Det obegripliga och livsfarliga som kan dyka upp när som helst har fått människor att låsa in sig i sina hus med övertäcka fönster, och bara ge sig ut korta sträckor med ögonbindel. Några har slutit sig samman i större hus i grupper som samarbetar om att samla mat och hämta vatten till varandra. Malorie lyckades ta sig till ett sådant hus där några försigkomna redan hade börjat samla konservburkar med mat, och där en brunn med färskvatten finns inom gångavstånd. Men hon liksom de flesta andra har förlorat sina närstående, eller vet inte om de ännu lever, och för varje dag och varje tur utanför huset känns hotet från det de inte kan se mer påtagligt.
Det som skulle kunnat vara en riktigt spännande historia tappas tyvärr bort av, enligt mig, slarv i berättandet. Steget från konstiga anekdoter till mass-skräck går för snabbt, och hur vet man så snabbt att människor blir galna av något de ser? Jag hade velat ha grund för det påståendet tidigare i boken. Och hur är det med djur, blir de också galna? Det är svårt att förstå att de försiktiga människorna går utomhus med seende hundar utan att oroa sig för att de skall bli galna och attackera dem.
Ett annat slarv är i personskildringarna; de olika människorna i stugan blir pappdockor som flyter samamn i läsningen. Alltför mycket berättas genom att Malorie tänker det, utan att det har visats i handlingen. När hon mot slutet av boken tänker att allt hon gjort har varit färgat av tanken på barnet hon bär, är det inte något som framgått på de tvåhundra sidorna innan.
Det här och ännu fler gapande luckor i logiken gjorde att jag inte kunde uppskatta texten ens när författaren skrev scener som var tänkta att vara extra spännande. Det var tur att boken var så lättläst att den inte tog för mycket av min tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar