Tack och förlåt

Förlåt säger de ofta, båda systrarna, fastän de har vuxit upp på skilda håll. Som att de alltid är beredda på att någon har blivit sårad och att det är deras fel. När föräldrarna skildes följde Sara med mamman och Linda med pappan. Nu är båda vuxna och Saras familj skall utökas med ett andra barn om bara några veckor. Då händer något av det hemskaste som kan hända - barnafadern Daniél vaknar inte på morgonen, han är död. Höggravid och redan pressad måste Sara hålla sig samman inför femåringen Elliot medan hon ordnar med begravning och andra praktiska sysslor.

På omvägar når dödsbudet storasyster Linda som bryter flera års tystnad och tar sig till begravningen. Det första mötet mellan de vuxna systrarna blir misslyckat, och inte bara det utan många situationer efter det också. Men även Sara inser att hon borde hålla kvar kontakten med den mer struliga systern, tack vare små skärvor av stöd och uppmuntran från omgivningen, och ännu mer de klantigare och jobbigare insatserna av folk som säger saker de inte förstår något om. Elliot tycker också om sin morbror Linda och hennes fina hund Zlatan.

Ingen av systrarna är särskilt vältalig, och vem vet vad man skall säga i de svåraste stunderna, de man aldrig har varit i förut? De innerliga, allvarliga scenerna i Saras liv får ett par välkomna avbrott i Lindas komiska relationsproblem, och sextiotalsschlager med tänkvärda ord till medryckande melodier blir soundtrack ibland. Handlingen är bara snäppet bort från att vara helt realistisk, och det går att leva sig in i båda systrarnas känslor när det är som svårast. Det är fint att regissören Lisa Aschan bjuder in oss till systrarnas liv med sådan fingertoppskänsla. Det är inte lätt för någon av dem, men med den ärliga kärlek och humor som finns hos dem båda så kan det gå bra även när det blir jobbigt.