De två första Terminator-filmerna är moderna klassiker: Arnold Schwarzenegger, stor, stark och fåordig, så fåordig att man kan lära sig hans repliker utantill och hoppas på tillfälle att använda dem. Hur gör man för att fortsätta denna lysande franchise? Trean och fyran lyckades inte särskilt bra, så i Terminator Genisys går man tillbaka till början och kör allt ett nytt varv med uppdaterad teknologi.
Filmen börjar med dunder och explosioner, och låter oss se och känna hur det är att leva jagad av mördarrobotar i framtiden. Filmen följer det vi "vet" om historien, och snart får vi se naken Schwarzenegger med ungt utseende dyka upp i ett ljusklot, stega fram till några punkare och befalla "Your clothes. Give them to me. Naow." Skall de återskapa den första filmen ruta för ruta? Nej, för strax divergerar händelseförloppen, och det kommer de att göra många gånger till.
Allt som vi "vet" händer igen, men omkastat och många gånger överraskande. Inte bara de kända replikerna återkommer, utan även de ikoniska scenerna där ett naket robotskelett samlar ihop sig och vandrar oberört från ett brinnande bilvrak. Det där grinande stålansiktet med lysande röda ögon, visst är det nu lika ingraverat i amygdalan som spindlar och ormar? Filmen utnyttjar 3D-möjligheterna väl, och jag skräms ofta till att hoppa till i biosoffan. Jag gillar att den här T-1000-modellen är lika kall, hård och målmedveten som Robert Patrick var.
Vad jag däremot tycker att vi får för mycket av är de snärtiga replikerna och humorn hos blasérade världsräddare. I de ögonblicken längtar jag tillbaka till den första Sarah Connor och den förste Kyle Reese; kallsvettiga, livrädda och seriösa.
Som vi vet kan framtiden förändras av att man ändrar något i det förflutna. Det sker många tidsresor i Terminator Genisys, och det orsakar nya varianter på tidslinjen och en osäkerhet om det man varit med om fortfarande kommer att ske, och om den man talar med har samma minnen av framtiden. Söker man på "genisys plothole" får man många träffar, och jag håller med om att några av glappen var störande. Men personligen är jag svag för filmer där robotar slåss så att golvet skakar, och gillar tidsresor som gör handlingen instabil, är dessutom svag för Arnold Schwarzenegger, ur-Terminatorn, och är väldigt glad att de drar igenom allt en gång till fast litet större. Filmen öppnar för en fortsättning som dessutom lovar att klara upp några av glappen, och det hoppas jag verkligen på.
Filmen börjar med dunder och explosioner, och låter oss se och känna hur det är att leva jagad av mördarrobotar i framtiden. Filmen följer det vi "vet" om historien, och snart får vi se naken Schwarzenegger med ungt utseende dyka upp i ett ljusklot, stega fram till några punkare och befalla "Your clothes. Give them to me. Naow." Skall de återskapa den första filmen ruta för ruta? Nej, för strax divergerar händelseförloppen, och det kommer de att göra många gånger till.
Allt som vi "vet" händer igen, men omkastat och många gånger överraskande. Inte bara de kända replikerna återkommer, utan även de ikoniska scenerna där ett naket robotskelett samlar ihop sig och vandrar oberört från ett brinnande bilvrak. Det där grinande stålansiktet med lysande röda ögon, visst är det nu lika ingraverat i amygdalan som spindlar och ormar? Filmen utnyttjar 3D-möjligheterna väl, och jag skräms ofta till att hoppa till i biosoffan. Jag gillar att den här T-1000-modellen är lika kall, hård och målmedveten som Robert Patrick var.
Vad jag däremot tycker att vi får för mycket av är de snärtiga replikerna och humorn hos blasérade världsräddare. I de ögonblicken längtar jag tillbaka till den första Sarah Connor och den förste Kyle Reese; kallsvettiga, livrädda och seriösa.
Som vi vet kan framtiden förändras av att man ändrar något i det förflutna. Det sker många tidsresor i Terminator Genisys, och det orsakar nya varianter på tidslinjen och en osäkerhet om det man varit med om fortfarande kommer att ske, och om den man talar med har samma minnen av framtiden. Söker man på "genisys plothole" får man många träffar, och jag håller med om att några av glappen var störande. Men personligen är jag svag för filmer där robotar slåss så att golvet skakar, och gillar tidsresor som gör handlingen instabil, är dessutom svag för Arnold Schwarzenegger, ur-Terminatorn, och är väldigt glad att de drar igenom allt en gång till fast litet större. Filmen öppnar för en fortsättning som dessutom lovar att klara upp några av glappen, och det hoppas jag verkligen på.
2 kommentarer:
Inte en bra film. Ta ytterligare en läskig ny-tech terminatormodell, lägg till ett antal godtyckliga tidshopp och blanda. Gäsp. Jag framlägger härmed den Hugossonska tidshopps-hypotesen: Givet möjligheten till lättåtkomliga tidshopp så blir alla berättelse-scenarion lika troliga och därmed ointressanta. En variant på Occhams rakkniv. Man bör således undvika film-"franchiser" där tidshopp är möjliga och se något annat istället. Får se om jag håller mig till det. Tills vidare ger jag som motgift rekommendationen att se en bra film med -en- konsekvent tidslinje: "Boyhood".
Jag kan till viss del hålla med om tidshopps-hypotesen, men är i actionfilmer oftast nöjd med vad som verkar hänga ihop *i stunden* även om man hittar invändningar när man börjar tänka efter efteråt. Allt går an för att få några goda robot-fighter!
Skicka en kommentar