måndag 10 februari 2020

OMD på Berns 2020

Jubileumsturnén har pågått så länge nu att 40-årsfirandet börjat närma sig 42. Men det kan vi bara vara tacksamma för när Andy McCluskey, Paul Humphries, Martin Cooper och Stuart Kershaw tar Orchestral Manoeuvres In The Dark tillbaka till Stockholm. Första låten är Stanlow, ett stillsamt ode till ett oljeraffinaderi som sätter tonen med sina klanger och taktslag som slår som hjärtslag i hela kroppen. Andy McCluskeys röst är så stadig och vacker som den alltid har varit. Därifrån vidare till ett par andra av OMD:s starka sidor, knattrande syntljud och medryckande melodier i Isotype.


McCluskeys mellansnack är generöst och roligt. "If you haven't seen us before, here's a clue: bass guitar = old songs" säger han medan han hänger på sig basen för Messages och Tesla Girls. Det har skämtats mycket om hans dansstil genom åren, och han gör det själv inför History of Modern (Part I) när han uppmuntrar oss att dansa - "but not like this or you'll put someone in hospital" säger han medan han vevar ovanligt försynt med armarna. Ljudet är vackert, klangerna är sköna och melodierna är i många fall genialiska. Paul Humphries kliver fram från bakom sin synt och sjunger (Forever) Live and Die med sin mjukare röst.


Lågintensivt fantastiska är låtarna från den underbara skivan Architecture & Morality: Souvenir, Joan of Arc, och magnifika Joan of Arc (Maid of Orleans). Efter den sista ligger jublet kvar länge, och det är skönt att vara mitt bland så många människor som älskar den här musiken. Inte lika starka känns de som följer; Time Zones, Statues och Almost, men jag vet att de är favoriter för många, och det är charmigt när bandet ställer sig på rad och ser litet Kraftwerk-stela ut.


Energin och publikkontakten var stark redan från start, men den stiger för varje låt under konserten. När Andy McCluskey i Don't Go klättrar ned mot publiken känns det inte som ett highfivande som skall betas av utan som att han verkligen vill nå oss alla personligen. På samma sätt, trots självdistansen och skämten i mellansnacken, och trots den vackra musikaliska inramningen, känns orden i So In Love så äkta och skärande som om det hände just nu. Fastän jag kände till spellistan innan överraskas jag gång på gång av hur många fina sånger de har, större eller mindre hits: Dreaming, The Punishment of Luxury, Locomotion, alla framförda storslaget men äkta. Superhitten Sailing on the Seven Seas följs av starka Enola Gay och det är slutet på konserten. Men så kommer extranumren: If You Leave, där varje ord än en gång är just den innerliga bön om några ögonblick till; den ytterst dansanta Pandora's Box, och allra sist den allra första låten från 1976, Electricity, början på något stort. Kom tillbaka ofta, kära musikaliska genier som fyller maskindrömmarna med ett bultande hjärta!

Inga kommentarer: