Late Night

Kan man älska och vara trogen mot mer än en talkshowhost? (Team Coco) Alla programmen går inte samtidigt och man kan spela in dem om de går för sent på kvällen, men det blir lätt så att man hittar en favorit och blir lojal mot den - en som har en humor man gillar och alltid bjuder in intressanta gäster. Katherine Newbury är den enda kvinnliga programledaren bland de populära kvällsshowerna, och hon har lett sitt Late Night i trettio år. Men hon är inte lika populär längre, med gäster som inte känns igen av genomsnittstittaren och inledningsmonologer utan bett. OK, hon förstår att hon måste förbättra tittarsiffrorna men vill ändå inte förändra sig, så hon går till manusförfattarna och försöker skrämma dem till att skriva roligare skämt.

Från andra hållet kommer Molly Patel med en dröm om att arbeta med komedi, och kliver tacksamt in i hålet som uppstår i skrivarteamet. Det är alltid nervöst att komma som ny till en arbetsplats men bland manuskillarna på Late Night är det extra svårt. Det finns mycket att pika Molly för; att hon är inkvoterad för mångfaldens skull, och för att hon kommer direkt från en kemifabrik. Vilket nöje det är att se att Molly använder sig av sin ingenjörskunskap för att analysera vad som inte funkar bra med Late Night! Men alla tar det som kritik, inte minst Katherine som i egen hög person stigit ned till skrivarrummet för första gången på åratal, och skäller nu ut Molly som inte har lärt sig att ta kritik själv än.

Katherine må ha börjat fatta att hon behöver ändra stil, men det tar ännu ett tag innan det slår igenom i vad hon faktiskt gör. Förutom de uppenbara dumheterna jag förstår att hon inte vill sänka sig till, tycker jag mig se flera missade tillfällen att rida ut mindre bråk och vända dem till något bra, vilket är litet irriterande, men i andra sammanhang är det just det som Katherine gör, och det är då de små framgångarna börjar återvända för henne. Ibland är filmens ton litet för tam för min smak, ibland är den för gullig, men de hjärtevärmande scenerna gör ändå sitt till. Emma Thompson och Mindy Kaling i var sin huvudroll är roliga och starka på olika sätt, och utan att påstå att de båda kompletterar varandra blir resultatet bättre när båda är engagerade.

I filmen Late Night ser man humorn blomma i olika former även vid sidan av scenen där Katherine står och styr: rappa kommentarer mellan manusförfattarna, den inarbetade jargongen mellan Katherine och den älskade maken Walter, reaktionen på en poäng som flög över någons huvud. Det blir en del små och stora skratt åt människorna och vad de säger och gör i Late Night, och det känns bra.

Frankissstein av Jeanette Winterson

Litet mer än tvåhundra år har gått sedan Mary Shelley skrev sin banbrytande bok om vetenskapsmannen som skapar liv ur delar som varit döda. Jeanette Winterson tar oss med till hushållet i det regniga landskapet där Mary Shelly, poeterna Shelley och Byron, läkaren Polidori och Byrons älskarinna Claire prövar det moderna, fria livet och puffar varandra till att skriva intressanta berättelser. Winterson ger oss intrycket av att salongen är trång, men ännu trängre är det för Mary att få utrymme mellan männens självsäkra uttalanden om vad som är manligt och kvinnligt. Vi följer hur Marys funderingar formar berättelsen som tagit plats i världslitteraturen, inspirerad av en historia de har hört och av den fysiska känslan av att ha burit ett barn och förlorat det.

I nutid fortsätter berättelsen med samma aktörer i nya roller. Ry Shelly, läkare, besöker sin bekant Victor Stein, intimt känd men svår att lära känna, på en robotkongress. Nej, låt oss inte dölja det faktum att det är en kongress för sexleksaker, med det största fokuset på de sexrobotar som entreprenören Ron Lord utvecklat. Där befinner sig också den påflugna reportern Polly D och kongressfacilitatören Claire, vars gudfruktiga och avvisande inställning till robotar, artificiell intelligens och människohjärnor uppladdade i nya medier sätter henne på tvären mot de andra på ett sätt som irriterar mig en aning. Men hon är till syvende och sidst en del i konversationen mellan de nämnda parterna om just robotar, AI och uppladdning av människohjärnor på nya format. I vanliga fall brukar det störa mig när man blandar samman detta i en seriös diskussion, men här flyter dessa teman in i varandra så som det kan tänkas hända när framtiden diskuteras av engagerade och tillräckligt kunniga människor.

Vår berättare Ry är skeptisk till både möjligheten och lämpligheten i att spara och ladda upp medvetanden efter döden och förlänga livet i en ny kropp (eller kroppslös). Att han tidigare var Mary och har transitionerat från kvinna till man gör honom inte mer benägen att acceptera att kroppen kring medvetandet kan förändras, trots Victors envisa frågor.

Tillbaka i 1800-talet går dock Mary Shelleys tankar i motsatta banor. Sin mor förlorade hon vid födseln, och nu har alla fyra barn hon fött dött. Köttet är så svagt. Tänk om man kunde flytta och spara sinnena någonstans utanför kroppen, kanske i en sten som Shelley, poeten, tänker sig.

Partierna från nutid och artonhundratal korresponderar fint mot varandra. Med namedropping av politiker som Trump och Bolsonaro kommer Frankissstein att kännas daterad inom några år, men boken är tillräckligt fantasifull och framför allt fysiskt påtaglig i en tankedriven värld för att fortsätta vara läsvärd även då.

GAN på Sven-Harrys

År 1918 ställde  Gösta Adrian-Nilsson ut sjutton tavlor på Gummesons konsthall i Stockholm under namnet Sjömanskompositioner. GAN:s konst blev utskälld i den samtida pressen, och från hans dagböcker vet vi att han tog det hårt. Så småsint av dåtidens konstkritiker! När Sven-Harrys lyckats samla 11 av de 17 verken för sin stora utställning av Gösta Adrian-Nilssons gärning, är det en fröjd att gå mellan tavlorna med sina rika färger och lekfulla kompositioner.

Sjömän och matroser dyker ofta upp i GAN:s verk, i blå eller vit uniform, liksom även andra män i stiliga uniformer. GAN intresserade sig för allt sjömännen stod för; modernitet, äventyrslusta, främmande vyer och inte minst erotiska möten. Vi ser ofta två eller fler män gående i bredd, i likadan klädsel och ben och huvuden i likadana positioner, men ändå ser vi att de är individer, aldrig anonyma kugghjul i en större maskin. Visst ligger det humor i hur de tre grabbarna vänder sig om, kanske efter någon snygging de alla ser och gillar!

Gösta Adrian-Nilssons hembryggda stil var skönt modern, med starka drag av futurism och kubism, och fortfarande djupt mänsklig. Man ser många kroppsdelar och byggnader som är uppsplittrade i fyrkanter och kuber, men de raka linjerna är inte helt raka, vinklarna är sällan räta, och där finns mjuka, svepande penseldrag som visar böljande segel eller sjömännens små runda, fasta skinkor under de välpressade uniformerna.

Samma energi och modernitet (och ganska många sjömän) återfinns i stadsvyerna GAN målade. Med sitt unika seende kunde han sammanföra byggnader från litet olika håll, eller ett antal scener, till ett större motiv som både är en labyrint och helt öppen och inbjudande. Gatljus, vägkorsningar, neonskyltar och människor i rörelse skapar bilden av en växande stad och ett nytt, fritt sätt att leva. På två unika triangulära tavlor avbildas bland annat telefontornet som fanns i Stockholm mellan 1887 och 1953.

Gösta Adrian-Nilssons färgval gör gott i själen. Färgskalorna för de enskilda tavlorna innehåller alltid färger som skulle kunna vara motsatsfärger men är så nyanserade att de skapar harmoni - dock med en spänning mellan färgpartierna. GAN målade en del tavlor i ljusa pasteller med desto fler i mörka, rikare färger där ibland vita partier kan komma in och lysa upp. Det är som att GAN såg världen genom ett prisma som bröt ljusstrålarna till något nytt, och vi kan vara tacksamma för att han kunde fästa det på duk för oss andra att se.

Länk till Sven-Harrys sida om GAN

Börje har också sett utställningen och visar fler av tavlorna

One Mississippi

Vi är många som flyttat från små städer och skapat ett nytt liv i en större stad. I TV-serien One Mississippi, baserad på Tig Notaros erfarenheter, den möter vi Tig Bavaro som behöver återvända till sin födelsestad i Mississippi när hennes mamma oväntat ramlar och hamnar i koma. I barndomshemmet finns den vänliga brodern Remy och styvpappan Bill som är så stel och formell att man undrar hur familjen har kunnat hålla samman under alla år. För redan i de första minnesbilderna ser vi att den bortgångna mamman Caroline var livfull och spontan, och raka motsatsen till Bill.

Tig är själv i dåligt skick när hon kallas hem till Bay St. Lucille. Hon har just genomgått en dubbel mastektomi, och är fortfarande sjuk i efterverkningarna av cancern. Det syns på hennes magra figur och försiktiga gång att kroppen är svag, men det skarpa intellekt hon utvecklat som ståuppkomiker är fortfarande alert. Hennes humor är inte av det övertydliga slaget, utan snarare så dämpad att de flesta omkring henne inte märker den. One Mississippi är heller inte en komediserie man skrattar högt åt, men Tigs nyktra blick på de ibland osannolika händelserna är svart humor i en tid som vi vet är svår för familjen.

Under första säsongens halvdussin avsnitt får vi tillsammans med Tig och Remy upptäcka mer om mamman än vad de kunnat föreställa sig, från människorna som kände henne på andra vis än familjen. Styvpappan Bill som till en början verkar som en okänslig buffel med sitt paragrafrytteri och helgarderingar mjuknar aldrig, men man lär känna honom och förstår att han är en bra människa med ett mycket kantigt yttre.

Tigs tillfälliga besök i Bay St. Lucille blir längre än hon planerat. I andra säsongen, lika kort som den första, får vi se hela familjen börja öppna sig för nya kärleksförhållanden, mer eller mindre medvetet och mer eller mindre lyckat. Det är fint att se Bill och Remy utvecklas och växa som människor, efter att de kanske hade förväntat sig att livet skulle flyta på likadant för resten av livet fastän det livet inte var helt bra.

Som lesbisk har Tig annorlunda förutsättningar än Remy och Bill, och måste ibland också handskas med människor som ser ned på henne för att hon är homosexuell. Tig möter "power lesbians" som dejtar och dumpar frejdigt, och mer än en kvinna som känner sig dragna till henne men inte vågar eller vill bli någon som älskar en annan kvinna. Mötena, liksom avsnitten, är korta men är utsnitt ur några människors liv som säger mycket om dem och om livet de lever just då.

Lost Children Archive av Valeria Luiselli

Vi vet att barn skiljs från sina föräldrar och sätts i förvaring vid gränsen mellan Mexico och USA. Vad Valeria Luiselli berättar om är vad som hände redan innan det påbörjades, när ensamma barn försökte ta sig över gränsen kanske för att återförenas med föräldrar som redan var i USA, eller kanske för att fly ett hårt liv där enda utsikten var att dö ung under tröstlösa omständigheter. I hennes bok Lost Children Archive får hennes namnlösa huvudperson reda på att döttrarna till en bekant i New York tagit sig till gränsen, sedan tagits i förvar och nu tappat kontakten med både mormodern i hemlandet och modern i USA. Vår berättare beslutar sig för att söka efter barnen som ett led i att dokumentera hur barn försvinner på detta sätt idag, under en bilresa söderut som hennes man initierat.

Det finns aspekter av boken som gör att den borde vara god läsning. Den främsta är det angelägna ämnet; barn som låses in och skickas tillbaka samma väg de kom av en vuxenvärld de själva inte kan kontrollera. Därtill är familjen vi följer skönt förankrad i modern kultur, och referaten till kända författare och konstnärer är många. Men det sistnämnda hör till det som stöter bort mig vid läsningen. De två vuxnas sätt att möblera sina liv med Susan Sontag, Steven Feld, Philip Glass och andra erkända kulturauktoriteter känns litet ängsligt, som ett sätt att passa in och samtidigt distansera sig från verkligheten.

Den främsta anledningen till att jag inte engagerar mig är, litet i samma banor, att jag upplever deras arbete som poänglöst och inte tillräckligt grundligt genomfört. När boken börjar arbetar både Ma och Pa med att spela in New Yorks ljud. Trots att jag ser alla våra sinnesintryck som nödvändiga och berikande är inspelade ljud den mest otillräckliga formen av dokumentation. De måste alltid kompletteras med text (eller bild) om var de kommer ifrån, och det de förmedlar som inte är tal är svårt att skilja från andra liknande soundscapes. Att arbeta med ljudupptagningar är också lätt att uppfatta som ett jobb för priviligerade kulturarbetare, även om våra huvudpersoner egentligen hör till dem som inte riktigt har fotfäste i etablissemanget.

