Den Faust-berättelse som Christopher Marlowe skrev omkring år 1590 är en annan än den som gjorts känd i Goethes roman och Gounods opera. Ingen självuppoffrande Margareta - tack för det! Marlowes pjäs bygger på rykten och berättelser från kontinenten om en lärd man med kunskaper i magi som levt femtio år tidigare.
I pjäsen har Doctor Faustus studerat allt som lärs ut vid universiteten: botanik, medicin, fysik, astronomi, teologi. Men inget har lärt honom det han vill veta: hur han skall bli rik och mäktig. Det enda som återstår är att vända sig till en starkare makt, Djävulen själv. Faustus (Paul Hilton) frågar några vänner som sysslar med magi hur han skall åkalla Den Onde, och börjar sedan förbereda ritualen. En stridsklädd vit ängel (Beatriz Romilly) visar sig och ropar till honom att inte åkalla den mörka sidan, utan vända sin själ till Gud. Men en lika stridsberedd ängel i rött läder (Charlotte Broom) dyker också upp, och när de båda har kämpat klart väljer Faustus ändå att utföra den åkallande ritualen.
Den som dyker upp är Mephistopheles (Arthur Darvill), en av Djävulens hantlangare. Han är inte nöjd med att få uppdraget att lyda en vanlig människas nycker, men när Faustus signerat med sitt blod är kontraktet giltigt: efter tjugofyra år med oinskränkt makt, ger sedan Faustus sin odödliga själ åt Djävulen. Faustus gör det med lätt hand, ity han inte tror på Gud. Detta var något chockerande för samtidens publik, och inte helt logiskt i pjäsen. Kanhända tror han inte på en god Gud, men borde han inte tro på Mephistopheles berättelser om Helvetets plågor och den skrämmande Beelzebub (Chinna Wodu) som står framför honom?
Åren går, och med Mephistopheles' hjälp reser Faustus i Europa och sätter käppar i hjulen för påvar och potentater, mest i form av pojkstreck. Faustus gör sig inte själv till världshärskare utan använder sig av trolleritrick för att ställa sig in hos kungar och kejsare. Större än så var alltså inte hans ambitioner? Jo, han ville ju få den yttersta kunskapen om tingen och världsordningen. Men när han ställer sina frågor om vetenskap till Lucifer (Nigel Cooke), får han inga djupare svar än vad universitetsstudierna kunde ha gett honom. Och magins trickle down-effekt gör den bara ynkligare och ynkligare: Faustus' betjänt använder sig av svart magi för att skrämma en slashas till att bli hans tjänare. Slashasen i sin tur använder sig av en gnutta magi för att stjäla en bägare från ett värdshus. Så små är människornas anspråk?
Däremot ger Djävulen oss och Faustus en stunds god underhållning när han kallar fram de sju dödssynderna personifierade. Klädda i svart med röda detaljer dyker de upp en efter en för att, kämpande och klättrande över varandra, berätta och visa upp sina laster och vad de leder till. Detta är teater när den är som bäst! Som ett eko genom seklen rör sig de begåvade skådespelarna på tungan som går ut från huvudscenen på Shakespeare's Globe Theatre, i ögonhöjd med publiken som valt ståplatserna, billigare men också närmare. De rollfigurer som har comic relief som sin uppgift skickar ofta små inpass till de närmaste åskådarna. Vi som sitter i balkongerna ser hela tiden både skådespelarna och publikskaran, så inte för ett ögonblick kan man glömma att allt är spelat. Men ändå är pjäsen, regin och framförandet så tilldragande att berättelsen blir fullständigt verklig.
De tjugofyra åren närmar sig slutet, och det är dags för Faustus att ge sig till Djävulen. Den vita och den röda stridsängeln dyker åter upp för att kämpa om hans själ. Det är inte för sent att vända sig till Gud! Men trots att Faustus börjar bli rädd, väljer han att dämpa oron på det sätt han vant sig vid, världsliga nöjen av yppersta klass. Han manar fram Helena från Troja (Sarita Piotrowski), kvinnan vars skönhet startade ett krig, till att bli hans konkubin för en natt.
Programbladet berättar lustfyllt om rapporter från uppförandet av Doctor Faustus på sextonhundratalet: håriga djävlar med sprakande eld i munnen sprang över scenen, och inventarielistan inkluderade en Hellmouth. Även utan pyroteknik är det nog så kusligt när blodiga, sotiga, fördömda själar och djävlar släpar sig upp ur helvetet för att hämta Faustus. Mephistopheles som så länge varit hans partner in crime blir i ett nu villig utdömare av Faustus' slutliga straff. En lektion i moral och Gudsfruktan, o ja, men en spännande historia fascinerande uppförd är Christopher Marlowes Doctor Faustus på Shakespeare's Globe Theatre i London.
Länk till Globe Theatres sida om Doctor Faustus
I pjäsen har Doctor Faustus studerat allt som lärs ut vid universiteten: botanik, medicin, fysik, astronomi, teologi. Men inget har lärt honom det han vill veta: hur han skall bli rik och mäktig. Det enda som återstår är att vända sig till en starkare makt, Djävulen själv. Faustus (Paul Hilton) frågar några vänner som sysslar med magi hur han skall åkalla Den Onde, och börjar sedan förbereda ritualen. En stridsklädd vit ängel (Beatriz Romilly) visar sig och ropar till honom att inte åkalla den mörka sidan, utan vända sin själ till Gud. Men en lika stridsberedd ängel i rött läder (Charlotte Broom) dyker också upp, och när de båda har kämpat klart väljer Faustus ändå att utföra den åkallande ritualen.
Den som dyker upp är Mephistopheles (Arthur Darvill), en av Djävulens hantlangare. Han är inte nöjd med att få uppdraget att lyda en vanlig människas nycker, men när Faustus signerat med sitt blod är kontraktet giltigt: efter tjugofyra år med oinskränkt makt, ger sedan Faustus sin odödliga själ åt Djävulen. Faustus gör det med lätt hand, ity han inte tror på Gud. Detta var något chockerande för samtidens publik, och inte helt logiskt i pjäsen. Kanhända tror han inte på en god Gud, men borde han inte tro på Mephistopheles berättelser om Helvetets plågor och den skrämmande Beelzebub (Chinna Wodu) som står framför honom?
Åren går, och med Mephistopheles' hjälp reser Faustus i Europa och sätter käppar i hjulen för påvar och potentater, mest i form av pojkstreck. Faustus gör sig inte själv till världshärskare utan använder sig av trolleritrick för att ställa sig in hos kungar och kejsare. Större än så var alltså inte hans ambitioner? Jo, han ville ju få den yttersta kunskapen om tingen och världsordningen. Men när han ställer sina frågor om vetenskap till Lucifer (Nigel Cooke), får han inga djupare svar än vad universitetsstudierna kunde ha gett honom. Och magins trickle down-effekt gör den bara ynkligare och ynkligare: Faustus' betjänt använder sig av svart magi för att skrämma en slashas till att bli hans tjänare. Slashasen i sin tur använder sig av en gnutta magi för att stjäla en bägare från ett värdshus. Så små är människornas anspråk?
Däremot ger Djävulen oss och Faustus en stunds god underhållning när han kallar fram de sju dödssynderna personifierade. Klädda i svart med röda detaljer dyker de upp en efter en för att, kämpande och klättrande över varandra, berätta och visa upp sina laster och vad de leder till. Detta är teater när den är som bäst! Som ett eko genom seklen rör sig de begåvade skådespelarna på tungan som går ut från huvudscenen på Shakespeare's Globe Theatre, i ögonhöjd med publiken som valt ståplatserna, billigare men också närmare. De rollfigurer som har comic relief som sin uppgift skickar ofta små inpass till de närmaste åskådarna. Vi som sitter i balkongerna ser hela tiden både skådespelarna och publikskaran, så inte för ett ögonblick kan man glömma att allt är spelat. Men ändå är pjäsen, regin och framförandet så tilldragande att berättelsen blir fullständigt verklig.
De tjugofyra åren närmar sig slutet, och det är dags för Faustus att ge sig till Djävulen. Den vita och den röda stridsängeln dyker åter upp för att kämpa om hans själ. Det är inte för sent att vända sig till Gud! Men trots att Faustus börjar bli rädd, väljer han att dämpa oron på det sätt han vant sig vid, världsliga nöjen av yppersta klass. Han manar fram Helena från Troja (Sarita Piotrowski), kvinnan vars skönhet startade ett krig, till att bli hans konkubin för en natt.
Programbladet berättar lustfyllt om rapporter från uppförandet av Doctor Faustus på sextonhundratalet: håriga djävlar med sprakande eld i munnen sprang över scenen, och inventarielistan inkluderade en Hellmouth. Även utan pyroteknik är det nog så kusligt när blodiga, sotiga, fördömda själar och djävlar släpar sig upp ur helvetet för att hämta Faustus. Mephistopheles som så länge varit hans partner in crime blir i ett nu villig utdömare av Faustus' slutliga straff. En lektion i moral och Gudsfruktan, o ja, men en spännande historia fascinerande uppförd är Christopher Marlowes Doctor Faustus på Shakespeare's Globe Theatre i London.
Länk till Globe Theatres sida om Doctor Faustus
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar