Ragtime av E. L. Doctorow

Ragtime-musik hade sin storhetstid i USA under 1900-talets första årtionden, ungefär samtidigt som E. L. Doctorows bok med samma namn utspelar sig. Den energiska, medryckande musikens breda popularitet gav svarta musiker en chans att bli accepterade och uppskattade i samhället, men som i så många liknande fall var det en villkorad acceptans med många fickor av motstånd och ren aggression.

En av romanens huvudtrådar handlar om Coalhouse Walker, en etablerad och framgångsrik ragtimepianist, som stöter på just en sådan ficka av hat hos den lokala brandkåren. Förnedringen och nonchalansen i hur de blockerar Walkers väg och låter hans bil saboteras möter motstånd i Walkers rättmätiga stolthet och självmedvetenhet, vilken sedan urartar i en proportionslös våldsvåg driven av hämndlystnad.

Central i boken är familjen, vars medlemmar inte nämns vid namn utan som Father, Mother och så vidare. Trots att vi i flera kapitel får insikt i hur de handlar och även i hur de rationaliserar sitt handlande förblir de relativt anonyma, inte bara för att de är namnlösa. Det är snarare för att Doctorow använder dem som aktörer för att skildra större skeenden och tankeströmningar i tiden; som marionetter placerar han dem i intressanta situationer där även verkliga personer ur historien är med.

Den mest utmejslade karaktären är Harry Houdini, vars tvivel och drivkrafter Doctorow fördjupar sig i. Han låter också Amerikas rikaste man, J.P. Morgan, genomgå motsvarande självrannsakan, som en motpol till Houdini som har massans beundran men ses som en simpel underhållare av societeten.

New York är världens centrum, med New Rochelle som den lugnare periferi där familjen lever sitt stillsamma liv. Flera av personerna i boken ger sig ut på långa och strapatsrika upptäktsresor - just därför att de äventyren är så distinkt annourlnda understryker de hur New York fortfarande är mittpunkten från vilken allt utgår. En mycket fascinerande reseberättelse i boken är också den dygnslånga spårvagnsfärden från Lower East Side till New Rochelle, en flytt från ett liv till ett annat, med många byten mellan de olika privata spårvagnsföretagen och ett knapphändigt mål mat och några timmars sömn här och där.

Ragtime skrevs 1975, vilket betyder att E. L. Doctorow fortfarande hade tillgång till människor som var med och kunde vittna om ragtime-epoken, trots att han själv inte var född då. Doctorows berättelse ger trovärdiga glimtar av tidsandan, om än ofta romantiserade. Huvudpersonerna är aningen stereotypa, men det stör mig inte lika mycket som hur en huvudpersons mor förskjuts och förpassas ut ur berättelsen utan att nämnas igen förrän i en bisats i sista kapitlet. Det är kanske mycket begärt att författaren skulle belyst även hennes öde när han redan har så många roller att spela med, men i den rundmålning som Ragtime utgör är hennes öde en blind fläck. Den invändningen hindrar dock inte att boken är en intressant och mycket läsvärd skildring av en spännande tid.

Fun Home på Circle In The Square Theatre NYC

Alison Bechdel, upphovskvinna till det lysande Bechdeltestet, skrev serieboken Fun Home om sin uppväxt. Det fanns stora problem, sopade under mattan, i Bechdels barndomshem, men namnet kommer från att fadern drev en begravningbyrå, funeral home, som familjen skämtsamt refererade till som fun home.

Titeln till trots innehåller berättelsen alltså flera svåra partier; förutom förekomsten av döda kroppar i hemmet och Alisons komplicerade väg till att komma ut som lesbisk var även hennes far homosexuell, men undertryckte och förnekade det trots att han dömdes för otukt mot minderårig. Fyra månader efter att Alison kommit ut begick han självmord. Så hemskt att välja den vägen just när dottern visat att hon vågade följa sin sexualitet!

Vilken modig idé då att göra det här till en musikal! För att motsvara Alison Bechdels mod när hon berättade sin historia, valde dessutom regissören Sam Gold att iscensätta musikalen på en 360 graders scen, med publik på alla håll. På grund av publiktryck har uppsättningen två gånger fått flytta till större teatrar, och spelas nu på Circle In The Square Theatre på Broadway.

Mitt emellan åskådarraderna lyckas man verkligen med att skapa en bubbla där Alisons liv känns verkligt och viktigt. Den välgjorda och listiga scenografin glider fram och tillbaka och upp från golvet för att bygga upp hennes hem under tre perioder i livet: som barn med syskonen och föräldrarna; som collegestudent med första kärleken; och som vuxen vid ritbordet, betraktande och kommenterande det som händer.

Gabriella Pizzoli som spelar den yngsta Alison (och de två andra barnen som spelar hennes syskon) har en fantastisk röst och scennärvaro. Det är otroligt roligt att se de tre barnen sjunga och dansa fram Fun Home, reklamjingeln de skrev för faderns begravningsbyrå. Lika musikaliskt medryckande men också känslomässigt gripande är Ring of Keys, sången om den självsäkra kvinna som får lilla Alison att förstå att det går att vara annorlunda.

I collegeåldern spelas Alison av Emily Skeggs, härligt klumpig i sin kropp och obändiga korta hår. Efter några försök vågar hon sig äntligen in till gruppen för homosexuella studenter och möter kärleken! Sångtexten efter första natten tillsammans är smart och kul, och Alison sjunger den med en blandning av förvåning och glädje:

I'm changing my major to Joan
I'm changing my major to sex with Joan
I'm changing my major to sex with Joan
With a minor in kissing Joan.
Foreign studies to Joan inner thighs.
A seminar on Joan’s ass in her Levi’s

Berättelsen rör sig fint fram och tillbaka i tiden, och rör sig mot svårare och sorgligare scener. Faderns smussel och svek mot familjen visas utan fördömande, men balanserat av moderns smärta över det förljugna livet hon är fast i. Jag är ingen erfaren musikalnjutare, men just här, till och med här, mitt framför mina ögon i någons hem, känns det naturligt och rätt att höra människor uttrycka sina känslor i mångtydiga texter till exceptionella melodier. Jag är inte förvånad över att Fun Home vann fem Tony Awards förra året. Den är väl värd sin publik och sina utmärkelser, och jag rekommenderar den varmt till den som har turen att besöka New York.

Länk till Fun Home på Broadway

Modern konst på MoMA NYC

The Museum of Modern Art i New York är ett stort flervåningshus med mängder av intressant konst. Förutom de specifika utställningar jag redan berättat om, Picassos skulputer och Joaquín Torres-García, pågår bland annat en samlingsutställning med konst från Östeuropa och Latinamerika från 1960 till 1980, på temat att båda områdena genomgick förändringar och omvälvningar i samhällena när människor protesterade mot orättvisa styren.

Posters från Östeuropa

Geta Bratescu

 På två plan finns också en specialutställning av den libanesiske konstnären Walid Raad, vars foton, filmer och collage behandlar landets alltför långa och djupgående erfarenheter av krig och terrorhandlingar. Han varierar sin presentation från rena redogörelser av utseendet på handgranater, eller motorer från bilar som används för bombningar, till humoristiska berättelser eller estetiska avbildningar av eld från explosioner.

Andra salar visar verk ur muséets samlingar av Henri Matisse, Henri Rousseau och andra kända och uppskattade mästare ur konsthistorien. Jag blev förtjust i den tavla av Piet Mondrian där han givit en blå nyans åt sin distinkta färgkomposition.

 På ett museum för modern konst finns förstås också verk som är nytänkande, provokativa och rent av roliga, som Yayoi Kusamas inbjudande/avskräckande penisstol!

När muséet öppnar på morgonen ringlar kön dit redan lång, men den rör sig snabbt, så man skall inte låta sig avskräckas. Det går näppeligen att se sig mätt på all god konst som finns på MoMA på ett besök. Man får lova sig själv att komma tillbaka en annan gång, och det är ett bra löfte.

Länk till MoMA New York

La Traviata på Folkoperan 2015

Naket! Helnaket! Snoppar och snippor! När ridån går upp möts vi av en orgie, glada människor i rent, oskyldigt vitt älskar med ett leende kors och tvärs över och inom könsgränserna, medan andra partygäster är voyeurer i påklätt svart med fetisch-väckande stövlar. För en del av oss i publiken är det här en ovanlig scen, men Folkoperans vana att sjunga på svenska och det nutida språkbruket för scenen ett steg närmare vår vardag.

De nakna sångarna njuter tydligt av att få vara nakna, och festglädjen vill man självklart unna dem. På det här sättet blir det också klarare varför deras sällskap kan ses som så oanständigt att det skadar en ung flicka att hennes bror hör dit. Men i mina ögon är den uppvisade nakenheten en distraktion, särskilt när festgästerna står och juckar mot Alfredo under hans första, vackra sång till Violetta. Det får mig också att tänka ett varv extra på hans motivation; han blir kär i galans drottning men tar henne bort från festens centrum för hennes eget bästa?

Nå, låt oss acceptera förvecklingarna i librettot och njuta av musiken, för Verdi är verkligen en gudabenådad kompositör och har vävt samman ljuvliga melodier för att skapa La Traviata. Redan innan ridån går upp hör vi orkestern spela igenom dem i ouvertyren. De låter inte som en traditionell, osynlig operaensemble som magiskt ljuder från orkesterdiket, utan som ett antal musiker som tagit sina instrument och kommit till festen för att de verkligen vill spela, och det låter riktigt bra.

Helt fantastisk är också Susanna Andersson, som synbarligen helt obehindrat sjunger igenom de höga, drillande melodierna medan känslorna river i henne och alla omkring. Andra vackra stämmor hör till Jeremy Carpenter som Germont, så stadig men mjuk och inkännande, och Karolina Blixt som en kraftfull Annina.

Giuseppe Verdi är som sagt en av mina favoritkompositörer för opera, och varje chans att höra och se hans verk är värd att ta. Men precis som med popstjärnor är det något i nakenheten som automatiskt väcker mina misstankar; "Varför måste de sälja med naket - vare sig det är kittling eller provokation - är det för att själva innehållet inte räcker?" Det kan vara en orättvis tanke, men den är svår att komma ifrån. Folkoperans La Traviata hade inte behövt kläs av så här, så jag hoppas på framtida uppsättningar utan alltför långsökta nakenchocker.

Länk till Folkoperans sida om La Traviata

Foto: Markus Gårder

Kamasi Washington på Fasching

I månader har jag lyssnat på Kamasi Washingtons trippelplatta The Epic - verkligen ett episkt, magnifikt verk! Musiken är storslagen, grundad i traditionen med kompetenta instrumentalister som broderar ut smarta melodier till ett drivande komp, ofta i ett sugande mellantempo. Kamasi Washington är ingen stjärna utan en sol som strålar värme och kärlek från Kalifornien.

Det är musik som kan låta underbart live, även utan stråkarrangemangen och körerna som förgyllde skivan, så därför är vi många som är tacksamma att Kamasi Washington är på turné i Europa med sitt stora band The Next Step. På Fasching inleder de med en uppfordrande funkouvertyr och går över till mästerverket Change of the Guard, med en liten rytmjustering (jämfört med plattan) som får melodin att göra en extra volt.

Sedan får vi Claude Debussys Clair de Lune i jazzskrud - lugnare tempo, men ändå intensiv. Flera i bandet är långtida vänner till Washington, så till exempel keyboardisten Brandon Coleman, och bandet spelar hans extremt funkiga låt Giant Feelings.

Jag trodde tidigare att låten Henrietta handlade om Henrietta Lacks, men nu får vi veta att det handlar om Kamasi Washingtons farmor Henrietta, som slet hårt för sin familj och gjorde mycket utav ingenting. En mycket speciell gäst äntrar scenen: Kamasis far Rickey Washington, som stannar kvar resten av spelningen och försilvrar låtarna med sin tvärflöjt.

En speciell sak med bandets sättning är att där finns två trummisar, placerade på var sin sida av scenen med ögonkontakt. De är ytterligare två barndomsvänner, och Kamasi Washington berättar roliga minnen om hur de började spela tillsammans - Tony Austin var äldre än kompisgänget och alla tyckte han var cool, medan Ronald Bruner Jr. pajade Kamasis treårsdag genom att spela bättre trummor än han, redan som blöjbarn! Övriga bandet lämnar scenen och låter de två trummisarna battla, eller snarare turas om att spela hårt, snabbt och länge.

Därefter kommer en jättesnabb och funkig Askim, och så vill bandet avsluta med det andra mästerverket The Rhythm Changes, också funkigt och hårt, med långa, intensiva soloinsatser. Med fjortonminuterslåtar är det förstås lätt att fylla två timmar, men inte ens efter ett mjukare outro hade publiken fått nog. Efter intensiva applåder kom bandet tillbaka och spelade Re Run, ett bra val på många sätt, som en sammanfattning av hela kvällen.

Jag hade delvis annorlunda förväntningar på kvällen, främst att musiken skulle vara så eterisk som på delar av The Epic, även om jag också älskar och väntade mig hård funk. Funkigheten var absolut inget problem för mig, tvärtom, men jag tyckte att Washington och trombonisten Ryan Porter inte var riktigt så samspelta som de kunnat vara, och att musiken tidvis lät slamrig. Men det går nog inte att undvika när man börjar på max och sedan bara ökar! Energinivån hos både bandet och publiken var hög, och det var fantastiskt att vara med på den starka spelningen.

Joaquín Torres-García på MoMA New York

Sydamerikanska konstnärer är en blind fläck för mig, och därför är jag dubbelt glad över den stora retrospektiven över Joaquín Torres-García jag fick se på Museum of Modern Art i New York. Han föddes i Uruguay 1874, tillbringade mellankrigsåren i Europa och återvände sedan till Uruguay.

Flera av verken från hans tidiga karriär är avbildningar av människor och miljöer i mättade färger med tydliga konturer men ytor som ser mjuka ut, och en avsiktligt "platthet". Det är en tvådimensionalitet där hela motivet är skjutet fram till tavlans yta, så att den på ett sätt liknar en relief. Det, de mättade färgerna och den taktilt lockande ytan hjälper till att ge bilderna en mytologisk känsla; som att tavlan har ett (fysiskt) tungt och laddat innehåll.

Redan under tiden i de europeiska städerna började emellertid Torres-García arbeta på sin egen teori och stil. Han arbetade efter en dualism mellan abstrakt och konkret, som inte alls var någon motsättning utan en mycket fruktsam inställning.

I en varierande anda av reliefmålning presenterar Torres-García vardagsföremål noggrant inpusslade i rutor, kompositioner som tycks definiera ett nytt bildspråk eller till och med talspråk och levnadsregler. De gråtonade tavlorna kan likna hällristningar och hieroglyfer, eller ha mer djup och likna leksakslådor med fack för olika föremål.

Lådornas proportioner och skuggningar är vackra och fascinerande i sig, och många av Torres-Garcías tavlor fokuserar på bara dem och skapar sköna trompe l'oeil-effekter, som finns kvar även man stiger nära och ser penseldragen.

Joaquín Torres-García gjorde också böcker; handmålade och handskrivna bilder, berättelser och teoribyggen i unika konstverk. Den gedigna och välgjorda MoMA-utställningen visar upp flera av dem i glasboxar, med en sida uppslagen och möjlighet att bläddra igenom hela boken på en interaktiv display intill.

Det var mycket inspirerande att få bekanta sig med ett så intressant konstnärskap, och det var ett nöje att se den generösa och välplanerade utställningen på MoMA.

Länk till MoMAs sida om Joaquín Torres-García

Old Times med Roundabout Theatre NYC

Harold Pinters pjäs Old Times från 1971 spelas på American Airlines Theatre i New York av den kompetenta teatergruppen Roundabout Theatre Company. Pjäsen utspelar sig hemma hos makarna Deeley och Kate på landet en bit från London. Scenografin är dock sparsam, med bara några dekadent eleganta salongsmöbler mot en bakgrund gjord som en optisk lek, och ett upplyst glasblock mitt på scenen som en symbolisk portal till badet.

När Kate berättar för Deeley att Anna, en tidigare vän från ungdomsåren i London, skall komma på besök blir han mycket nyfiken, och frågar ut Kate, som om han försökte täcka en av många kunskapsluckor om sin hustru. Som Kate berättar det var Anna hennes enda vän, fastän Anna själv hade många vänner, och hon brukade också stjäla från Kate. Det låter ödesdigert, men Kate talar neutralt, oberörd av Deeleys retsamma frågor och inflikningar.

Så dyker hon upp i vardagsrummet, Anna, elegant och världsvan, med en lång sprudlande berättelse om flickornas stimmiga år i Londons festliv. Nu börjar vi se nyanserna i Pinters skickligt regisserade maktspel. Deeley är fascinerad av historierna, och bit för bit vänder sig han och Anna mot Kate, retas med henne, sjunger örhängen av Gershwin och Cole Porter till henne, och snarare än att fråga henne börjar de berätta för Kate vad hon gjorde och kände under de åren. Genom leken är Kate onaturligt passiv, och svarar ingen av dem fastän deras historier om henne delvis motsäger varandra. Hon påminner mig om kvinnan i Hemkomsten, som definieras av det som blir kvar av alla andras krav på henne till den grad att hon blir en absurd, obegriplig människa.

Men pikarna mot Kate övergår i intensiva, sensuella omsorger. När Kate till slut deklarerar att hon skall ta ett bad, talar Deeley och Anna lustfyllt om att torka hennes kropp med en vikt badhandduk så att hon blir ordentligt torr, inte så slarvigt halvblöt som hon brukar nöja sig med själv.

Med Kate ute ur rummet börjar Anna och Deeley samtala om huruvida de själva har träffats, och under vilka förhållanden. Än en gång står ord mot ord; de tycks bekräfta och förkasta varandras minnen på samma gång, och fläta in sina liv i Kates. När Kate kommer tillbaka snörs stämningen åt ytterligare, och det stegrade slutet är både förvirring och förklaring.

Pjäsen kan tolkas på olika sätt, och den tolkning jag kom fram till har även andra gjort. Enligt uppgift gav  dock Pinter själv inget definitivt svar på vad pjäsen handlar om, vilket jag tycker är bra.

Det förvånar inte att Eve Best, en av mina skådespelarfavoriter sedan länge, gör Anna så sensuell och självsäker som hon behöver vara, och ändå låta osäkerhet lysa igenom ibland. Clive Owen som Deeley är litet väl yvig och grovborstad, men det passar hans roll i pjäsen. Den svåraste rollen är enligt min mening Kate, dramats underligt tomma fokus. Kelly Reilly gör ett mycket gott jobb när hon framställer henne passiv utan att bli intetsägande.

Old Times är en fascinerande pjäs, och The Roundabout Theatres uppsättning år 2015 är lysande.

Länk till Roundabout Theatre Companys sida om Old Times

Michael Valeanu Trio på The Iridium NYC

Jag måste erkänna att det var hammondorgeln som främst lockade mig till konserten - kan det någonsin bli fel med en hammondorgel? (Ja, det kan det nog.) Men jag hade också hunnit lyssna på huvudartisten, gitarristen Michael Valeanu, och gillat vad jag hörde.

Precis som på senaste skivan Hard Too Cook flankerades den unge fransmannen av Jake Goldbas på trummor och Jake Sherman på hammondorgel, en konstellation som lät mycket bra tillsammans. De inledde med en trevlig version av Stompin' At The Savoy men fortsatte sedan att spela Valeanus egna låtar (som ofta har titlar och teman av mat och matlagning!).

Michael Valeanus musik är en mjuk jazz med influenser av fusion och folkmusik. Låtarna börjar ofta stillsamt, men energin växer under spelandet till en skön styrka. Aldrig så att det bubblar över, utan hela tiden med full kontroll! Alla tre musikerna är väl samspelta och därtill utmärkta i sina solopartier. På några av låtarna bidrog sångerskan Cyrille Aimée, vars mjukt rökiga röst passade riktigt bra för musiken.

The Iridium är en uppskattad jazzklubb vid Broadway som ofta har besök av större stjärnor och större publik än den söndagkväll jag var där, men även med färre personer i lokalen blev stämningen god, speciellt som Michael Valeanu Trio spelade så väldigt bra. Jag har fortsatt att lyssna till dem sedan jag kom hem, och är glad att jag upptäckt deras musik.

Länk till Michael Valeanus hemsida

Länk till The Iridium

Picassos skulpturer på MoMA New York

När jag växte upp på sjuttiotalet var det lätt att bli överexponerad för Picassos verk. Han var och är sinnebilden för ett egensinnigt geni som tvingar världen att se med nya ögon. Visst var hans fantasifulla perspektiv intressanta för ett barn, men jag kunde aldrig riktigt ta till mig hans verk, som tycktes rita bort harmonin i de realistiska proportionerna.

In i vuxen ålder har jag inte direkt undvikit Picassos verk men inte heller sökt dem. Men senast i somras var jag på en fin mindre utställning med hans skulpturer i Kristinehamn, och på den stora utställningen på Museum of Modern Art går det att se Picassos utveckling inom skulptur, och hur väl hans verk gör sig i tre dimensioner.

 _________________________________________________________

Muséet har lånat in verk från flera håll för den stora utställningen, som presenteras generöst med välskrivna texter och ännu mer information i audioguiden som kan lånas utan kostnad. Några byster från nittonhundratalets första år är influerade av konst från Afrika och Oceanien, och i de grova ansiktsdragen kan man se hur den kubistiska synen får sin början. I Still Life With Guitar från 1912 använder han sig av negativ rymd istället för att traditionellt låta skulpturen fylla upp en del av rymden. Från den tiden härstammar också ett halvdussin absintglas som MoMA lyckats föra samman så man kan se hur djupt individuella de alla är.

Pablo Picasso arbetade mer med skulptur i olika perioder, och förändrade hela tiden sina motiv och metoder. Under tiden 1927 till 1931, då han arbetade på ett monument till den franske poeten Apollinaire, skapade han sirliga skulpturer med mindre synbar tyngd än man annars förknippar med hans verk. Woman In The Garden (1929-30) är ett exempel från den tiden, inte utan humor.

1930 och några år framåt, när Picasso skaffat en skulpturverkstad i Boisgeloup, framställde han till en början skulpturer med kubistiska tendenser men istället rundade former som skapar sexuella laddningar i anletsdrag och andra detaljer.

När andra världskriget startade gjorde Picasso några readymades, som ger känslan både av att man behövde hålla till godo med vad man hade i bristtider, och av en längtan efter mening även i de mest vardagliga tingen. Ett exempel är The Venus of Gas från 1945, en del plockad från en gasugn.

 Under efterkrigstiden, då Picassos två yngsta barn föddes, skapade han verk som tycks influerade av skulpturer från tusentals år tidigare, ofta med en gravid kvinnokropp som motiv. Barnens uppväxt blev en ny inspiration, till exempel i den charmerande och imponerande Little Girl Jumping Rope, för evigt i ett skutt en bit ovanför marken.

 
Under sina sista tio år formade Picasso originella porträtt i metallplåt, ofta med hustrun Jacqueline som inspirationskälla. Hans sista skulptur är en fantastisk syntes av skönhet och humor, då han låter Jacquelines drag smälta samman med deras afghanhunds huvud.

MoMAs stora utställning av Picassos skulpturer är ett stort nöje att besöka, inte alls så krångligt att komma till som hemsidan kan antyda, och väl värd se om man har lyckan att vara i New York.

Länk till MoMAs sida om Picassos skulpturer

An American in Paris på Palace Theatre NYC

Andra världskriget är slut, men menige Mulligan vill inte åka hem till USA igen. Paris är ju så spännande, och speciellt lockande för en aspirerande konstnär som han själv! Jerry Mulligan blir inneboende hos en annan amerikan, Adam Hochberg, med liknande planer fast vid sitt piano, och blir vän med den unge parisaren Henri som försöker gömma sina sångarplaner för sin burgna familj. Ovetande om varandra är alla tre männen förälskade i samma flicka, Lise, och de har dessutom chansen att både hjälpa och stjälpa varandra inom såväl kärlek som konst. Hur skall det gå?

Visst ser det ett tag sorgligt ut för flera av parterna i kvintupel-dramat, men An American in Paris är i grunden en positiv historia, full av energi och glädje. Scenografin och kläderna är parisiskt charmiga, och koreografin fiffig och underhållande. Och vilka begåvade artister! Dansare och musiker utför sina roller med perfektion och litet extra je ne sais quoi, och framför allt glänser huvudrollsinnehavaren, Robert Fairchild som Jerry Mulligan. Han dansar och sjunger med esprit, och om hans kärleksförklaringar inte övertygar Lise genast så faller nog resten av publiken för honom lika snabbt som jag. Alla huvudroller har karaktär och spelas väl, men Robert Fairchilds leende lyser till de bakersta bänkraderna i Palace Theatre.

Musikalen har en delvis annorlunda låtlista än filmen med samma namn från 1951. Förutom gamla älsklingslåtar som I Got Rhythm, The Man I Love, S'Wonderful, But Not For Me och They Can't Take That Away From Me får jag en ny favorit, I've Got Beginner's Luck, och musiken porlar fram i varje scen för att leda handlingen vidare. An American in Paris på Palace Theatre i New York är en underbar upplevelse i varje ögonblick.


Länk till den officiella sidan för An American in Paris på Broadway

*** Ovidkommande fotnot ***

Jag såg An American in Paris två dagar innan de skamliga attentaten i Paris, så jag vet inte om ensemblen gör någon sak av det, men med stora delar av New York insvept i franska flaggan gjorde de säkert något uttalande om sympati under showerna de närmaste dagarna efteråt.

Planetariet av Nathalie Sarraute

Till det yttre är det inte mycket som händer, men varje handling startar desto fler tankar och inre processer hos människorna som rör kring varandra likt planeter. En förflugen mening kan väcka en förhoppning, eller i andra fall ett minne som vänder stämningen för gott.

Det första kapitlet ger även mig, med begränsat intresse och talang för inredning, förståelse för hur viktig hemmiljön och möblerna är för den åldrande damen i sin våning i ett fint kvarter. Till och med hon själv inser hur överdriven och rentav genant hennes oro för skavanker och felmatchande inredning är, men det är hennes värld, och allt i den är oerhört viktigt för henne.

Vi får skratta ytterligare åt damens omsorger om ytorna i nästa kapitel, när den unge brorsonen Alain hänger ut henne under en middag med hustrun och svärföräldrarna. Men samtidigt har Alain ett lika tatpackat inre, och över boksidorna strömmar hans tankar; tveksamhet och ånger över vad han har sagt, ilska över hur liten han själv känner sig inför bordssällskapet, och inte minst hans egna drömmar om ett perfekt välinrett hem.

Berättelsen rör sig från person till person, och lägger på fler lager av misstro, besvikelse och fientlighet mellan dem alla. En av konfliktytorna gäller vilka fåtöljer som fastern skall få skänka det unga paret, en annan gäller hennes åtråvärda lägenhet, och när Alain flyr till författarinnan Germaine Lemaires salong för intellektuell bekräftelse hamnar han i lika intrikata maktspel och cirklar av avundsjuka.

Planetariet är en bok om en liten cirkel av medspelare, små yttre rörelser men stora inre omvälvningar. Det är sorgligt att se hur alla människor är på vakt mot varandra; mot sin närmaste familj, dem de borde kunna lita på och i gengäld stötta mer än alla andra. Men å andra sidan är det ofta just av sina närmaste som man upplever de största besvikelserna, och distansen mellan Alain och hans far upprepas i förhållandet till hustrun Gisèle. Deras förhållande borde ju vara uppriktigt och kärleksfullt för att det är så nytt, men redan har hemligheterna och maktspelet mellan dem börjat. Trots att inte mycket händer utifrån sett är det ett tätt drama som Nathalie Sarraute har skrivit.

Fler böcker av Nathalie Sarraute:
De gyllene frukterna

Tack till Tekoppens tankar som hade två exemplar av boken och gav mig det ena!

Katrine Helmersson Tabernacle på Galleri Andréhn-Schiptjenko

Utställningen Tabernacle är avslutad, men jag är glad att jag såg den och vill berätta kort om den ändå. Utställningens titel, innehållet och namnen på verken leder tankarna till ett bygge av en egen religion, med (ej ovanligt) lånade element från andra trossystem och en presentation av ritualer och heliga objekt.

Från de första verken jag ser, Mamelles/Dervisches, är det mitt intryck att religionen i fråga har en kvinnoinfluerad värdegrund. Trots den påtagliga tyngden i de tre verken med samma namn ser de ut som förstorade fingerringar, och samtidigt som spetsiga BH-kupor.

Nästa verk jag närstuderar, Pochoir, har en omfamnande kvalitet. Är det en dräkt för gudstjänster, eller en stol att sitta i, eller ett tält att gå in i med offergåvor? Det skulle kunna gärna vara alla tre på samma gång, och återigen ger de mjuka formerna en feminin känsla åt det tunga, imponerande objektet.

De rundade skåpen med Amuletter mot Onda Ögat gör mig dock (hälsosamt?) skeptisk till den nya religionen. I likhet med trädet utanför där man i antik anda kan hänga votivgåvor i form av kroppsdelar, sitter rad efter rad av ögonamuletter i de rundade rummen. Men är de "ögon" där det stuckits in pinnar avsakraliserade, eller helgade, eller misslyckade? I vilket fall som helst ser det litet obehagligt ut. Dessutom är ögonen så likformiga, och skåpet så fullt och därigenom färdigt, att den heliga platsen varken ser personlig eller inbjudande ut.

Jag tycker ändå att utställningen är en helgjuten och tankeväckande, och jag ser gärna en utveckling av tankarna och den fysiska gestaltningen av religiösa känslor i kommande verk av Katrine Helmersson.

Länk till galleriets sida om utställningen Tabernacle

The Table of Less Valued Knights av Marie Phillips

Varken riddarna kring det Runda Bordet eller människorna omkring dem var så nobla som man skulle vilja tro. När Marie Phillips berättar om Kung Arthurs hov väljer hon att börja med Sir Humphrey. Hans plats är inte vid det Runda Bordet där hjältarna sitter, inte heller vid the Table of Errant Companions, där de riddare sitter som hoppas på att utföra ett stordåd och bli promoverade till det viktigaste bordet. Men vid det tredje bordet, the Table of Less Valued Knights, sitter de som misslyckats eller blivit för gamla och inte längre räknas till de främsta. Sir Humphrey har ett eget nederlag i bagaget, och han sitter vid det sämsta bordet med sorg och en längtan efter att få visa sig värdig igen.

Och den chansen får han helt oväntat. Camelots stora sal är tömd på riddare efter att en tronpretendent, visserligen med tveksam historia, lyckats locka en riddare att ta sig an uppdraget att hitta hans försvunna drottning. När Sir Humphrey sitter ensam kvar kommer en ny person med anspråk på hjälp från riddare; en kronprinsessa vars fästman rövats bort. Utan att säga något till Kung Arthur tar sig Sir Humphrey an uppdraget, och ger sig av med prinsessan Elaine och sin vapendragare, den inte så stora jätten Conrad.

Traditionerna är starka i de små engelska rikena där äventyren utspelar sig, och det är viktigt att en kronprinsessa gifter sig med en prins för att landet skall ha ett legitimt styre. Att de planerna ofta går på tvären av vad människorna själva vill, visar Marie Phillips med moderna twistar i berättelsen. Blandningen mellan riddartidens konventioner och kommentarer av nutida snitt är humoristisk och effektiv, även om en det då och då slinker in slanguttryck och liknande som känns alltför typiska för 2000-talet. Det är lätt att bli förtjust i the Lady of the Lake, som visar sig ha en intressant bakgrund och högre ambitioner än att leverera svärd ur sjöar.

Allteftersom handlingen fortskrider visar det sig att det första och det andra uppdraget har en hel del med varandra att göra, liksom med en tredje person som blandar sig in i handlingen, och komplikationerna blir både oroande och spännande. Boken har en lättsam ton som låter en läsare gissa att det kommer att ordna sig, trots en del allvarligare händelser. Utan att det känns långsökt kastar dock Phillips in några nya äss i leken, vilket tar handlingen i en oanad riktning.

The Table of Less Valued Knights är en rolig bok; aningen lättviktig trots att den tar upp tunga ämnen, men framför allt underhållande och läsvärd av den anledningen.

Winterreise på Cecilia Hillström Galleri

Johan Bergström Hyldahl inspirerades av en sann historia om en ung gorillahona, men lät berättelsen få vingar tillsammans med gorillaflickan själv. Vi ser henne, Katharina, en ung gorilla i Bayern, på foton och i en dokumentärfilm om hennes liv och framgångar som fallskärmshopperska.

Ackompanjerad av bland annat Schuberts vackra Winterreise och Smetanas Moldau (som får illustrera luftströmmar istället för brusande vatten) får vi se Katharinas uppväxt. Den animerade lilla gorillaungen är jättesöt, och man känner med henne när hon stängs ute av fördomsfulla människor. Så bra då att ingen hindrar henne att fullfölja sin dröm om att flyga, som hon uppfyller genom att hoppa fallskärm!

En kort passus i filmen visar att månen lämnade sin omloppsbana ungefär samtidgt, vilket får konsekvenser för jordens klimat. Men se, när Katharina ligger på sin dödsbädd kommer månen tillbaka, svävar lugnt genom sjukhuskorridorerna och är med Katharina i hennes sista stund.

Det är en charmig historia Johan Bergström Hyldahl berättar, och jag blir på gott humör av den. Men egentligen önskar jag att historien inte skulle ta så lätt på problemen som den gör. Var det så lätt (rent praktiskt) för Katharina att få börja hoppa fallskärm, och vända från barndomens olycka till glädje? Vi får inte se några vänner till henne i filmen, vare sig människor eller andra gorillor. Vad är hennes sammanhang? På en av tavlorna ser vi en gorillafamilj på en klippformation titta mot en spännande, mångfärgad himmel. Saknades Katharina av sin familj, saknade hon dem någon gång? Hur hamnade hon i människobyn? Och att månen lämnar sin bana, det skulle orsaka mycket stora omvälvningar, större än vad som visas i de korta bilderna i filmen.

Nu kanske jag är orättvist sträng när möjligen Johan Bergström Hyldahl vill visa något positivt och innerligt. Och visst är sagan fantasieggande, och det är ju också upp till betraktaren att fylla i luckorna och på så sätt tolka verket personligt. Men det är just bristen på motgångar i berättelsen som lyser som starkast. I den här världen har vi egentligen ett stort behov av uppbyggliga berättelser, för att inte tala om verklighetsflykt, men jag skulle ändå ha velat sett ett mer komplext porträtt av Katharina för att bli engagerad i mer än hennes mjuka päls och längtansfulla blickar.

Länk till Cecilia Hillström Galleris sida om Johan Bergström Hyldahl