The Night Guest av Hildur Knútsdóttir

Iðunn vaknar varje morgon utmattad och med värk i kroppen. Vissa dagar hittar hon svårbegripliga blåmärken, till och med en blodfläck på huden. Upprepade besök hos läkare ger inga indikationer på att något kan vara fel. Det är först när Iðunn glömmer ta av sin stegräknare på kvällen, och vaknar upp nästa dag med 40 000 nya steg, som hon själv börjar ana att något är väldigt underligt.

Det är visserligen bra att boken The Night Guest inte genast tar steget till "det är något övernaturligt som händer!" utan låter sin huvudperson och alla omkring henne försöka utreda händelserna rationellt. Men det betyder också att nästan hela första halvan av boken upptas av vardagliga händelser som, i mina ögon, är irriterande på flera sätt. I interaktioner med andra människor låter Iðunn i sina replier och egna tankar som ett evigt offer för andras påflugenhet, men har själv en otrevligt dömande blick på sin omgivning.

"You're really happy," says Stína after lunch. There is an accusing tone in her voice as she sits and stares at me suspiciously. I evaluate her in return, contemplating how awful that lipstick is for her skin tone and how she has too much foundation between her eyes.

Personskildringarna och de inkastade tidsmarkörerna är genomgående väldigt ytliga och bidrar inte till någon sammanhängande förståelse för världen utanför Iðunns lägenhet. Mer spännande är mysteriet som utgår just därifrån, men även där sker upptäckterna långsamt och de möjliga förklaringar som berättelsen slutar med är även de osammanhängande och otillräckliga. Visst kan man uppskatta en övernaturlig berättelse som inte ger svar på alla frågor, men när den från början är så löst konstruerad som The Night Guest är det svårt att ha tilltro till att författaren hade något att säga mer än att skriva ihop några läskiga scener.

Döderhultarn på Thielska galleriet

I det smakfullt vackra Thielska galleriet med sin noggrant utvalda konst och inredning är det gott att få se den mer folkliga konst som skapades av Döderhultarn, Axel Petersson (1868–1925). Det var vid en utställning med svenska humorister i Stockholm som Ernest Thiel uppmärksammade honom och köpte hans verk Begravning (1909), men även om Döderhultarn även fick pris för karikatyr, så är det ju med äkthet och ofta djupt allvar han porträtterar människor i situationer som kan vara svåra på olika sätt. Änkan står vid kistan. De krumma gubbarna runtomkring håller i stora hattar och undrar kanske vem av dem som är näst i tur.

Tablån med Schackspelarna (1910) gjordes i flera upplagor på beställning, och även om Döderhultarns biograf sade att den är livlös, behöver man inte hålla med. Kroppshållning och ansiktsuttryck ger de båda männen personlighet.

Döderhultarn var kritisk till äktenskapet - en tvångsarbetsinrättning, kallade han det, och det färgar av sig på brudgummen i Bröllopet (1910) som står tyngd under det kommande ansvaret, med den höggravida bruden strax intill.

Men åtminstone pojken ser glad och förväntansfull ut i familjen som förevigas i Hos fotografen (1910). Fotografen själv tar sitt arbete på största allvar, kan man gissa av hans position under kameraskynket.

Inför de självsäkra militärerna vaktar de avklädda pojkarna på sig själva i tablån Beväringsmönstring (1910-tal).

Den stackars utmärglade hästen var Döderhultarns reaktion på en skandal kring militärens hästar på Ottenby på Öland. Han karvade flera av dessa hästar och sålde dem för 25 öre, vilket ledde till uppmärksamhet inte bara för vad som hänt utan för Döderhultarn själv. Det var så Döderhultarn blev inbjuden till att ställa ut i Stockholm, hamna i det allmänna medvetandet och tacknämligt uppmärksammas även i år, hundra år efter hans dödsdag.

Länk till Thielska galleriets sida om Döderhultarn

The Institute

Det är något som är väldigt fel när Luke vaknar upp i sitt pojkrum. Alla saker är på rätt plats, men när han öppnar dörren står han i en kal korridor på en okänd plats. Jämnåriga Kalisha möter honom och berättar att han är på The Institute, ett ställe där deras telekinetiska eller telepatiska krafter används och förstärks genom träning. De som styr institutet har berättat för ungdomarna att deras handlingar hjälper till att rädda världen. När de har fullföljt sin uppgift raderas deras minnen och de får återvända till världen utanför. De plågsamma omständigheterna och de sadistiska vakterna på plats gör det lätt att misstro sådana försäkringar, men det är inte konstigt att de hemlängtande barnen hoppas på att det är sant.

Bit för bit får vi höra när Kalisha och de övriga ungdomarna på The Institute berättar vad de vet om vad som försiggår, men också se mer än de, dels av intrigerna bland de som styr stället, och dels genom vad som händer i det lilla samhället i vars utkanter The Institute befinner sig. Den nyinflyttade nattväktaren Tim Jamieson ser kopplingar mellan händelser i staden och den hemlighetsfulla och välbevakade byggnaden i skogen. Institutets administratörer övervakar alla försök till undersökningar, eller läckor inifrån, och har resurser till att stoppa dem med våld.

Serien The Institute håller spänningen på en hög och jämn nivå med sin balans mellan plågorna som barnen utsätts för, deras försök att utforska institutet och hitta en flyktväg, hur många tentakler som institutet har ute för att skydda sig, och vad slutmålet med barnens prövningar är. Det skall bli intressant att se hur historien fortsätter i nästa säsong.

Endling av Maria Reva

En endling är den sista varelsen i en art. När den dör är arten utdöd. Yeva har sett flera arter dö, fastän hon har försökt att rädda dem: letat upp dem och plockat upp dem från deras hotade plats, gett dem mat och omsorg, försökt hitta partners åt dem och omplacera dem där de kan överleva och föröka sig. De hjälplösa individer Yeva ger sin uppmärksamhet och hela sitt liv åt är sniglar i hemlandet Ukraina. Hon har byggt om en husbil till ett rullande labb med kylskåp och utrustning för att ge vila åt de underarter av sniglar som är utrotningshotade. Att utrusta husbilen krävde många ansökningsformulär till europeiska stiftelser. Nu har hon hittat ett enklare sätt att tjäna pengar: som en av flera ungmör som presenteras för möjliga utländska friare på romantik-turné i Ukraina. 

Lika oärliga i sitt uppsåt, men med ett annat mål för sitt deltagande i Romeo Meets Yulia som företaget heter, är de två systrarna Nastia och Sol. Det var just denna cyniska business där kvinnors liv säljs för pengar och lögner som deras mor i åratal demonstrerade mot. Nu hoppas flickorna att den försvunna mamman skall dyka upp vid ett event, först för en kraftfull protest, sedan för återförening med de längtande döttrarna.

En av de presumtiva friarna kommer också till tals i Marias Revas bok Endling; Pasha, vars föräldrar emigrerade med honom från Ukraina till Kanada på 1990-talet när allt verkade gå utför med landet. Men nu ser han bilder på sociala medier från det goda livet som de kvarblivna släktingarna lever i det gamla hemlandet. Det är inte ens lyxen som lockar honom, det är en längtan tillbaka till något äkta.

Huvudpersonernas bakgrundshistorier och motiveringar berättas med en småbrutal humor, så som man kan tänka sig att det upplevs av människor som inte litar på lyckan och än mindre på grannlandet i öst. För mitt under bokens handling sker Rysslands fullskaliga invasion, och allas planer ställs på huvudet.

Även författarens planer, för om Maria Revas första bok fick begränsad uppmärksamhet, så hamnar hon nu i litteraturvärldens blickfång som någon som kan förmedla känslosamma, allvarliga erfarenheter inifrån. Skuldkänslorna griper Maria Reva inifrån från många håll, för hur kan hon låta sig profitera på sitt födelselands tragedi, hur kan hon skriva något äkta ukrainskt när hon bott i Kanada i decennier, hur kan hon uttala sig ur säkerheten på en annan kontinent när hennes släktingar är kvar under vinande bomber?

Meta-berättelser om tillblivandet av boken man har i handen blir inte alltid lyckade, men Maria Reva fogar in den med lika mycket svart humor, vilken döljer och visar smärtan den bygger på, som presentationerna av huvudpersonerna. Mitt i den fysiska boken vi läser kommer det som annars brukar komma sist - Tackord, Om författaren, Om typsnittet - och aldrig annars lästes väl de sidorna med lika stor uppmärksamhet.

Berättelsen återupptas men författarens närvaro gör sig då och då påmind. Efter hand som den lögnomsusade invasionen fortgår går det inte längre att skämta bort den konkreta brutaliteten som hotar även våra huvudpersoner. Men fortfarande får vi se några rörande försök till originalitet och empati i de korta speed dating-replikerna, och i Yevas idoga arbete för en liten trög snigel som kanske ändå inte överlever. Man kan sedan länge ana att Maria Reva inte är en författare som nödvändigtvis flätar ihop alla trådar till ett lyckligt slut, och det är det som gör att en läsare in i det sista läser vidare och hoppas.

I vårt ställe på Stadsteatern

Istället för en pjäs som utforskar en kärleksrelationer och -bekymmer, går I vårt ställe på djupet med vänskapsrelationer, och det är mycket välkommet att få se. Astrid och Sara har precis börjat en vänskap och pratar med varandra om vilka de är och hur de ser på vänskapen. Astrids tidigare bästa vän Eva satte deras vänskap på paus, men nu kommer hon plötsligt tillbaka till Astrid - och blir svartsjuk på den nya.

I två och en halv timme flödar samtalet mellan de tre, och de lägger fram sina känslor inför vad som händer och berättar också om såriga och viktiga händelser ur sitt liv. Om jag skall anmärka på något så är det att de återkommande passagerna av känsloanalys överförklarar allt, med därtill ganska övertydligt och trögflytande språkbruk. Man kan tänka sig att pjäsförfattaren Arne Lygre har satt ord på outtalade känslor, och låtit personerna tänka högt.

De tre kvinnorna har alla olika varianter på avklippta eller knutna relationer till människor som brukar vara viktiga i ens liv: föräldrar, barn, makar. I tur och ordning gör någon av de signifikanta männen entré i var sin central scen, given röst av någon av de tre kvinnorna på scenen. I tur och ordning ger de tre personerna också varandra och oss ett uppträdande: Saras pianospel växer till något evigt, Eva säger att hon har dålig röst men hennes sång säger något viktigt, Astrid formar sina känslor till en dans. Som sagt, det är bra att se vänskap, med glädje och slitningar, tas på lika stort allvar som förälskelse och åtrå.

Länk till Stadsteaterns sida om I vårt ställe

Foto: Felix Swensson

Outrageous - Skandalsystrarna Mitford

Nästan hundra år efter sin första storhetstid lever minnet av de sex systrarna Mitford kvar hos anglofiler, liksom det de har lämnat efter sig, såsom yngsta systern Deborahs väl förvaltade Chatsworth House, och äldsta systern Nancys böcker som ger en god inblick i tidsandan under en viktig period av 1900-talet. TV-serien Outrageous, som för säkerhets skull fått titeln Skandalsystrarna Mitford på svenska, följer familjen under några avgörande år på 1930-talet.

Handlingen inleds med glatt vardagsprat och skvaller vid det generösa matbordet, men modern påminner också flickorna om att de inte bara kan festa och skoja - de får inte slarva bort sina möjligheter till ett gott gifte. Allvaret bakom varningen visar sig efter hand - familjeförmögenheten är urlakad och man kommer inte att kunna leva de lyckliga dagarna riktigt så grandiost i fortsättningen.

Oron i omvärlden bidrar också till snålblåsten. Folk svälter och far illa, och demonstrerar allt högljuddare mot orättvisorna i samhället. Serien låter oss se hur systrarna reagerar olika på vad som pågår i omvärlden, och också strider inbördes när deras politiska åsikter går tvärt emot varandra. Diana Mitford dras till den brittiske fascistledaren Oswald Mosley som vill återupprätta Englands storhetstid. Unity Mitford fascineras av hur Adolf Hitler styr Tyskland. Jessica Mitford vill bekämpa orättvisorna tillsammans med kommunisterna. Familjen splittras på flera håll när syskonkärleken slår över i fientligheter över den enas offentliga uttalanden som sätter de andra i dålig dager.

Familjen Mitford lever ett priviligerat liv, och vi får se vackra interiörer och klänningar, men det är inte det som är huvudsaken i serien Outrageous. Serien hinner visa familjebanden, lojaliteten och de underhållande spirituella konversationerna innan kvinnornas viljor (och några mäns svek) sprider dem åt olika håll. Efter bara sex avsnitt finns det dock mycket mer att berätta, så kanske blir det en fortsättning på denna mycket lyckade filmatiseringen.

Pojkarna av Jessica Schiefauer

Killarna i skolan där Bella, Momo och Kim går är fruktansvärda. De ropar efter tjejerna, tränger sig på dem i grupp och tafsar på dem, och inga vuxna bryr sig om det. Men de tre tjejerna har en stark gemenskap, full av fantasi, där de skapar egna världar och nya liv, och inte behöver bry sig om det utanför.

Bella beställer exotiska blommor till sitt växthus. En dag får hon en växt som inte liknar något annat, och då den växer upp och slår ut kallar de blomman "hon", för den verkar nästan ha en personlighet. När de smakar på dess nektar sker en förvandling som går utanpå de maskeradfester de hittills haft: deras fjortonåriga flickkroppar förvandlas till pojkkroppar. Att gå ut och träffa nya vänner blir nu något helt annat än att behöva skyla sig från männens blickar och händer.

Känslan är berusande för vår berättare Kim, och hon fortsätter med de nattliga förvandlingarna även efter att Momo och Bella har fått nog. Som pojke har hon kommit närmare den hårde Tony, som tar med henne/honom på inbrott och andra kriminella påhitt. 

Boken Pojkarna är bra på att skildra berusningen av att ha en ny och annorlunda kropp, och att våga sig på att göra det som är förbjudet. Det är fint skildrat hur den villkorade vänskapen mellan Kim och Tony är så nära att slå över i verklig närhet, men hur Tony skyddar sig med hårdhet och förakt. Mindre trovärdig är den sagolika vänskapen mellan flickorna, vilket skaver litet i berättelsen då det ju är den som är "verkligheten". Speciellt mot slutet kommer scen efter scen som inte riktigt håller som konsekvenser av tidigare handlingar utan verkar ditlagda för att stegra dramatiken. Det mest givande med boken är alla skildringar av det utmanande livet som pojke, som aldrig får visa svaghet.