Långsamt och kusligt knarrande rör sig Semiramis dubbelvikt över scenen. Snart (om tio minuter kan kallas snart) följer hennes lika uråldrige make henne in på scenen. De är så stela att varje rörelse tar lång, lång tid, men till slut har de justerat två röda stolar och den gamle mannen sitter i knät på sin fru.
I sjuttiofem år har de varit gifta. Anna Pettersson och Hannes Meidal visar verkligen upp ett par människor som har levt ett helt liv ihop, tätt sammanpratade men faktiskt med mer planer än minnen, som det verkar. De käbblar intensivt men kärleksfullt. Gamla historier tuggas om och om igen, tills de blir till melodiska ordlekar. Det är riktigt rörande att höra dem sjunga en sång om Paris där de bara kan en rad ur refrängen. Däremellan nynnar de ordlöst med tunna, osäkra röster en melodi de inte ens minns.
Hela livet har mannen planerat ett tal, ett uttalande för att förklara vad allt handlar om för hela världen. Åh, vilka planer! Det låter nästan för bra för att vara sant. Kommer verkligen någon att komma? Men snart börjar gästerna anlända, osynliga eller kanske imaginära. Stol efter stol ställs fram, och varje nytillkommen får personligt bemötande och mycket uppmärksamhet av det gamla paret. Besökarna blir fler och fler, gamlingarna får svårt att hinna med, och graden av såväl spänning som absurdism stiger på scenen. Ända in i slutet ökar tempot och förväntningarna.
Den korta pjäsen är mycket underhållande och slutspurten intressant, och att käbblandet några få gånger känns som upprepningar gör den bara mer trovärdig och galen på samma gång. Skådespelarna är så samspelta som behövs för att gestalta ett par med över sjuttiofem gemensamma år bakom sig, och så drivna att de kan genomföra de absurda inslagen utan att tappa takten. Mycket roligt och sevärt!
Länk till Strindbergs Intima Teater
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar