Det första vi får höra i Katarina kyrkas vackra akustik är Valentin Silvestrovs Prayer for Ukraine, som skrevs redan 2014 men känns extra sann och innerlig idag. Den följs av konsertens första stycke av Alfred Schnittke, Konsert för kör (1984-85). Nu växer klangerna till en mångtydighet som lovar mer än bara harmoni, och sopranerna ropar ut något som låter som oro redan i första satsens tilltal till Skaparen. Det är intressant hur Schnittke omväxlande låter bara kvinnoröster, eller bara mansröster, stå för sången, och hur en enskild röst kan få en egen, litet slingrande melodi, inte som ett soloparti utan som något som anas mitt i klangen från kollektivet.
Innan nästa mästerverk av Schnittke får vi och sångarna hämta andan en stund, men inte tappa koncentrationen, då Oskar Ekberg vid flygeln spelar Dmitrij Sjostakovitjs Preludium och fuga i ess-moll (1950-51). Det verket är spännande på ett annat sätt än Schnittkes musik, och det är bra att få höra klanger av annan art för att bättre kunna uppskatta såväl körmusiken som pianotonerna.
Schnittkes Requiem (1974-75) börjar försiktigt nog, med en enkel melodi och klockklanger som upprepas, men snart blandar sig oron in, inte minst i de desperata ropen i Kyrie - Herre, förbarma dig! Ännu starkare och rent skrämmande låter Dies irae och Tuba mirum - i den mäktiga akustiken i Katarina kyrka, och i Katarina Kammarkörs känslosamma men precisa stämmor, kan man lätt leva sig in i Domedagens kaos och skräck - är detta ögonblicket då min själ skall dömas till eviga plågor? Men kanske finns det hopp då kören visksjunger i Rex tremendae, och sedan ropar till Herren Jesus om förbarmande. Stillsammare och ljuvare toner följer. I Sanctus, Benedictus och Agnus Dei är (mäss)ordningen i det närmaste återställd, för de själar som klarade sållningen vid yttersta domen.
Låt oss kontemplera Schnittkes tilltag att förstärka Credo med bas, gitarr och trummor, ett ytterst modernt inslag i ett annars mer tidlöst verk. Detta Credo, Trosbekännelse, är starkt och självsäkert, och trumrytmerna förstärker det kraftfulla i sångens harmonier. När melodin från den första Requiem-satsen sedan återkommer i den sista, klingar den ljusare och mer hoppfull.
Katarina Kammarkör klarar av att sjunga med den precision som krävs för de komplexa harmonierna i den stora akustiken, liksom med den inlevelse som krävs för att understryka att det handlar om evigt liv eller död. Det är fint att få höra dem i detta krävande verk i Katarina Kyrkas vackra kyrkorum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar