Sommarutställningen på Royal Academy of Arts i London innehåller verk av såväl etablerade som aspirerande konstnärer. Intresserade kan lämna verk för påseende, men kuratorerna (som själva ofta är välkända konstnärer) väljer ut de konstnärer och de verk som de vill fylla sina tilldelade salar med. Och salarna är fyllda! Det hänger tavlor tätt, tätt, från golv till tak, och det finns ett dussin rum att besöka. Två timmar var bara nog för att se halva utställningen med tid för eftertanke, och jag fick ruscha genom de sista salarna.
Många av rummen har tema eller utförande gemensamt för de hängda verken. I ett av de första rummen hänger fotografier, många av dem med kameralinsen riktad mot ruiner och trasiga maskinrum, vackra i sig själva (åtminstone i mina ögon) men också med en påminnelse om att det vi bygger är bräckligt. Där finns några verk av Ed Burtynsky, och några av Michael Vogt, en ny konstnär för mig. På hans hemsida hittar jag fler av hans fascinerande verk.
Laura Carews Eat, drink and be merry är en bred, läskande tableaux. Den fyrdubblar gamla holländska mästares stilleben med ett överdåd av mat, dryck, fångat småvilt och ett grishuvud. Inte bara en dödskalle utan också en avvaktande mus påminner om förgängligheten i det som glänser av liv idag.
Nästa rum innehåller målade tavlor, några av dem med ditsatta detaljer. Fiona Raes collage i rosa och lila är så överlastade med sockersöta figurer, glitter och paljetter att de slutar vara gulliga och blir något helt eget. Tavlorna av Mick Rooney visar människor med runda former i mjuka pasteller. Men landskapen de vistas i är inte inbjudande utan främmande, trots de milda färgerna och formerna.
Inför Ken Howards stora oljemålningar stannar jag upp i beundran. Hans bilder visar bland annat regniga dagar i London och andra städer, och halvskumma interiörer med många utspridda prylar. Med sin skickliga teknik ger han liv åt glimtarna av ljus, och låter även vardagsliv och gråa dagar blir vackra. På hans charmiga hemsida finns många fler exempel på hans verk.
Allt eftersom jag följer rummets väggar är det tavlornas färger som tar över. Frederick Cumings landskap i harmonierande pastellfärger leder vidare till tavlor där minimala nyanser i färgen är det som skapar egna, icke-jordiska landskap. Därifrån går det vidare till tavlor med starka färger och kontraster; regnbågar och eruptioner av rött.
Tavlor i mindre format och med större koncentration kring motivet är samlade i nästa rum. Människor eller saker, ofta bara en per bild, står i fokus. Helen Peytons Television och Record Player visar objekt som ser ut att ha en bakgrundshistoria, och de ser så upphöjda och åtråvärda ut att jag vill äga dem, använda dem försiktigt och njuta av den flödande musiken och TV:n. Motiven har en kvalitet och en ro som många andra av tavlorna också visar upp. Till exempel den fantasieggande And the Days Are not Full Enough, And the Nights Are not Full Enough av Dexter Dalwood. Andra konstnärer som intresserar mig är Sonia Martin och Norman Ackroyd, som båda använder sig av etsning för att skapa eteriska motiv.
Det jag har berättat om så här långt är valda verk ur de första tre rummen i utställningen. Redan efter den ynka sträckan hade jag börjat känna mig överväldigad av de många verken och den imponerande kompetensen hos konstnärerna. Alla verk i utställningen är till salu, och många av dem var redan sålda. Jag önskar att jag hade några hundratusen pund till att köpa de verk jag tyckte bäst om, och en rymlig våning att hänga dem i. Men bara några extra timmar till att gå runt och titta hade hjälpt, eller några extra dagar i London till att komma tillbaka och utforska salarna. Timmarna på Summer Exhibition 2011 var i varje fall en stor upplevelse.
Länk till Royal Academy of Arts London
Michael Vogt: H32 Daguerre
Många av rummen har tema eller utförande gemensamt för de hängda verken. I ett av de första rummen hänger fotografier, många av dem med kameralinsen riktad mot ruiner och trasiga maskinrum, vackra i sig själva (åtminstone i mina ögon) men också med en påminnelse om att det vi bygger är bräckligt. Där finns några verk av Ed Burtynsky, och några av Michael Vogt, en ny konstnär för mig. På hans hemsida hittar jag fler av hans fascinerande verk.
Laura Carews Eat, drink and be merry är en bred, läskande tableaux. Den fyrdubblar gamla holländska mästares stilleben med ett överdåd av mat, dryck, fångat småvilt och ett grishuvud. Inte bara en dödskalle utan också en avvaktande mus påminner om förgängligheten i det som glänser av liv idag.
Nästa rum innehåller målade tavlor, några av dem med ditsatta detaljer. Fiona Raes collage i rosa och lila är så överlastade med sockersöta figurer, glitter och paljetter att de slutar vara gulliga och blir något helt eget. Tavlorna av Mick Rooney visar människor med runda former i mjuka pasteller. Men landskapen de vistas i är inte inbjudande utan främmande, trots de milda färgerna och formerna.
Ken Howard: From the Royal Exchange
Inför Ken Howards stora oljemålningar stannar jag upp i beundran. Hans bilder visar bland annat regniga dagar i London och andra städer, och halvskumma interiörer med många utspridda prylar. Med sin skickliga teknik ger han liv åt glimtarna av ljus, och låter även vardagsliv och gråa dagar blir vackra. På hans charmiga hemsida finns många fler exempel på hans verk.
Allt eftersom jag följer rummets väggar är det tavlornas färger som tar över. Frederick Cumings landskap i harmonierande pastellfärger leder vidare till tavlor där minimala nyanser i färgen är det som skapar egna, icke-jordiska landskap. Därifrån går det vidare till tavlor med starka färger och kontraster; regnbågar och eruptioner av rött.
Helen Peyton: Record Player
Tavlor i mindre format och med större koncentration kring motivet är samlade i nästa rum. Människor eller saker, ofta bara en per bild, står i fokus. Helen Peytons Television och Record Player visar objekt som ser ut att ha en bakgrundshistoria, och de ser så upphöjda och åtråvärda ut att jag vill äga dem, använda dem försiktigt och njuta av den flödande musiken och TV:n. Motiven har en kvalitet och en ro som många andra av tavlorna också visar upp. Till exempel den fantasieggande And the Days Are not Full Enough, And the Nights Are not Full Enough av Dexter Dalwood. Andra konstnärer som intresserar mig är Sonia Martin och Norman Ackroyd, som båda använder sig av etsning för att skapa eteriska motiv.
Dexter Dalwood: And the Days Are not Full Enough, And the Nights Are not Full Enough (2009)
Det jag har berättat om så här långt är valda verk ur de första tre rummen i utställningen. Redan efter den ynka sträckan hade jag börjat känna mig överväldigad av de många verken och den imponerande kompetensen hos konstnärerna. Alla verk i utställningen är till salu, och många av dem var redan sålda. Jag önskar att jag hade några hundratusen pund till att köpa de verk jag tyckte bäst om, och en rymlig våning att hänga dem i. Men bara några extra timmar till att gå runt och titta hade hjälpt, eller några extra dagar i London till att komma tillbaka och utforska salarna. Timmarna på Summer Exhibition 2011 var i varje fall en stor upplevelse.
Länk till Royal Academy of Arts London
2 kommentarer:
Hvilken underbar utstilling! Jeg vil også ha Helen Peytons Record Player!!
Visst är den underbar! Man vill ha skivspelaren, man vill ha tavlan. Så härligt konkret i formerna.
Skicka en kommentar