Karin Mamma Andersson på Galleri Magnus Karlsson

Det är litet fräckt att kalla utställningen för Kontorslandskap, när det inte finns ett enda klassiskt kontorsrum att se på tavlorna. Men fastän jag är en som älskar att se arbetsplatser på bild, blir jag inte besviken. Vad är det som säger att det inte är ett kontor vi ser? Fler än jag måste ha gått husesyn hos någon lustigkurre som öppnar sovrumsdörren och säger "Och här har vi arbetsrummet".

Vi ser en och annan välbekant björkdunge; en vägg med kartonger i flera staplar; ett rum fullpackat med lådor med plastflaskor, dunkar och en glasbägare i ett stativ på ett bord; en replokal för ett rockband; en privat skrivhörna i någons hem, och många fler motiv. Inga människor, och mest interiörer. De har fortfarande den speciellt färgsättningen man känner igen i Mamma Anderssons senare verk: ljusa nyanser som ofta skiftar i gult, med några stora block av mörka, inte alltid svarta färger. Jag tycker att det ser ut som att de ljusa partierna, som ändå är de som bygger upp bilden, blivit tunnare och mindre distinkta, nästan som att de är på väg att lösas upp.

På Moderna Muséets samlingsutställning över Karin Mamma Andersson förra året gav bilderna ett överjordiskt intryck: varje motiv verkade spegla sig i en annan, halvt osynlig dimension. Jag upplever inte det i de här tavlorna. De tunga, mörka objekten känns fortfarande litet oroande, men i övrigt känns motiven jordnära och nästan hemtrevliga (men bara nästan).

Karin Mamma Andersson på Galleri Magnus Karlsson

Karin Mamma Andersson på Moderna Muséet