Oktoberfest under Weimarrepubliken: litervis med öl, parningsritualer (mer eller mindre vulgära), fyllebråk, nya förhållanden - samma saker som kan hända, nu som då. Även att bli arbetslös, vilket just hänt Kasimir. Skall relationen till Karoline hålla?
Scenen är naken, inga synliga kulisser och bara en rad med glödlampor hänger över scenen. Scenografin är nästan tvådimensionell; skådespelarna står på rad vid scenkanten, med korta avstickare bakåt på den stora, tomma scenen. Regin är härligt stiliserad, med långa pregnanta pauser men framför allt mycket fysisk komedi. Erik Ehn som den jobbige smågangstern Franz Merkl gör mirakel med sin långa, smala kropp, som verkar vara gjord av gummi. Jag som sällan gillar slapstick skrattade konstant under minuterna han slogs med sin stulna portfölj.
Kasimir är trött och cynisk. Han räknar inte med att få något nytt jobb snart, och känner att han ramlat ned till en annan nivå. När hela ensemblen tittar upp mot framtiden, den förbiflygande zeppelinaren, vänder han bort blicken. Magnus Roosman är riktigt stark och bra i sin roll. Rebecka Hemse klarar av att tjoa och spela full, men när det är dags för allvarligare scener önskar jag att rollen som Karoline spelats av någon med mer djup.
Det kommer inte som någon överraskning att Johan Holmberg är en fullfjädrad komiker. Som en mycket begåvad och alltför underskattad skådespelare kan han visa minsta känsla med varenda millimeter av huden. I varje rörelse, danssteg och minspel är han en så söt och rörande människa, i sin egen värld, alltid litet i otakt med de övriga och alltid - tja, nästan alltid - genomsympatisk.
Ödön von Horvaths pjäs är rapp, och temat aktuellt än idag. Handlingen drivs framåt av de intelligenta replikskiftena, och det finns många minnesvärda oneliners. Smarta dialoger och fysisk humor i samma paket - den här pjäsen är riktigt sevärd!
Länk till Dramatens sida om Kasimir och Karoline
4 kommentarer:
"Kasimir och Karoline" - lika allmängiltig som tidstypisk - gjorde också mig alldeles hänförd. (Jag kände igen min extatiska känsla från den gången för längesedan då jag första gången såg Fassbinders film "Maria Bruns äktenskap".)
Författaren Horvaths ömsinthet och pregnanta repliker. Pjäsens expressionism grandiost tolkad av de två tyskarna, regissören Michael Thalheimer och scenografen Olaf Altmann.
Vilken rytmkänsla Vilken komisk tragedi, vilken tragisk komedi!
Denna livsförhöjande upplevelse hade jag i fredags.
Dagen efter gick jag på Turteaterns premiär i Kärrtorp på "Barnrepubliken", ett nyskrivet drama av Mia Törnqvist med åtta barn i de ledande rollerna.
Det enda som gör mig sorgsen när det gäller denna underbara föreställning (som handlar om polacken Janusz Korczaks kärlekskfulla pedagogik på ett barnhem under kriget)är att inte varje människa i Sverige som är över nio år får de den.
För ingen som sett denna pjäs kan efter det tycka att det är "spännande underhållning" att spela datorkrigsspel.
Dessa felskrivingar, förlåt.
Maria Brauns äktenskap
Ódón von Horváth
heter författaren till Kasimir och Karoline
Avsändare: lena kjersén edman
Tack för dina kommentarer, Lena Kjersén Edman! Ja, Kasimir och Karoline var en fantastisk tragedi förklädd till sorg. Hoppas att fler går och ser den, så länge den visas!
Skicka en kommentar