Hur ofta kan man se Ett dockhem? Oftare än vartannat år har man chansen, kanske till och med oftare än så. Vill man det? Ja, om uppsättningen är BRA på något sätt: tidstrogen och gripande, eller uppdaterad och direkt uppfordrande, eller vad som helst däremellan. Det är mindre än ett år sedan jag såg Ibsens pjäs på Dramaten, och då precis som nu spelad utan paus på mindre än två timmar. Men uppsättningen på Stockholms Stadsteater har inte sparat på något i övrigt; scenografi, rollista och rollprestationer är fylliga och väl nyttjade.
Pjäsen börjar med att familjen Helmers tre barn kommer in och läser pjäsens slutrepliker. Det sätter tonen för uppsättningen på ett bra sätt. Mer än annars får vi se och känna barnen som väsentliga vikter i vågskålen när Nora tänker över sin situation. De två hemhjälperna (Lena-Pia Bernhardsson och Eva Rexed) hinner också lägga personlighet i sina korta uppträdanden och underbygga stämningen i hemmet.
Först och främst är Annika Hallin perfekt balanserad som huvudrollen, Nora. Med lätt förbarnsligad flickröst spelar hon den vimsiga lilla ekorren, utan att gå till överdrift, medveten om sitt litet förnedrande spel. Sven Ahlströms Torvald är inte lika motbjudande som han kan vara, och det är bra, för nyanser är bättre än svartvita motsättningar.
Scenen när Kristine Linde kommer och Nora och hon berättar om sina liv för varandra kan ibland bli en långtråkig infodump man vill ta sig igenom snabbt, men här blir dialogen intensiv och viktig.
Fastän jag tyckte mycket om att de första scenerna utspelade sig på 1800-talet, tyckte jag också om när och hur scenen, inredningen och kläderna slog om till 1950-talet. Färgskalan kvar i kvinnornas kläder, Noras klänning modernare men nästan lika restriktiv som krinolinen hon hade i den tidigare epoken. Mindre bra tyckte jag om när de sista scenerna tog steget in i nutid. Enligt min mening förminskade det allvaret i Noras och Torvalds sista stora uppgörelse, även om det samtidigt underströk hur han i katastrofens ögonblick glömde sin partner och bara kunde tänka på sig själv. Men inget kan förta det sammanlagda intrycket av den mycket välregisserade och välspelade uppsättningen. Ett dockhem är värd att se i år igen!
Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem
Pjäsen börjar med att familjen Helmers tre barn kommer in och läser pjäsens slutrepliker. Det sätter tonen för uppsättningen på ett bra sätt. Mer än annars får vi se och känna barnen som väsentliga vikter i vågskålen när Nora tänker över sin situation. De två hemhjälperna (Lena-Pia Bernhardsson och Eva Rexed) hinner också lägga personlighet i sina korta uppträdanden och underbygga stämningen i hemmet.
Först och främst är Annika Hallin perfekt balanserad som huvudrollen, Nora. Med lätt förbarnsligad flickröst spelar hon den vimsiga lilla ekorren, utan att gå till överdrift, medveten om sitt litet förnedrande spel. Sven Ahlströms Torvald är inte lika motbjudande som han kan vara, och det är bra, för nyanser är bättre än svartvita motsättningar.
Scenen när Kristine Linde kommer och Nora och hon berättar om sina liv för varandra kan ibland bli en långtråkig infodump man vill ta sig igenom snabbt, men här blir dialogen intensiv och viktig.
Länk till Stadsteaterns sida om Ett dockhem
 |
| Foto: Petra Hellberg |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar