söndag 10 september 2023

Hoppa Hage av Julio Cortázar

Man kan läsa boken som en enkel berättelse från början till slut, eller snarare från början till mitten, där kapitel 56 och den kronologiska berättelsen slutar. Men då är man förmodligen en av dem som grabbarna i Klubben föraktar, "läsaren-honan" som läser okritiskt för att få upplevelser och inte söker efter intellektuell stimulans. Det är ju det de pressar varandra till när de träffas varje kväll till långt in på natten, på kaféer eller i varandras små slitna lägenheter i Paris, där de spelar amerikansk jazz och diskuterar stora författare och tänkare.

Det låter så lockande att vara i början av sitt liv och sin karriär, lyssna på bra musik och namedroppa musiker och författare från ett samtida 1950-tal. Men mellan dem återkommer nålsticken och ett visst poserande, och framför allt huvudpersonen Oliveira har en nedlåtande kvinnosyn som förgiftar berättelsen allt mer. Romansen med kvinnan Maga presenteras som så härligt planlös: de bestämmer inga tider utan väljer att vänta tills de stöter på varandra av en slump, för att snart engagera sig i älskog hemma hos någon av dem. Men Oliveira retar sig på hur litet Maga kan om konst, litteratur och historia, och retar sig ännu mer när hon frågar om något hon inte förstod, särskilt när de är i sällskap med Klubben. Alla männen där är inte riktigt lika misogyna och det är alltid tillfredsställanden när någon sätter dit Oliveira för hans poserande i diskussionerna. Ändå är det övervägande intrycket det att herrarna så gärna vill visa sig smarta genom att ta spjärn mot en oförstående omvärld, att de egentligen inte framstår som så självständiga tänkare som de själva vill tro.

Titeln Hoppa Hage ger (bland annat) en antydan om hur boken skall läsas av en engagerad läsare: efter varje kapitel dirigeras man till ett annat kapitel, sällan det som startar på nästa sida, oftare från första halvan till andra eller vice versa. De 99 sista kapitlen listas som "Umbärliga kapitel" men innehåller ibland fördjupningar till huvudhandlingen, om än oftare luftiga diversioner. De flesta kapitel i båda halvorna är på några sidor eller bara några meningar, men drar ihop sig till ett tiotal sidor när något viktigt händer. Ett av de tyngre kapitlen är det när Oliveiras grisiga människosyn tar sig uttryck i en riktigt feg handling som knäcker Maga, förstör deras förhållande och till slut upplöser Klubben.

Kan Oliveiras intellektuella rigör hålla honom upprätt efter detta? O nej, verkliga problem i livet visar han sig oförmögen att bemästra och efter att ha glidit utför på samhällets stege tar han sig tillbaka till födelsestaden Buenos Aires. Där tar hans liv en form som nästan verkar som att han likt Alice ramlat genom spegeln till en motsatsvärld. Barndomsvännen Traveler har, till skillnad från sitt namn, aldrig rest utanför sin hemstad. Hans hustru Talita tar i Oliveiras ögon ibland gestalten av den kanske döda Maga, en hallucination som förstärks om man minns att Jesu ord till Jairi dotter som han uppväckte från de döda var "Talitha koum".  Tidvis kan man tro att Traveler och Talita är fantasifoster skapade av Oliveira för att hantera sin sorg, och för ett ögonblick verkar Talita också tro det och bli rädd för det. Finns omvärlden ens? Först äger Traveler och Talita en cirkus, sedan köper de ett mentalsjukhus, utan att egentligen behöva slita så hårt med att driva dem. Är människorna utanför Oliveiras huvud bara clowner eller galningar som man bara behöver befatta sig med när man behöver åskådare?

Visst skall man kunna läsa en bok med en otrevlig huvudperson, men det Oliveiras nedlåtande människosyn och i synnerhet kvinnosyn förgiftar efter hand Hoppa Hage mer och mer för varje nytt kapitel. Det är synd, för där finns många passager som vittnar om en intelligent syn på världen som vi ser för litet av idag. Den både poetiska och analyserande blicken på omvärlden kan ta sig uttryck som det här:

"Om yerban tar slut är det slut med mig", tänkte Oliveira. "Min enda sanna dialog är den jag för med den här lilla gröna matekoppen." Han studerade matens märkliga beteende, yerbabladens doftande andning som lyfts fram av det heta vattnet och som sjunker under sugandet tills de vilar i sig själva, i avsaknad av all glans och doft såvida inte en stråle vatten åter väcker liv i dem, en argentinsk reservlunga för sorgsna enslingar.

Det skulle kunna räcka med att bara läsa några kapitel i början och sedan lägga ned boken när man börjar bli irriterad på Oliveira. För egen del kommer hädanefter "Oliveira" att vara ett skällsord, en beteckning på en självgod posör som tror att han blir bättre om han trycker ned andra.

Inga kommentarer: