. Tillagningen måste vara perfekt, och det blir som ett återkommande mantra när andra omständigheter känns osäkra. Personerna kommer ut på scenen, där växter slingrar sig i varje hörn och även över bilvraket som står där. Girlangerna av gröna blad skulle kunna vara en lyxig inredningsdetalj, eller ett tecken på att våra huvudpersonern lever i samklang med naturen. Men de liknar också hur naturen i slutändan arbetar sig in och återtar de öde platser som människan har måst lämna.
"Vi har det bra" upprepar den ena kvinnan med eftertryck, som en besvärjelse. Fast hon blir mindre övertygad för varje gång, och hon hejdar sig när hon märker likheten i orden "beredda" och "rädda". Gång på gång räknar personerna med eftertryck upp alla delikata ingredienser de har hemma, och hur bra de har det på ön, med utsikt över till fastlandet. Men när proppen går och det blir mörkt börjar paniken växa till sig. Det här är något de inte kan hantera. Tur att elektrikern/sällskapshunden kan fixa så att strömmen kommer tillbaka. Den här gången i alla fall.
 |
| Foto: Markus Gårder |
Christina Ouzounidis pjäs Hela världens recept låter på ett lysande vis personernas middagsprat glida fram på en tunn, hal yta över ett bråddjup av rädsla. Matlagningen och den belevade konversationen blir ett sätt att hålla stången oron över att civilisationen kan vara på väg att krackelera, att de trevliga middagarnas tid kommer att ta slut och att kanske till och med all mat kommer att ta slut. Genom missöden och misströstan är pjäsen fängslande från början till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar