Underliga saker händer i ett område. Inga meddelanden (filmer, radiovågor) kan komma ut genom den ogripbara barriär som avgränsar området. Människor kan gå in där, men de kommer sällan ut. En av dem som kommit ut, faktiskt den ende, är Kane, en av medlemmarna i den senaste expeditionen in i området. Men när han kommer ut är inte lik sig själv och dessutom döende. När hans hustru Lena besöker honom där han vårdas, i organisationen som administrerar kontakten med området, blir hon nästan undermedvetet rekryterad till nästa grupp som skall skickas in för att utforska området. Gruppledaren Dr. Ventress är en fåordig kvinna med en likgiltig attityd som nästan lyckas dölja hennes starka intresse för området.
Dr. Ventress är den sortens svårintagliga och intressanta karaktärer jag skulle vilja se mer av på film, som omväxling till alla kapabla och sympatiska personer som ofta får driva handlingen. Men snart är det dags även för Annihilation att göra rollfigurerna relaterbara. Varje person i den helkvinnliga expeditionen har förlorat något eller någon, och det är därför de är där, på ett uppdrag med tveksam utgång. Mycket snart dyker farorna upp; osynliga käftar i vattnet som nästan drar ned och dödar en av expeditionsmedlemmarna är ett konkret hot. Men en större risk är kanske vad området gör med människorna själva. Växtligheten där prunkar och de många blommorna ser färgglada och vackra ut, men vid närmare åsyn är de omöjliga blandningar av arter och sedda under mikroskop blir mutationerna ännu mer oroväckande. Miljöerna med övergivna, övervuxna byggnader är lockande och skrämmande som övermogna frukter. När teamet hittar lämningar efter den föregående expeditionen blir det ännu klarare att saker händer även med människor som nyss gett sig in i området.
För mig som älskade Jeff VanderMeers bok Annihilation var det mycket svårt att acceptera en adaption som så fullständigt kastar bort det bästa i historien. Det är inte bara det att viktiga föremål och händelser i boken skrivits ut, och att slutet skrivits om till något helt annat, utan att det mest spännande i den osäkra stämningen vattnats ur; de bristfälliga instruktionerna om området, den gnagande (inte öppna) misstron mellan expeditionsmedlemmarna, huvudpersonens redan tidigare lösa grepp om verkligheten, distansen mellan huvudpersonen och hennes make. Filmen fick tidigt kritik av testpublik för att den var för svår och intellektuell. Jag hade önskat att filmatiseringen rört sig ännu längre bort från vad som räknas som normalt berättande i film, och låtit den drömlika stämningen stå i fokus med människorna som insignifikanta biroller i något större än de själva.
Dr. Ventress är den sortens svårintagliga och intressanta karaktärer jag skulle vilja se mer av på film, som omväxling till alla kapabla och sympatiska personer som ofta får driva handlingen. Men snart är det dags även för Annihilation att göra rollfigurerna relaterbara. Varje person i den helkvinnliga expeditionen har förlorat något eller någon, och det är därför de är där, på ett uppdrag med tveksam utgång. Mycket snart dyker farorna upp; osynliga käftar i vattnet som nästan drar ned och dödar en av expeditionsmedlemmarna är ett konkret hot. Men en större risk är kanske vad området gör med människorna själva. Växtligheten där prunkar och de många blommorna ser färgglada och vackra ut, men vid närmare åsyn är de omöjliga blandningar av arter och sedda under mikroskop blir mutationerna ännu mer oroväckande. Miljöerna med övergivna, övervuxna byggnader är lockande och skrämmande som övermogna frukter. När teamet hittar lämningar efter den föregående expeditionen blir det ännu klarare att saker händer även med människor som nyss gett sig in i området.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar