1. Baletten Coppelia på Kungliga Operan - vacker och jätterolig!
2. Nordost på Stockholms Stadsteater - skrämmande och tung.
3. Stolarna på Strindbergs Intima Teater - förvirrande och underhållande.
Det är sju år sedan tjetjenska terrorister tog artisterna och alla åskådarna på musikalföreställningen Nordost som gisslan. I flera månader efteråt tänkte jag på det varje gång jag gick till teatern. Så hemskt att gå ut en kväll för att roas, och hamna i ett blodigt drama. Så hemskt att spara ihop till biljetter för sig och sina barn, och sedan se dem skrämmas och plågas utan mat och toaletter. Hur mycket jag hatar de ryska övergreppen i Tjetjenien, kan det inte ursäkta terrorhandlingar mot oskyldiga människor.
När tre personer i chador med maskingevär stiger in på scenen och utför ett träningsprogram till musik, blir jag rädd att jag skall se något som försöker förklara och försvara terroristernas motivation. Oron försvinner inte helt när de tre kvinnorna klär av sig till civila kläder. De talar så lättsamt om sina personliga och smärtsamma erfarenheter av kriget i Tjetjenien, som om de ännu inte vet om vad som skall ske på Dubrovkateatern de där oktoberdagarna år 2002.
De tre visar sig vara en av terroristerna, en kvinna i publiken, och en läkare; tre nyckelpersoner i händelserna. De berättar om sina liv upp till den ödesdigra föreställningen, och deras berättelser och tonfall engagerar mer och mer. När, i deras berättelse, föreställningen Nordost börjar, har spänningen stigit och jag blir riktigt ledsen och orolig när jag tänker på vad som kommer att hända.
Att spela upp händelserna från Dubrovkateatern på en ny scen, för nya åskådare, är fruktansvärt effektivt. Mina nerver är på helspänn, och om man valt att överraska oss med en fejkat anfall är jag säker på att fler än jag reagerat med skräck eller aggression. Skönt nog gjorde man inte det. Däremot iscensätter man en lång period av tystnad, med gisslantagerskan i slöja blickande ut mot oss i publiken. Efter någon minut börjar jag känna hur jag måste skruva på mig, hur obekväm bänken är, att jag skulle behöva sträcka på mig. Runt omkring mig hör jag knakanden från andra som också rätar ut benen. Jag känner en svag önskan om att alla skall vara tysta och stilla så att de inte provocerar fram reaktioner från scenen. Jag påstår inte att jag vet hur det kändes att sitta i bänkraden på Dubravkateatern de där dagarna, men vi får i alla fall en aning om det.
De tre skådespelarna är engagerade och skickliga, och dramatiseringen mycket välgjord. Med bara ord och återhållna gester återskapas vad de fångna och deras anhöriga måste ha känt: oro och vrede över gisslandramat och över att tiden går utan att något händer. Så hemskt och så intensivt, och en mycket bra föreställning att få uppleva.
... det er bare bestefar som står i hyttedøra og ser på meg. Han ser på meg, han ser og ser. øynene hans blir større og større, till slutt blir de hele himmelen, og det er skyer på himmelen. Det er skyer inni øynene till bestefar, store hvite skyer så himmelen blir nesten usynlig. Jag kan nesten inte se øynene til bestefar lenger, så store er de, så lenge ser de på meg att de blir helt usynlige.
Åttiotalsverk av Ernst Billgren samlades till en intressant utställning på Lars Bohman Galleri. På allra sista dagen kom jag iväg för att se den, och det är jag glad för.
Jag har länge tyckt om Billgrens motiv med rävar, hjortar och gräsänder, och hans användning av mosaik. Jag ser dem som ett sätt att ladda, eller åter-ladda, konsten med mystiken och spänningen från när den inte var var mans egendom. (Samtidigt behåller han folkligheten så att det inte blir en exklusiv nischaktivitet.) Jag minns en målning av en räv inlindad i bindlar, likt en egyptisk kattmumie.
Rävar, hjortar, svanar och gräsänder dyker upp i utställningens verk. Några decennier bort från barndomens sagor har de djuren nästan blivit bortglömda av mig, och det kanske gör återupptäckten ännu mer fascinerande. Mest omtalade i nyheter nuförtiden är väl älgar och vargar, och de övriga skogsdjuren förblir doldisar. Men de har ju så vackra färgställningar! Till och med i de bleka/bleknande målningarna är det de sköna färgerna jag ser efter.
Mosaik som konstart är riktigt arbetsintensivt, och jag kan tänka mig att det inte är lätt att få den att uttrycka det man vill som konstnär. Men jag tycker ändå att det är en underskattad och outnyttjad konstform, kanske för att den är så direkt tilltalande? Billgrens mosaiker ger en tyngd åt sina motiv, och faktiskt också en användbarhet. Jag blir alltså inte överraskad när jag ser härligt överdimensionerade termostater, små instrument som fått en onödigt stor överbyggnad, vilken utsmyckats med mosaik och inbyggda konstverk.
Speciellt ett motiv älskar jag: framför ett badkar i ett badrum sitter en mor med ett litet barn inlindat i en stor, mjuk handduk. Den där zen-liknande värmen man har i kroppen när man badat och torkats torr och varm, kan man få den om man ställer in termometern exakt rätt? Det kommer jag att längta efter i flera veckor framöver.
En del av verken som blivit inbyggda i galleriets väggar visar upp ännu mer av lekfullhet. Små landskap med träd eller bygator med upplysta husfönster har med hjälp av trick med speglar fått dubbel storlek och dessutom roliga optiska illusioner. Är det publikfrieri? Ja, kanske, men jag skulle vilja säga att det inte bara är det, utan en skaparglädje hos konstnären och ett sätt att väcka nyfikenhet och glädje över konsten.
Var kommer tanksen in? Jo, på en tavla står ett par framför en tanks. Paret är en nästan osynlig silhuett mot tanksen som mest är en stor svart skugga. När jag går fram mot tavlan ser det faktiskt ut som ett par som slår upp en stor blottarrock. Hm.
Länk till Ernst Billgren på Lars Bohman GalleriAlla som så ivrigt trutade med sina munnar när jag tog mina första steg på
min faders lilla kolonilott har glömt hur söt jag var.
Alla som borde ha blivit upp över öronen förälskade i mej för längesen har
flyttat ut på landet istället.
När dagen gryr och dom arbetsföra har bråttom brukar jag stå utanförDikterna beskriver ett sorgesamt liv, men med så mycket sympati att jag blir tröstad av att få läsa dem. Ja, jag blir ledsen över att tänka på att människor kan känna sig så misslyckade och hopplösa, men åtminstone har Kristina Lugn gett dem en röst. Och det är en röst med humor och mer intelligens än den kanske själv inser. Om man bara kunde förmedla det till den ledsna berättaren!
Nordiska Kompaniets huvudentré.
Jag bara står där.
Och väntar.
...
Och jag älskar ju alla förbannade människor som är på väg någonstans.
Jag älskar dom så förbannat.
Därför att dom är på väg någonstans.
Och nog har jag sett hur vackra dom är.