Jag kommer till konsthallen en lugn söndag eftermiddag. Många av verken inbegriper levande aktörer, men inga är där just då. Däremot är det flera filmer som rullar, så jag får med mig mycket av tankarna ändå.
Inci Eviner projicerar Harem, en stor tavla föreställande Sultan Selim III:s harem efter en 1700-talsskildring. I rum i flera våningar utför människor sysslor som att be, att tvaga sig, att bära på något. Så suddas personerna bort från tavlan, och istället tonar fram levande människor på samma platser, som gör helt annorlunda och ganska onormala saker, som att bära på en tredje, stå på knä och låtsas hugga varandra med kniv, krypa in i samma töjbara dräkt och bråka som ett djur med extra lemmar. Det är kanske inte så djupsinnigt, men underhållande. Jag skulle gärna se mer på det temat.
På sex piedestaler ligger sex klumpar som ser ut som hybrider mellan rotknölar och ofullgångna människofoster. Rotskott i ena änden, håriga benknotor i andra ändan, eller en missbildad mun full med tänder. Det är både äckligt och fascinerande. Inside the Core heter Gabriella Fridriksdottirs skapelser. Hennes installation Jäsning skall aktiveras med en dansperformance. Den måste jag försöka se. Om jag inte hinner få mardrömmar av de jäsande monsterknölarna innan dess.
Gabriela Fridriksdottir, Inside the Core, 2009. Foto: Mattias Givell
Många verk kräver egna visningsrum, så några videokonstnärer har blivit förvisade till små TV-skärmar och hörlurar i en smal hall. Både Keren Cytter och Markus Schinwald är inklämda där. Av presentationen luras man lätt att tro att de inte är lika viktiga som de andra. Det är synd, för just de verken innehåller ju extra mycket av dekonstruktion av manus, regi och skådespel. Schinwalds tre tavlor med oväntade motiv är också riktigt fantasieggande. Däremot tycker jag inte att Catherine Sullivans ihopklippta filmer med och om Louise Brooks blir något nytt eller bättre.
En gemensam nämnare för de mindre intressanta verken av Miriam Bäckström och Christodoulos Panayiotou, är att de innehåller blanka ytor. Där kan jag som besökare spegla mig själv, känna mig smart och delaktig i utställningen och massera mitt ego litet grand.
Jag har tidigare hört om Ylva Oglands alter ego Snöfrid som får ta plats i hennes konst, och varit både intresserad och skeptisk. Jag upplevde Snöfrid som ett terapiarbete som kanske borde bearbetats i avskildhet först. Det jag ser av hennes vodkadestilleri och av orakeltavlan på väggen har den spännande egenskapen att föremål verkar kasta vita skuggor mot en mörk botten. Dockan Snöfrid i människostorlek är fast i marionettrådar. Snöfrid verkar vilja tvinga på mig hennes känslor. Jag skulle hellre vilja att hon försöker röra det som är gemensamt mellan mig och verket/konstnären.
När man kommer in i konsthallen hörs vemodiga, vackra toner. Samma melodi hörs svagt hela tiden, genom alla salar. När man går in till Ragnar Kjartanssons avskilda rum, står han där, framför en orkester med ovanlig sättning och starkt rosa draperier, och sjunger med inlevelse "Sorrow conquers happiness". Om och om igen. Det är verkligen en melodi som fastnar i huvudet. Jag både vill och vill inte höra den i timma efter timma. Jag både vill helst inte tro på den sorgliga texten.
Ragnar Kjartansson: Gud (2007)
Sist går jag in i den avskilda salen för Kristine Roepstorffs Stille Teater. Ett flera meter högt bygge av ramar i ramar på ett stativ, där allt kan snurra kring sin egen axel. I ramarna sitter bilder, de flesta abstrakta, och glittrande av silverremsor eller blänkade prickar. Bilderna snurrar och rör sig, medan ett par engelsmän med djupa, välmodulerade röster för ett samtal eller avbryter varandra när de berättar. Jag får en lätt svindel och tror att jag har hamnat tusentals år in i framtiden, där inga människor finns kvar utan detta är vad som lever och vad som bjuds. Men rösternas teorier, de tvärsäkra och de tvekande, är samtidigt så anspråksfulla och så dåligt förankrade att jag inte orkar lyssna. Litet bättre är det när den ena rösten berättar en osammanhängande saga; det passar till den magiska stämningen kring det stora konstverket. Men jag stannar inte hela halvtimmen som berättelsen varar.
Utställningen har ett digert program där installationer får liv och fler verk än idag uppenbaras. Det är nog värt att planera in flera besök för att få en så helgjuten bild som möjligt av den här tydliga samtidskommentaren.
Länk till Bonniers Konsthalls sida om Scenväxlingar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar