Av olika anledningar har jag tyvärr missat alla konserter under Stockholm Jazz Festival 2017, men det var en spelning på festivalens sista dag jag inte ville missa: Patrik Boman Ambivalent. Den nya skivan Soul Searching är mycket bra, men precis som jag gissade låter musiken ännu vassare live. Chris Montgomery (trummor), Daniel Tilling (piano), Magnus Wiklund (trombon), Per 'Texas' Johansson (altsaxofon) och Patrik Boman själv (kontrabas) inledde med Rumbling Girl, en låt inspirerad av Bomans dotter. Gänget var genomgående snyggt samspelta och därtill starka på egen hand, och de två begåvade musikerna Magnus Wiklund och Per 'Texas' Johansson levererade solo efter solo med helt fantastisk känsla. Den nyskrivna låten med (tillsvidare-) namnet TBA mynnade ut i ett tumult av sorten man tror är allas bidrag till röjigt slutackord, men minsann om inte Johansson bar det vidare i ett parti som balanserade perfekt mellan galet kaos och njutbar melodi, och landade sedan skickligt i en gemensam avslutning av låten.
Till andra set hade Max Schultz (gitarr) hunnit ansluta, efter att ha varit fast på ett försenat flyg. Gruppen lät bra både med och utan honom, men det var fint att ha honom där, trots att det gjorde att Daniel Tillings fina pianospel tyvärr inte hördes lika väl bakom gitarr- och trumljuden. Men Schultz lyhörda solon och samarbeten var välkomna i nästa låt också inspirerad av Patrik Bomans dotter, nämligen T Never Stops, följt av den riktigt bra Down And Out och Melancholy Albert, där Albert är Bomans son men uppenbarligen mer stillsam än syrran. (Eller?!) Sista låt i originalset, The Stomp, lät som den heter med glatt avstamp i tradjazz, men det sköna extranumret Happy On The Outside var precis rätt melodi att ta med sig ut i stockholmssolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar