På Dramaten har nu John Caird satt upp August Strindbergs Dödsdansen, och för ovanlighets skull visas även den andra delen, som oftast brukar utelämnas.
Jag vill börja med att säga att uppsättningen på Stadsteatern för tre år sedan var mörkare och allvarligare. Sten Ljunggrens Kapten var något mer seriös och skrämmande, och Claire Wikholms Alices ilska var mer rasande. Men båda uppsättningarna var fantastiska och absolut sevärda.
Att Örjan Ramberg spelar Kapten mer burlesk förtar inte allvarligheten i det ständiga gnabbandet mellan paret. Det är tydligt att grälet har pågått i alla 25 år, och har blivit en vana och deras enda tidsfördriv. Stina Ekblad är en av de bästa skådespelerskorna i landet, och hennes triumfrop varje gång hon tror Kaptenen är död är både lustiga och sorgliga. Björn Granath är också en stor skådespelare, och ett utmärkt bollplank för Alice och Kaptenens intriger.
Pjäsens andra del som utspelar sig några år senare är en intressant pendang. Här blir det tydligare hur en persons vilja, Kaptenens, kan styra flera människors liv. Och det framgår också hur absurt det är.
Jag har inte sett Sofia Pekkari förut, och vet inte hur hon brukar låta. Med sin övertydliga artikulation, väsande s och onaturliga språkmelodi är hon farligt nära att halka ned i Elin Klinga-träsket. Jag hoppas att det är en utveckling som går att hejda. Dramaten har redan alltför många anställda med tvivelaktiga manér som får gå för skådespelarkonst.
Föreställningen innehåller många ordväxlingar som överraskar med hur roliga de är, utan att det verkar opassande. Det är en skön variation mot alla Norénpjäser där publiken desperat sitter och väntar på att få skratta ur sig sin ångest, och fnissar åt repliker som egentligen är sorgliga.
Som alltid har Strindberg ett så klart och tydligt språk, och ett gott öra för alla småaktigheter och självbedrägerier människor diktar ihop under sitt liv. Tre och en halv timme går förbi utan dödtid. Underbart! Gå och se!
Till hemsidan på Dramaten
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar