Nanites - salvation or threat?
Mattias Kuldkepp ledde Ann Olsson Rousset, Sara@BooksOfDoom och Tommy Persson i ett panelsamtal om naniter, både i science fiction och i verkligheten. Panelen fick börja med att rekommendera böcker som beskriver intressant nanoteknologi, och de nämnde i tur och ordning Linda Nagata The Bohr Maker; John Scalzis Old Man's War och John Barnes Daybreak-serie; och Charles Stross Accelerando.
För säkerhets skull kopierar jag in presentationen från programbladet:
Deltagarna tog upp bra användning av naniter i verkligheten idag: man kan lagra data i DNA, det finns självlagande material, en kondom för kvinnor som skyddar mot sjukdomar och löses upp inom några dagar, och cancermedicin som kan levereras i kroppen på önskat tidsschema berättade Sara, och Tommy fyllde i med nanodatorer. Något som skulle vara spännande vore att regenerera lemmar och organ åt människor, så som till exempel salamandrar och växter kan göra, eller SmartBlood från Old Man's War som mer effektivt levererar syre, näring och även medicin.
Men om naniterna designas till att vara självreplikerande, och speciellt också självstyrande, för då kommer de att kunna bli väldigt många och skapa proppar, eller även tömma jordens resurser för att de så skickligt kan använda allt de kommer över. Det är också så att hur goda intentioner någon har när hen programmerar naniterna, så kommer de att evolvera och bit för bit avvika från programmeringen, och då kanske med katastrofala resultat för det de är satta att sköta och omgivningen. Och tänk då om någon programmerar dem och släpper lös dem med onda intentioner! Skulle man kunna göra som i mänskliga celler, där telomerar räknar ned livslängden och cellen till sist dör? Nja, det finns nog sätt att komma runt det.
Tommy tänker sig att naniter kan vara till nytta när man skall scanna hjärnor för den kommande uppladdningen till andra medier (och evigt liv). Sara tänker att naniter kan rensa världshaven på plast - fast det kommer nog att gå fruktansvärt fel, förmodligen inom hundra år. Men om det inte gör det, om mänskligheten överlever, så kommer nanotech att vara så vanligt att vi inte tänker på hur det fungerar, som idag med datorer, mobiltelefoner och annan teknik vi använder till vardags. Ann inflikade att en del nog kommer att vara allergiska mot naniter i kroppen - men då får man vaccinera dem med andra naniter.
And I don't even like fantasy!
Rhuddem Gwelin höll ett sympatiskt föredrag om den krokiga vägen fram till att skriva fyra, snart fem böcker om Merlin fastän hon egentligen inte gillar fantasy. Men förstås gillar hon bra böcker, och en del av dem råkar vara fantasy. Barndomsfavoriten Harold and the Purple Crayon verkar vara en rolig och fin historia som inspirerar till ett eget bygge av en värld med kanske helt andra regler än vår. Vidare gick det över hippieliv med Tolkien som måste-läsning och fördjupning i Shakespeare som ju har en del inslag av fantastik. Så i vuxen ålder fick hon låna TV-serien Merlin och blev fast! De fem säsongerna såg hon fyra gånger i rad, och sedan började hon tänka på vad Merlin skulle göra om han levde idag. Jo, skydda miljögrupper som vill göra jorden bättre, och så kom boken Protecting Cheesyfee.
Men rent allmänt gillar hon fortfarande inte fantasy. Det finns så mycket ointressant fantasy - high fantasy, low fantasy, urban fantasy, military fantasy, romance fantasy, och Arturian fantasy är riktigt tråkig! Så när Rhuddem Gwelin har skrivit klart sin femte bok om Merlin så kommer hon inte (längre) att skriva fantasy, för det gillar hon inte!
2019 Hugo Award Finalists
Jag hade äran att sitta med i panelen som talade om årets Hugonomineringar, med egna (jättekorta) rekommendationer av favoriter. Skämmigt nog hade jag bara läst romanerna och nästan alla novella:or, men det var intressant att höra hur smaken skiljer sig mellan oss läsare i panelen. För den som undrar kan jag säga att jag tycker att Becky Chambers Record of a Spaceborn Few är den bästa romanen, med Naomi Noviks Spinning Silver som stark tvåa, och jag kan ännu inte välja en novella som är bäst utan det får bli två: Martha Wells Artificial Condition och Kelly Robsons Gods, Monsters, and the Lucky Peach.
Och sedan missade jag tyvärr hedersgästintervjun med Charlie Jane Anders!
Plants in SF
Jerry Määttä är på gång att tillsammans med några andra ge ut en essäsamling om växter i science fiction-litteratur. Att den inte är utgiven än betyder att han kan berätta en hel del om sin egen insats, men inte så mycket om övriga författares bidrag. Efter sin tidigare fördjupning i John Wyndhams liv och verk kan Määttä tillföra en ny läsning av de ökända triffiderna som koloniserade folkslag som återvänder till det Brittiska imperiet with a vengeance, till de existerande tolkningarna som nazister eller furiösa feminister.
Boken är indelade i delarna Abjection, Affinity och Accord, där ovanstående kommer in under första delen tillsammans med till exempel H.P. Lovecrafts At the Mountains of Madness. Andra sätt att förhålla sig till växter, vilket förs in under de andra kapitlen är John Boyds The Pollinators of Eden där attraktionen mellan människa och växt leder till en massa sex; plantstäderna i Kathleen Ann Goonans Queen City Jazz och de underliga händelserna i Jeff VanderMeers Annihilation. Exemplen på växter i böcker var rika, och som efterbild till det hela fick vi Ursula K. LeGuins poetiska beskrivning av skogen som täcker en hel planet och är levande i Vaster Than Empires and More Slow.
Det var också slutet för mitt deltagande i Replicon, årets Swecon 2019, och jag lämnade Västerås mycket nöjd med allt intressant jag hört och alla trevliga människor jag pratat med.
Mattias Kuldkepp ledde Ann Olsson Rousset, Sara@BooksOfDoom och Tommy Persson i ett panelsamtal om naniter, både i science fiction och i verkligheten. Panelen fick börja med att rekommendera böcker som beskriver intressant nanoteknologi, och de nämnde i tur och ordning Linda Nagata The Bohr Maker; John Scalzis Old Man's War och John Barnes Daybreak-serie; och Charles Stross Accelerando.
För säkerhets skull kopierar jag in presentationen från programbladet:
Molecule-sized machines, possibly self-replicating, are quite common in sf stories and films, and have several names, one of which is nanites. They might be used for medical purposes to clean arteries or kill cancer cells, they could provide new competences, and it has even been suggested that they could provide a means for telepathy. But if they are selfreplicating they might turn everything into "grey goo".
Deltagarna tog upp bra användning av naniter i verkligheten idag: man kan lagra data i DNA, det finns självlagande material, en kondom för kvinnor som skyddar mot sjukdomar och löses upp inom några dagar, och cancermedicin som kan levereras i kroppen på önskat tidsschema berättade Sara, och Tommy fyllde i med nanodatorer. Något som skulle vara spännande vore att regenerera lemmar och organ åt människor, så som till exempel salamandrar och växter kan göra, eller SmartBlood från Old Man's War som mer effektivt levererar syre, näring och även medicin.
Men om naniterna designas till att vara självreplikerande, och speciellt också självstyrande, för då kommer de att kunna bli väldigt många och skapa proppar, eller även tömma jordens resurser för att de så skickligt kan använda allt de kommer över. Det är också så att hur goda intentioner någon har när hen programmerar naniterna, så kommer de att evolvera och bit för bit avvika från programmeringen, och då kanske med katastrofala resultat för det de är satta att sköta och omgivningen. Och tänk då om någon programmerar dem och släpper lös dem med onda intentioner! Skulle man kunna göra som i mänskliga celler, där telomerar räknar ned livslängden och cellen till sist dör? Nja, det finns nog sätt att komma runt det.
Tommy tänker sig att naniter kan vara till nytta när man skall scanna hjärnor för den kommande uppladdningen till andra medier (och evigt liv). Sara tänker att naniter kan rensa världshaven på plast - fast det kommer nog att gå fruktansvärt fel, förmodligen inom hundra år. Men om det inte gör det, om mänskligheten överlever, så kommer nanotech att vara så vanligt att vi inte tänker på hur det fungerar, som idag med datorer, mobiltelefoner och annan teknik vi använder till vardags. Ann inflikade att en del nog kommer att vara allergiska mot naniter i kroppen - men då får man vaccinera dem med andra naniter.
And I don't even like fantasy!
Rhuddem Gwelin höll ett sympatiskt föredrag om den krokiga vägen fram till att skriva fyra, snart fem böcker om Merlin fastän hon egentligen inte gillar fantasy. Men förstås gillar hon bra böcker, och en del av dem råkar vara fantasy. Barndomsfavoriten Harold and the Purple Crayon verkar vara en rolig och fin historia som inspirerar till ett eget bygge av en värld med kanske helt andra regler än vår. Vidare gick det över hippieliv med Tolkien som måste-läsning och fördjupning i Shakespeare som ju har en del inslag av fantastik. Så i vuxen ålder fick hon låna TV-serien Merlin och blev fast! De fem säsongerna såg hon fyra gånger i rad, och sedan började hon tänka på vad Merlin skulle göra om han levde idag. Jo, skydda miljögrupper som vill göra jorden bättre, och så kom boken Protecting Cheesyfee.
Men rent allmänt gillar hon fortfarande inte fantasy. Det finns så mycket ointressant fantasy - high fantasy, low fantasy, urban fantasy, military fantasy, romance fantasy, och Arturian fantasy är riktigt tråkig! Så när Rhuddem Gwelin har skrivit klart sin femte bok om Merlin så kommer hon inte (längre) att skriva fantasy, för det gillar hon inte!
2019 Hugo Award Finalists
Jag hade äran att sitta med i panelen som talade om årets Hugonomineringar, med egna (jättekorta) rekommendationer av favoriter. Skämmigt nog hade jag bara läst romanerna och nästan alla novella:or, men det var intressant att höra hur smaken skiljer sig mellan oss läsare i panelen. För den som undrar kan jag säga att jag tycker att Becky Chambers Record of a Spaceborn Few är den bästa romanen, med Naomi Noviks Spinning Silver som stark tvåa, och jag kan ännu inte välja en novella som är bäst utan det får bli två: Martha Wells Artificial Condition och Kelly Robsons Gods, Monsters, and the Lucky Peach.
Och sedan missade jag tyvärr hedersgästintervjun med Charlie Jane Anders!
Plants in SF
Jerry Määttä är på gång att tillsammans med några andra ge ut en essäsamling om växter i science fiction-litteratur. Att den inte är utgiven än betyder att han kan berätta en hel del om sin egen insats, men inte så mycket om övriga författares bidrag. Efter sin tidigare fördjupning i John Wyndhams liv och verk kan Määttä tillföra en ny läsning av de ökända triffiderna som koloniserade folkslag som återvänder till det Brittiska imperiet with a vengeance, till de existerande tolkningarna som nazister eller furiösa feminister.
Boken är indelade i delarna Abjection, Affinity och Accord, där ovanstående kommer in under första delen tillsammans med till exempel H.P. Lovecrafts At the Mountains of Madness. Andra sätt att förhålla sig till växter, vilket förs in under de andra kapitlen är John Boyds The Pollinators of Eden där attraktionen mellan människa och växt leder till en massa sex; plantstäderna i Kathleen Ann Goonans Queen City Jazz och de underliga händelserna i Jeff VanderMeers Annihilation. Exemplen på växter i böcker var rika, och som efterbild till det hela fick vi Ursula K. LeGuins poetiska beskrivning av skogen som täcker en hel planet och är levande i Vaster Than Empires and More Slow.
Det var också slutet för mitt deltagande i Replicon, årets Swecon 2019, och jag lämnade Västerås mycket nöjd med allt intressant jag hört och alla trevliga människor jag pratat med.
2 kommentarer:
Tack för fin rapport :-) Och givande helg!
Tack själv! :)
Skicka en kommentar