Legion

TV och film säger oss, ibland med humor, att det på psykiatriska kliniker sitter människor som tror att de är kungar från förr eller har superkrafter. Det intressanta är om någon av dem faktiskt har rätt. Långsamt uppenbaras det för oss tittare, och även för David själv, att David Haller har enormt starka psykiska krafter och har spärrats in för schizofreni för att en myndighet, Division 3, är rädd för vad han kan göra om han släpps lös. Men nu kommer en motståndsgrupp och hjälper honom att bryta sig ur sitt fängelse, och inte bara han utan den nyintagna patienten med det känt klingande namnet Syd Barrett, och också Davids bästa vän Lenny Busker men tyvärr inte på det sättet hon skulle ha önskat.

TV-serien Legion bygger på en Marvel-serie men är inte involverad med övriga MCU. Dock betyder serieursprunget att karaktärerna är gediget utforskade och att det finns en rik källa av lore att hämta ur för TV-serien. I den första säsongen är gränsen mellan vansinnig och superkraftbegåvad otydlig. Det går hela tiden att tänka sig att det vi ser tillsammans med David är förvirringar ur hans eget sinne, inklusive tillbakablickarna till barndomen där en grym och skrämmande varelse smög sig fram ur skuggorna mot honom.

Ondskan som tog form i barndomen kommer att utforskas och utmanas än mer under de följande säsongerna, när David börjar bemästra sin kraft men gång på gång kastas in i nya o-naturliga scenarier. Handlingen i Legion kan kastas från verkligheten till ett metafysiskt plan och vidare till en drömvärld skapad av David själv, och på alla plan sker fantasifulla omvandlingar där fantasifulla miljöer befolkas av minst lika fantasifulla varelser, med olika motiv och medel för att strida mot David och hans grupp.

Bland de mer fascinerande vännerna i Davids grupp av mutanter med övernaturliga krafter finns Vermillion, en man med bikupa till huvud omgiven av tre mustaschprydda kvinnor som melodiskt sjunger på ett stiliserat maskinspråk. Mutanterna har sympatisörer hos människorna och det äkta paret Melanie Bird och Oliver Bird som leder motståndet mot Division 3, hamnar också i bryderier och måste uppamma psykisk och fysisk styrka för att stå emot.

Att handlingen rör sig mellan olika plan och till slut också genom tiden skulle i mindre skickliga händer kunna mynna ut i misstanken att man bara lassar på nya psykedeliska mysterier och löser problem med David/monster/ny aktör ex machina, men så är inte fallet med Legion. Noah Hawley som skapat serien har skrivit de flesta avsnitten med en känsla för just hur långt man kan driva det svårbegripliga utan att tappa sammanhanget och framför allt intresset för huvudpersonerna. Skådespelarna är ypperliga i de mest osannolika situationer. Allt går inte att lösa med Davids magi-liknande krafter och många gånger är sorgen över saker som händer verklig och kraftfull. Legion är en mycket originell, omtumlande och sevärd TV-serie.

Prophet Song av Paul Lynch

Det är farligt att demonstrera och protestera mot regeringen, men Larry Stack gör det ändå, fastän poliskonstaplar kommer till hans hus och varnar att hans fackliga aktiviteter gör honom misstänkt. Hustrun Eilish har hört om andra som försvunnit efter att ha profilerat sig som regeringsmotståndare. 

Men Larry går till protesten, och försvinner från hemmet. Eilish frågar efter honom och söker efter honom och ber om hjälp från en engagerad människorättsjurist. Men han är borta och snaran dras åt kring oliktänkande. På jobbet märker Eilish att hon blir utelämnad från möten, och en del kollegor bär nålar för att visa sina sympatier med regeringspartiet. När den sjuttonårige sonen blir inkallad får han gömma sig i den isolerade källaren hos en väninna.

Det sägs aldrig rent ut vad Larry och de andra protesterar mot, vad regeringen gör som manar fram protesterna och vad det är för kris som man säger att landet måste hålla samman emot. Det är ett av många stora minus med boken Prophet Song: att den centrala konflikten är en innehållslös skumgummikärna utan motståndskraft, som läsaren skall fylla med sina egna antaganden. Valfritt att bestämma vilka grymheter regeringen begår, men vi skall införstått nicka till författaren. 

Till luddigheten i berättelsen bidrar det jämntjockt flytande språket, med långa meningar, stycken och kapitel där man inte alltid vet vem som säger vad. Och också den misslyckade presentationen av handlingen, med långa partier av mållöst vardagskrångel mellan Eilish, hennes far och barn och andra. Visst finns det en poäng i att visa hur oron och ett begynnande krigstillstånd äter sig in i det dagliga livet, men med det lyckas inte Paul Lynch.

När en bok tar sig an ett allvarligt ämne den inte kan bemästra, irriterar det mig mycket. Det är som att Paul Lynch vill göra sin historia automatiskt seriös genom att låta hemlandet Irland fiktivt gå den väg mot krig som många andra länder har pressats till under århundraden. Då får jag bara känslan av att han på betryggande avstånd vill profitera på andras smärta. Irland har ju en helt egen historia av misstro och inre konflikter som inte alls gör avtryck i Lynchs bok, en historielöshet som bidrar till att boken känns som hittepå av en mjältsjuk tonåring.

Azymuth på Fasching

Från originaluppsättningen för femtio år sedan är bara basisten Alex Malheiros kvar, och även om han sitter på en stol och spelar ibland så knäpper det funkigt och skönt om hans instrument, just som det skall. Trummisen Ivan ”Mamão“ Conti dog tyvärr tidigare i år, men bandet tog in vännen Renato Massa istället och fortsatte turnéplaneringen, och det kan alla vi i publiken vara glada för. Kiko Continentino står omgiven av keyboards och klappar vänligt sin Yamaha när konserten skall börja. Från KORG-apparaten vrider han sedan fram mer spejsade ljud till den inledande låten, och den goda stämningen som följer.

Nästa låt är Vôo sobre o horizonte från 1977, en lugnare låt där grabbarna sjunger svagt i refrängen. Det är endast sällan de säger vilken låt de spelar och jag kan dem tyvärr inte tillräckligt väl för att känna igen dem i stunden. Till nästa låt spelar och sjunger Kiko via KORG:en igen med en robotröst som vi i publiken gillar, till ett kantigare och funkigare sound som växer till ett muller, och jag lyckas utröna att det är låten May I Have This Dance.

Villa Mariana skrevs av Ivan Conti och nu spelar gruppen den till hans ära, en lugnare låt med skönt gungande rytm. Från mjukare pianotoner och allsång avslutar männen första set med en funkig låt, och fortsätter i den stilen i nästan hela andra set. Tungt och funkigt, mindre av psykedeliska ljudmattor och mer allsång från publiken som dompteras av Alex Malheiros vars smattrande bastoner driver musiken framåt. Renato Massa på trummor är stadig och kanske inte så personlig i sitt sound, men desto mer entusiastisk är Kiko Continentino, full av energi och glädje i sitt hörn av keyboards. Vi får mer av robotrösten, och tempot och temperaturen är höga in i sista vibrerande minuten. Femtio år av bra musik, tack för det!

Tillsammans 99

Vi hade det ju så bra när vi levde tillsammans för 24 år sedan, så visst skall det bli toppen att ses igen? Eller, allt var ju inte frid och fröjd i kollektivet Tillsammans år 1975, och en del slitningar finns kvar år 1999. Och återträffar lockar nästan alltid fram det som skavde redan första gången. Men visst är det fint att en massa gamla vänner dyker upp som en överraskning till Görans födelsedag! Han och Klasse är ju de enda som är kvar i kollektivet och där på landsbygden kan det kännas litet hopplöst ibland.

Göran var kollektivets hjärta och fortfarande är det han som försöker hålla god stämning när folk är jobbiga och det utbryter rena gräl. Jobbigast av alla är Lena som kommit med sin frivilligt stumma dotter Kompis och envist viftar med sina psykiska problem som ett rött skynke framför alla. Stämningen i filmen består oftast av en pressande blandning av allvar, genans och (ofrivillig) komik som man gärna gråtskrattar åt. Men i en scen är det bara ärlighet som gäller: när Klasse erkänner för Lasse hur han i alla år har längtat efter att det skall bli de två. Det är mycket fint att filmen låter just den scenen vara enbart äkta och sårig, och att två av Sveriges bästa skådespelare får visa alla nyanser av djupa, svåra känslor. Samtidigt, utanför deras rum, pågår gnabb och rivalitet av närmast burlesk karaktär.

 Skit i traditionerna sade man på sjuttiotalet och valde vårdslöst bort bordsskick och matlagning av högre klass. Men nu är det ett av kollektivets barn, Fredrik, som vuxit upp och styr upp planeringen och serveringen till litet högre klass vilket ingen protesterar mot. De flesta av gästerna har steg för steg makat sig tillbaka till det som gör livet lätt och njutbart. Men den pålitliga havregrynsgröten som Göran så kärleksfullt tillredde... visst har den ändå sin plats. Morgonsolen sprider sitt ljus över huset och trädgården efter en natt av uppgörelser, förvirring och delvis lyckat festande, och den gör gott för många av dem som ångerfullt kravlar sig fram ur sina hörn.

Die kleine Berlinerin av Robert Walser

Nittonhundratalets första årtionden innebar stora förändringar för människor i gemen. Allt fler flyttade in till städerna och arbetade på kontor eller i fabriker, fabriker som tillverkade nya ting som människor sedan kunde köpa. I städerna fanns kaféer och restauranger för människor som inte hade tamdjur, grönsaksland eller ens ett eget kök, och bussar och spårvagnar bar människor till sina arbeten eller nöjespalats.

Boken Die kleine Berlinerin samlar ett antal korta prosastycken av Robert Walser, i ordning efter när de är skrivna från 1907 till 1928. De är till största delen utmärkta flanörberättelser: uppmärksamma beskrivningar av en park, ett kafé eller annan plats; vilka som befinner sig där och hur de interagerar, med utrymme för personliga reflektioner. Historierna kan tidvis framstå som banala, men betänk att det är den här sortens beskrivningar av vardagen som fyller ut våra teoretiska kunskaper om dåtiden och ger en känsla av hur det verkligen var att leva då. Det är gott att leva sig in i den lätta förundran och entusiasm över tidens nymodigheter när man läser ett stycke som Über der Elektrischen.

Es ist ein billiges Vergnügen, Elektrische zu fahren. Kommt der Wagen heran, so steigt man, in dem man vielleicht einer edlen Frauengestalt höflich den Vortritt lässt, ein, und der Wagen fährt weiter. Sofort bemerkt man, dass man ziemlich musikalisch veranlagt ist. Die zartesten Melodien tönen einem im Kopf. Im Nu hat man sich zu einem ersten Dirigenten oder gar Komponisten aufgeschwungen.

Nog önskar jag mig ändå ofta litet mer av berättande, inte bara betraktande hur underhållande det än är, som i den roliga novellen Im Provinz om en skådespelare som spatserar runt i en småstad och ställer till. Teater ligger för övrigt storstadsflanören Walser varmt om hjärtat, det märker vi i flera av styckena. Men titelnovellen, Die kleine Berlinerin, gör mig mäkta irriterad då han låter flickan på omslaget, Suzanne Aimée Cassirer, nu i elvaårsåldern, beskriva sitt liv så banalt och ointelligent, som om han ställt de dummaste frågorna och tolkat dem så enögt som möjligt.

När (första) världskriget startar blir tonen dovare, utan att stridandet ens uttryckligen nämns. I de längre berättelserna Frau Wilke och Frau Scheer möter vi två äldre kvinnor vilka, kanske berättigat, inte tycks om av sin omgivning, sina hyresgäster, och ändå eller kanske just därför väcker sympati och gemenskap hos berättaren.

Robert Walsers nervsammanbrott år 1929 hade föregåtts av ångest och hallucinationer under en längre tid. De kronologiskt sista berättelserna i samlingen är mer komplexa i struktur och innehåll, och säkert är det inte bara ett estetiskt val utan påverkat av Walsers sinnestillstånd. Man anar en distans och oförståelse från andra människor till den berättande, och en osäkerhet hos honom, och det smärtar förstås att läsa. 

De tidiga, enklare berättelserna är givande för inblicken i tidsandan. Jag ser fram emot att läsa mer av Walser, då främst romaner där han kan fördjupa sig i handlingen och karaktärerna.

Mimi Tavares på MNAC Lissabon

Museu Nacional de Arte Contemporânea do Chiado i Lissabon visar sedan dryga hundra år samtida konst. En av dessa samtida konstnärer och tillika Lissabonbo är Mimi Tavares. Ett urval av hennes verk ställs ut under titeln Sons Invisiveis/Invisible Sounds. Jag känner inte till henne sedan tidigare men ser att hon även målat färgrika tavlor. Här är hon dock sparsam med färger och täckning. En del bilder är nästan som försök av en aspirerande konstnär som inte räknar med att bli färdig med bilden. Dock är Tavares teknik och känsla för komposition driven, och de stora tomma ytorna mer ett tecken på mod och självkänsla.

Ibland är två verk placerade så att de korresponderar med varandra, som den gedigne herren som syns som porträtt och placerad i ett landskap. Där ser han inte lika auktoritär ut som på den stora sammanställning av herrporträtt som han har rymt från.

Jag tycker mycket om tekniken att teckna en bild huvudsakligen i svartvitt med komplettering av bara en färg (eller två). 

Några bilder av äldre personer i speciella situationer ser ut att bära på en innebörd som jag som utomstående inte kan förstå. Kanske inte mystik men en historia förankrad i naturen omkring dem.

Men barn som leker är det alltid lätt att ta till sig, liksom ungdomar som längtar bort.

Länk till MNACs hemsida

FUBAR

Arnold Schwarzenegger vill inte pensionera sig från skådespelandet. Men pensionera sig, det vill hans rollfigur Luke Brunner i TV-serien FUBAR. Fast först skall han genomföra ett sista uppdrag i Guyana, där en inblandad är vapenhandlaren Boro som Brunner har följt sedan han var en liten pojke. Brunner har faderskänslor för skurken Boro, men de toppas förstås när han upptäcker att den andra CIA-agenten på plats är hans verkliga dotter Emma. Surprise! Ingen av dem har känt till att den andra jobbar för CIA och nu måste de hålla god min inför vapenhandlarna - i korta avbrott, medan familjegrälet egentligen tar överhanden.

Vi får se några inledande actionscener med Luke Brunner för att övertygas om att mannen är gammal men fortfarande kan slåss och springa. Men alltmer av avsnitten fylls med mer familjegnabb som går på tomgång. Luke oroar sig för Emma och vill att hon skall lämna CIA, Emma blir sur och vill att Luke skall se att hon är kompetent. Vidare hemma i USA gnisslar det mellan Emma och hennes alltför snälle pojkvän Carter. Och allra mest genant är Lukes fumliga men envetna försök att vinna tillbaka exfrun Tally.

Där finns några sidekicks som är ganska coola fastän de mest är stereotyper: tuffa kvinnan Roo, Aldon vars vältränade kropp fäller män med vapen och kvinnor med honung, über-nörden Barry som bara kan tänka i termer av Star Wars eller annan fiktion. En ljuspunkt är CIA:s psykolog Dr. Louis Pfeffer som spelas av sötnosen Scott Thompson. Men tyvärr blir det i slutändan för få actionscener och för mycket gnabb för min smak.