Monstrets tid med Klungan på Stadsteatern

Ett svartvitmönstrat golv omgärdat av tunga röda draperier - vi vet automatiskt att där finns mystik och fara. Ett enormt ägg på scenen ser både skumt och lockande ut. Tre män kommer in från olika håll, den ene (Olof Wretling) i för kort kostym, den andre (Sven Björklund) i bred kostym vilket skall visa sig användbart, den tredje (Mattias Fransson) i en kostym där de för långa ärmarna adderar oro till hans underliga gång. 

Klungan är en grupp som i decennier skapat humor med ett hjärta av guld och några stråk av osäkerhet. Säkerhetsåtgärderna kring det stora ägget mynnar ut i utpekande och förebyggande straff av mannen i mitten, och det är så absurt att publiken skrattar fast nog kan en del känna igen verkliga flockbeteenden som skapat olust i livet, i de ögonblicken och i andra som följer. Men karaktärerna och scenerna är flytande och snart befinner vi oss i nya, överraskande situationer. 

Det kommer en tight scenen där personerna framför oss turas om att presentera sig som pålitliga stöttepelare i sina omständigheter, men imorgon! Imorgon kommer fotbollstränaren att låta hela killaget sitta på bänken och spela resten av säsongen själv, och naprapaten kommer att börja behandla sina patienter som Rubiks kub och knåda och knyckla tills alla sidor har samma färg! I de korta monologerna är Klungan värdiga arvtagare till Kristina Lugns ordsmedja. 

Men gruppens humor bygger också på männens kroppsspråk och berättartalang med komisk nerv. Pjäsen byggs av några företeelser som återkommer - ägg, små eller stora, och monster - som ibland är roliga och ibland verkliga hot. Det där husdjuret han hittade under en bro och så glatt håller i handen, det är ganska otäckt ändå när det stryker omkring i det nedsläckta hörnet på scenen.

I synnerhet Mattias Franssons figurer snuddar vid svårgripbara men omskakande existensiella funderingar. Det är till stillsam musik i folkton med esoteriska övertoner som vi alla får anledning att fundera på om vi blev kvar när hela verkligheten förändrades.

Länk till Stadsteaterns sida om Monstrets tid

Foto: Sören Vilks