Pym av Mat Johnson

Det var för att jag hade läst om Mat Johnsons bok Pym som jag läste Edgar Allan Poes bok The Narrative of Arthur Gordon Pym of Nantucket för några månader sedan. Att en nästan tvåhundra år gammal bok får ett svar i modern tid lät intressant, särskilt om originalboken beskriver en upptäktsresa som får den nutida huvudpersonen att ge sig ut på jakt efter de exotiska platser som utlovats.

E.A. Poes bok visade sig vara en underhållande äventyrsberättelse med irriterande inslag av rasism och ologiska brott mot såväl geografins lagar som vänskapsband. Det som lockar och stör Chris Jaynes, berättaren i Johnsons bok, är den inneboende rasismen som visar sig inte bara i nedsättande fraser om färgade, utan även i hur Poe-boken i slutkapitlen beskriver en ö med natur och människor (opålitliga vildar, förstås!) så mörka och svarta att de blir skräckslagna bara inför synen av något vitt.

Att Chris Jaynes är professor i litteratur vid ett litet amerikanskt college borde ge honom goda möjligheter till att fördjupa sig i Edgar Allan Poes bok och omständigheterna kring dess tillblivelse, men se, så är inte fallet. Jaynes är anställd för att lära ut African American literature, och att han divergerar till andra områden går inte att överse med lika lätt som när en Yeats-lärare flyttar fokus till Proust. Av mångfaldsskäl måste colleget ha en lärare i svart amerikansk litteratur. Eftersom Jaynes inte längre är en representant för sin hudfärg, blir han uppsagd från sin tjänst.

Den första halvan av boken, som handlar om subtiliteter i ras-tänkande och hur det krävs av en människa att han skall vara svart på ett visst sätt (eller inte alls) är egentligen den del jag tycker bäst om. Mat Johnson spelar upp händelserna med en torr men precis humor som visar upp hur absurda situationerna är, utan att han förfaller till självömkan. För det är inte bara "utifrån och in" som nedvärderandet av svart hudfärg pågår. Johnson träffar en hel grupp av människor som i hans ögon ser svarta ut, men som hellre fnyser "Niggers!" åt traktens bråkstakar och gör DNA-tester för att fastställa att de själva är indianättlingar. Och de som hänger sig åt konspirationsteorier om att alla vita skulle vara sammansvurna för att hålla nere den svarte mannen får sig också en släng av den nyktre Jaynes.

Men själv har han allt också drömmar som man skulle kunna slå bort som orealistiska. Jaynes letar efter bevis på att The Narrative of Arthur Gordon Pym... skulle kunna vara en sann beskrivning, och minsann verkar det inte vara så! Med den osannolika turen att ha en avlägsen kusin som är kapten för en isbrytare lyckas Jaynes skrapa ihop en helsvart besättning för att följa Pym i spåren mot Antarktis. För den mörksvarta ö av illvilliga vildar som Pym avfärdade som helvetisk framstår i Jaynes' ögon som en paradisö för svarta!

Nu börjar äventyret, och nu börjar polariseringen mellan svart och vitt, himmel och helvete. Det visar sig att den fantasirika historien i Poes bok faktiskt var sann! Den vita varelse som mötte Pym och hans reskamrat Dirk Peters på sista sidan i boken lever i ett antarktiskt rike som Pym håller för ett himmelrike, bebott av högresta vita gudar. Men himmelen för en kan bli en mardröm för en annan. Det här svartvita dödläget bryts humoristiskt mot det paradis som Jaynes medföljande kusin Garth föreställer sig: de evigt skimrande pastellerna i tavlorna av den framgångsrike målaren Thomas Karvel. Karvel är en omgörning av den erbarmligt enfaldige och obegripligt populäre amerikanske "konstnären" Thomas Kinkade. Hans snuskigt dyra tavlor föreställer tillrättalagda scener i artificiella pastellfärger, så sockersöta att man borde må illa redan innan man lägger tvåhundra dollar på något så insmickrande. Men i ett kritvitt ogästvänligt islandskap kan förstås en stuga vid en blomsteräng i solnedgång vara en underbar önskedröm.

Som sagt tyckte jag att den första, teoretiserande halvan var skarpast. Men det halsbrytande äventyret som tar vid vid Sydpolen är spännande och fullt av humor. När allt ser illa ut kan det bli litet värre, men på något sätt ändå med gott humör. Beskrivningarna av många års skräp fastfruset i golvet på en isgrotta eller den diarré man får av att äta energirikt sälfett är lagom äckliga för att understryka allvaret och ändå vara roliga. Vilket var nu paradiset, det vita Tekeli-li eller det svarta Tsalal? Kanske var inte sökandet så fåfängt ändå.