Det är inte gyllene sand på stranden där de befinner sig, det är svarta klumpar som ser ut som aska eller torv. Som att de är på väg ner i jorden, och det är vi väl alla, men det är mer påtagligt för de tio människorna på scenen, människor i långt framskriden ålder och med mer tid bakom sig än framför sig. Många av dem känner varandra sedan tidigare, men inte mer än flyktigt, fastän de har kommit dit regelbundet i många år. En del av dem skulle lika gärna kunna stannat hemma som att åka på semester, andra önskar de kunde stanna längre och slippa åka hem till helvetet.
Replikerna och dialogerna på scenen är egentligen fullständigt naturliga, som klippta ur vanliga konversationer, men sammanhanget ger dem extra vikt och ger pjäsen en absurd ton som kräver mer uppmärksamhet än vanligt småprat. Jag tänker för ett ögonblick på Becketts Lyckliga dagar och är glad att Lars Norén har tagit ett steg åt det här hållet. Människorna på scenen blir då större än sig själva; inte representanter för samhällsgrupper men en skildring av hur liv kan te sig inifrån och utifrån när det börjar gå mot sitt slut.
Där finns en aggressiv man, A (Niklas Falk) i ständigt uppblossande smågräl med sin hustru B (Marika Lindström). Hans raka motsats är D (Ulf Eklund), som säkert använder sina erfarenheter som präst för att vrida fram det positiva i alla situationer, men som själv har stora problem att hantera. J (Åke Lundqvist) berättar rörande historier ur sitt liv, och några av de andra verkar lyssna och intressera sig, men inte långt senare har de glömt minns totalt fel om vad han sade. Många livssorger dyker upp i samtalen; de är alla så olika, men det går att förstå hur plågsamma de varit även om de berättas med lätt tonfall. Det är inte så litet typiskt och egentligen skarpsynt att två av kvinnorna, B och H (Anita Lindström) faller in i stöttande och tröstande roller gentemot arga eller plågade män, och det är också de som minst av allt längtar hem till den krävande vardagen.
Irritationer mellan personer på scenen uppstår ur småsaker och växer sig stora; desto mindre ser vi av gemenskaper som uppstår. Människorna glider djupare in i sina egna förvirringar och längre bort från varandra och vardagen. Den rörliga bakersta väggen låter de tio framstå som så små, och gestaltar sedan hur de separeras från varandra. Pjäsen rör sig längre och längre från det igenkännbara mot en ödesdiger stämning, och spänningen stiger.
Att se en pjäs som handlar om åldrade människor vid livets slut får förstås en extra dimension av att de flesta skådespelarna på scenen själva är i samma ålder. Har man följt dem i några decennier ser man att de nu är skröpligare än i sin ungdom, och pjäsens tema får en att önska att de skall leva och spela teater i många år. Flera av dem är ju fantastiska skådespelare som man inte får se på scenen så ofta längre. Därför är det roligt att det vid tillfället jag såg Vintermusik var Anita Ekströms 75-årsdag, och att hon blev grundligt hyllad av Åke Lundqvist och applåderad av oss alla. Varje år är viktigt och en ynnest att få fylla med upplevelser! Det måste också tilläggas att majoriteten av publiken var i samma ålder som skådespelarna, och ofta skrattade gott av igenkänning. Trots att pjäsen har en allvarlig underton, är den mycket rolig under tiden!
Länk till Stadsteaterns sida om Vintermusik
Replikerna och dialogerna på scenen är egentligen fullständigt naturliga, som klippta ur vanliga konversationer, men sammanhanget ger dem extra vikt och ger pjäsen en absurd ton som kräver mer uppmärksamhet än vanligt småprat. Jag tänker för ett ögonblick på Becketts Lyckliga dagar och är glad att Lars Norén har tagit ett steg åt det här hållet. Människorna på scenen blir då större än sig själva; inte representanter för samhällsgrupper men en skildring av hur liv kan te sig inifrån och utifrån när det börjar gå mot sitt slut.
Där finns en aggressiv man, A (Niklas Falk) i ständigt uppblossande smågräl med sin hustru B (Marika Lindström). Hans raka motsats är D (Ulf Eklund), som säkert använder sina erfarenheter som präst för att vrida fram det positiva i alla situationer, men som själv har stora problem att hantera. J (Åke Lundqvist) berättar rörande historier ur sitt liv, och några av de andra verkar lyssna och intressera sig, men inte långt senare har de glömt minns totalt fel om vad han sade. Många livssorger dyker upp i samtalen; de är alla så olika, men det går att förstå hur plågsamma de varit även om de berättas med lätt tonfall. Det är inte så litet typiskt och egentligen skarpsynt att två av kvinnorna, B och H (Anita Lindström) faller in i stöttande och tröstande roller gentemot arga eller plågade män, och det är också de som minst av allt längtar hem till den krävande vardagen.
Irritationer mellan personer på scenen uppstår ur småsaker och växer sig stora; desto mindre ser vi av gemenskaper som uppstår. Människorna glider djupare in i sina egna förvirringar och längre bort från varandra och vardagen. Den rörliga bakersta väggen låter de tio framstå som så små, och gestaltar sedan hur de separeras från varandra. Pjäsen rör sig längre och längre från det igenkännbara mot en ödesdiger stämning, och spänningen stiger.
Att se en pjäs som handlar om åldrade människor vid livets slut får förstås en extra dimension av att de flesta skådespelarna på scenen själva är i samma ålder. Har man följt dem i några decennier ser man att de nu är skröpligare än i sin ungdom, och pjäsens tema får en att önska att de skall leva och spela teater i många år. Flera av dem är ju fantastiska skådespelare som man inte får se på scenen så ofta längre. Därför är det roligt att det vid tillfället jag såg Vintermusik var Anita Ekströms 75-årsdag, och att hon blev grundligt hyllad av Åke Lundqvist och applåderad av oss alla. Varje år är viktigt och en ynnest att få fylla med upplevelser! Det måste också tilläggas att majoriteten av publiken var i samma ålder som skådespelarna, och ofta skrattade gott av igenkänning. Trots att pjäsen har en allvarlig underton, är den mycket rolig under tiden!
Länk till Stadsteaterns sida om Vintermusik
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar