Olja ger oss drivmedel och råvaror; produkter och transportmedel som hjälpt oss att bygga och forma samhället vi har. Men på samma sätt som de flesta i västvärlden lever skilt från såväl bondgårdar som soptippar, lever vi också skilt från oljans ursprung och dess avfall. Det är briljant av Edward Burtynsky att välja att följa oljans spår genom vårt samhälle. Från vidsträckta oljefält över högar av uttjänta bildäck till den svarta sörjan som skräpåtervinnarna i Bangladesh kliver i, är det oljan som sipprar fram och lämnar spår.
Jag är framstegsoptimist och älskar teknik. När jag ser raderna med spinkiga oljeborrtorn på ett fält, på så långt avstånd att de ser ut som insekter, blir jag inte beklämd utan upprymd. Så storslaget! Så många människor som får arbete här, och som producerar något som får världens hjul att snurra. Tänk att vi hittade ett sätt att vinna energi ur djur och växter som dog och förmultnade för miljontals år sedan! Det är inget fel med det, förutsatt att vi hanterar processen rätt.
I en faktaruta läser jag att Burtynsky hade samma positiva utgångspunkt när han började sin långa fotoserie, men att han mer och mer slogs av vilken förstörelse som följde i oljans spår: Utvinning medför risker, och återvinning av det utslitna lämnas åt utvecklingsländernas fattigaste, vars hälsa slits i takt med att miljön dränks in i restolja. Nej, det är inte rätt, och det borde vara annorlunda. Jag vill helst se att större ansvar läggs på företagen som gör vinster på oljan, och att man ställer krav på att spill och rester inte lämnas att dränka in marker i fattiga länder. Jag önskar att alla länder och alla invånare fick leva det enkla liv som modern teknik hjälpt oss till. Ingen skall behöva nöja sig med att leva på smutsiga smulor från de övrigas bord.
Men jag ser av det inte skäl nog att förkasta samhället som skapats av oljan och energitekniken. Jag längtar inte tillbaka till ett arbetsintensivt lågenergisamhälle. Visst ser en stuga i en glänta mer inbjudande ut än de rader av hus i en förort till Los Angeles som Burtynsky visar, men tänk bara: varje dag åker de tusentals invånarna iväg och bygger, säljer, köper och funderar ut intressanta saker och upplevelser som man inte hade kunnat föreställa sig för hundra år sedan.
Burtynsky har fotograferat korsningar av stora motorvägar som jag bara kunde drömma om när jag lekte med mina BRIO-bitar som barn. I motorvägarsavfarternas bågar ser jag en skönhet och en labyrint som jag försöker följa. Vart leder den där filen i den kinesiska rondellen? Planerade vägingenjörerna för att göra trafikflödet så naturligt och riskfritt som möjligt? Tänkte de på hur vackert det skulle bli? Hur många bilister flyger någon gång förbi i helikopter och ser vägbanan ovanifrån?
Det kanske låter udda, men jag skäms inte för att jag också ser skönheten i bilderna som överblickar oljeläckor och båtar som banat vägar i spillet på ytan. Eller spänningen i fotografierna av båtar som sprutar vatten för att släcka en brinnande oljeplattform. Det är de väl avvägda proportionerna i bilderna som gör dem så harmoniska för ögat att man glömmer bort katastrofen som skapat bilderna. De här bilderna tar ett långt kliv bort från motivet och skapar om det till nya okända landskap. Jämfört med Gursky som väljer liknande teman i sina fotoserier, tycker jag bättre om Edward Burtynskys bilder. De visar fakta, de är informativa, men de innehåller också en kraft och en tyngd som är neutral i sig själv. Beroende på vem du är och på ditt humör kan du bli deprimerad eller imponerad av dem. Det är det som är stor konst; att inte skriva dig på näsan vad du skall tycka. Men vad Burtynskys fotoserie främst visar är mäktigheten i naturen, i människans uppfinningsrikedom och i råoljan som vi pumpar upp från dess gömslen.
Länk till Fotografiska Muséets sida om OIL
Jag är framstegsoptimist och älskar teknik. När jag ser raderna med spinkiga oljeborrtorn på ett fält, på så långt avstånd att de ser ut som insekter, blir jag inte beklämd utan upprymd. Så storslaget! Så många människor som får arbete här, och som producerar något som får världens hjul att snurra. Tänk att vi hittade ett sätt att vinna energi ur djur och växter som dog och förmultnade för miljontals år sedan! Det är inget fel med det, förutsatt att vi hanterar processen rätt.
I en faktaruta läser jag att Burtynsky hade samma positiva utgångspunkt när han började sin långa fotoserie, men att han mer och mer slogs av vilken förstörelse som följde i oljans spår: Utvinning medför risker, och återvinning av det utslitna lämnas åt utvecklingsländernas fattigaste, vars hälsa slits i takt med att miljön dränks in i restolja. Nej, det är inte rätt, och det borde vara annorlunda. Jag vill helst se att större ansvar läggs på företagen som gör vinster på oljan, och att man ställer krav på att spill och rester inte lämnas att dränka in marker i fattiga länder. Jag önskar att alla länder och alla invånare fick leva det enkla liv som modern teknik hjälpt oss till. Ingen skall behöva nöja sig med att leva på smutsiga smulor från de övrigas bord.
Men jag ser av det inte skäl nog att förkasta samhället som skapats av oljan och energitekniken. Jag längtar inte tillbaka till ett arbetsintensivt lågenergisamhälle. Visst ser en stuga i en glänta mer inbjudande ut än de rader av hus i en förort till Los Angeles som Burtynsky visar, men tänk bara: varje dag åker de tusentals invånarna iväg och bygger, säljer, köper och funderar ut intressanta saker och upplevelser som man inte hade kunnat föreställa sig för hundra år sedan.
Burtynsky har fotograferat korsningar av stora motorvägar som jag bara kunde drömma om när jag lekte med mina BRIO-bitar som barn. I motorvägarsavfarternas bågar ser jag en skönhet och en labyrint som jag försöker följa. Vart leder den där filen i den kinesiska rondellen? Planerade vägingenjörerna för att göra trafikflödet så naturligt och riskfritt som möjligt? Tänkte de på hur vackert det skulle bli? Hur många bilister flyger någon gång förbi i helikopter och ser vägbanan ovanifrån?
Det kanske låter udda, men jag skäms inte för att jag också ser skönheten i bilderna som överblickar oljeläckor och båtar som banat vägar i spillet på ytan. Eller spänningen i fotografierna av båtar som sprutar vatten för att släcka en brinnande oljeplattform. Det är de väl avvägda proportionerna i bilderna som gör dem så harmoniska för ögat att man glömmer bort katastrofen som skapat bilderna. De här bilderna tar ett långt kliv bort från motivet och skapar om det till nya okända landskap. Jämfört med Gursky som väljer liknande teman i sina fotoserier, tycker jag bättre om Edward Burtynskys bilder. De visar fakta, de är informativa, men de innehåller också en kraft och en tyngd som är neutral i sig själv. Beroende på vem du är och på ditt humör kan du bli deprimerad eller imponerad av dem. Det är det som är stor konst; att inte skriva dig på näsan vad du skall tycka. Men vad Burtynskys fotoserie främst visar är mäktigheten i naturen, i människans uppfinningsrikedom och i råoljan som vi pumpar upp från dess gömslen.
Länk till Fotografiska Muséets sida om OIL
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar