Många av oss har haft ångest över tentor och prov, men det som sker på Kompani1s scen är svårare och värre än de flesta examina. Det handlar om de ytterst krävande och därtill dödliga examensproven för "identifikatörer", människor som kan identifera (och eliminera) robotar i samhället. Robotarna är in i detalj människolika, så det gäller att finna den rätta magkänslan för att fatta korrekt beslut om varelsen framför en är människa eller robot.
Till saken hör att ingen av de två vet vem, om någon, av dem som är robot. De falska minnen som är inplanterade för att lura människan lurar roboten som bär på dem lika mycket. Med pistoler med i leken för omedelbar eliminering, och med dödsstraff för den människa som gör fel val, är risken för dödlig utgång överhängande. En av aktörerna i pjäsen frågar sig vad som är värst: att skjuta någon som visar sig vara en människa, eller upptäcka att man själv var en robot hela tiden.
Examina utförs parvis under upp till fem dagar, då deltagarna får lära känna varandra för att kunna fatta rätt beslut. Den extrema situationen och de besynnerliga ritualerna kring prövningen är rikt stoff för berättelser med spännande variationer. Fientlighet, vänskap och till och med förälskelse och kärlek lär kunna komma och gå under de fem dagarna inlåsta i samma rum. Det är smart av författaren och regissören Johanes Flink att konstruera sin pjäs med två kortare och ett längre möte, för att både visa upp olika scenarier och fördjupa sig i kompikationerna i ett av dem. Dock tror jag att historien skulle ha vunnit på att huvud-handlingen kortats och renodlats litet: den nygamla religionen som en av deltagarna berättar om låter visserligen intressant men utgör mest ett stickspår och viss förvirring.
Alla skådespelare på scenen är väl samspelta och trovärdiga i sina roller, men några sticker ut med extra stor begåvning: Anna Thomasson, som fyller sina känslor ut i yttersta millimetern från rädsla till kärlek, och Julia Ekman som känsligt visar ett stort register i en mer dämpad och kortvarig roll. Jag tycker mycket om såväl ambitionen som genomförandet av Examen, och hoppas att få se mer av alla inblandade och fler lika tankeväckande pjäser på Stockholms scener.
Länk till Kompani1s sida om Examen
Till saken hör att ingen av de två vet vem, om någon, av dem som är robot. De falska minnen som är inplanterade för att lura människan lurar roboten som bär på dem lika mycket. Med pistoler med i leken för omedelbar eliminering, och med dödsstraff för den människa som gör fel val, är risken för dödlig utgång överhängande. En av aktörerna i pjäsen frågar sig vad som är värst: att skjuta någon som visar sig vara en människa, eller upptäcka att man själv var en robot hela tiden.
Examina utförs parvis under upp till fem dagar, då deltagarna får lära känna varandra för att kunna fatta rätt beslut. Den extrema situationen och de besynnerliga ritualerna kring prövningen är rikt stoff för berättelser med spännande variationer. Fientlighet, vänskap och till och med förälskelse och kärlek lär kunna komma och gå under de fem dagarna inlåsta i samma rum. Det är smart av författaren och regissören Johanes Flink att konstruera sin pjäs med två kortare och ett längre möte, för att både visa upp olika scenarier och fördjupa sig i kompikationerna i ett av dem. Dock tror jag att historien skulle ha vunnit på att huvud-handlingen kortats och renodlats litet: den nygamla religionen som en av deltagarna berättar om låter visserligen intressant men utgör mest ett stickspår och viss förvirring.
Alla skådespelare på scenen är väl samspelta och trovärdiga i sina roller, men några sticker ut med extra stor begåvning: Anna Thomasson, som fyller sina känslor ut i yttersta millimetern från rädsla till kärlek, och Julia Ekman som känsligt visar ett stort register i en mer dämpad och kortvarig roll. Jag tycker mycket om såväl ambitionen som genomförandet av Examen, och hoppas att få se mer av alla inblandade och fler lika tankeväckande pjäser på Stockholms scener.
Länk till Kompani1s sida om Examen
1 kommentar:
Låter väldigt Bladerunner-inspirerat@
Skicka en kommentar