Att själva resan sker därför att Pa vill dokumentera Apache-indianernas historia på plats i Arizona: de sista som stod emot kolonisationen av white-eyes. Han hade nog tänkt göra resan ensam eller bara tillsammans med sin tioårige son, men nu följs han av sin femåriga styvdotter och hustrun han fortsätter att vända sig ifrån. Själviskt och delvis en övning i navelskådande, men även Ma är självupptagen. Ofta svarar hon inte på de kloka frågorna som barnen ställer. En envishet som gränsar till dumhet (och korsar gränsen) är att man inte vill använda GPS, eftersom en vän som givit ut välgjorda kartor gick i konkurs när alla började använda GPS. Detta och många andra detaljer gör att det är svårt att respektera de två vuxna och engagera sig i vad de vill göra.

En silvertråd som gör boken läsvärd är de korta kapitlen ur den fiktiva italienska boken Elegy for Lost Children. Den berättar barn på en resa lik den som många gör från Sydamerika och norrut, poetiskt och sagolikt trots att varje scen vittnar om grymheter. När så den tioårige pojken får ordet och börjar berätta om resan ur barnens synvinkel finner jag det till sist värt att engagera mig (trots att hans berättarröst egentligen är för lik författarens). Hans och lillasysterns starka kärlek och deras lekar där de försöker göra resan och sin egen plats i den förståelig är mer givande och mer gripande än de vuxnas ältande.

När den röda boken Elegy for Lost Children försvinner fortsätter elegierna ändå, och vävs in i människoliven vi följer. Elegierna refererar till andra verk ur litteraturhistorien, och den sista av dem är tydligt skisserad på T.S. Eliots The Waste Land, vilket är väl gjort. Där Eliot fångar öknen och torkan i några få rader breder orden ut sig över flera sidor i Lost Children Archive, vilket låter en läsare tydligare känna hur länge, länge man kan behöva vandra genom ett ökenlandskap utan hopp om att komma fram. Det är bra att boken gör en så stor upphämtning mot slutet, men den hade blivit bättre om Luiselli kortat och koncentrerat de första tvåhundra sidorna.

Lars Tunbjörk på Borås Konstmuseum

Lars Tunbjörk föddes i Borås och började sin bana som fotograf på Borås Tidning redan som femtonåring. Genom åren blev hans bilder av vardagsliv uppmärksammade och uppskattade: inte de uppställda och vackra scenerna utan mellanrummen och ögonblicken där koncentrationen släpper. Konstmuseerna i Borås presenterar ofta sammanställningar av hans fotosviter, nu senast i ett specialinrättat projektrum i Borås Konstmuseum. Lars Tunbjörks Stiftelse ställer där fram tavlor, böcker och digitaliserat material som man förfogar över.

År 1989 reste Tunbjörk till det tvåhundraårsjubilerande Frankrike för att fånga stämningar och ögonblick under förberedelsen. Det blev en bok med foton, och flera av dem är hängda i projektrummet. Vi ser många människor som sköter sina vardagssysslor medan jubileumsarrangemangen drar till sig en sekunds uppmärksamhet eller ingen uppmärksamhet alls.

På väggen mittemot hänger foton från ett barnhem i Rumänien som Tunbjörk besökte. Det finns inga människor på bilderna, utan det vi ser är rummen där barnen bor och som de har satt sin prägel på med några få ägodelar och väggmålningar. Barnhemmet ser rent, ändamålsenligt och välskött ut i de få bilderna vi ser, och förhoppningsvis mådde barnen bra där.

Länk till Borås Konstmuseums sida om Lars Tunbjörk

Forever

Det är skönt att ha hittat den man passar ihop med. Ju längre man är tillsammans, desto mer lär man känna varandra och skapar ett liv man mår bra av. Kanske är den ena mer nöjd än den andra. Dagarna börjar likna varandra, någon undrar om livet kommer att se likadant ut för evigt och börjar försöka rucka på vanorna. Det är där vi möter Oscar och June; i medelåldern, i ett bekvämt liv, med säkerligen ett trettiotal år till framför sig. Oscar är så snäll och nöjd och serverar June hemlagad mat varje kväll. Men hos June börjar förnöjsamheten vändas till instängdhet. Kan de inte göra något annat på semestern i år?

"The more things change, the more they stay the same." Livet förändras i grunden för Oscar och June - det blir till mer av samma sak men med litet nya regler. En finner sig till rätta, en annan behöver förändring. Vad går att ändra på? Är det farligt? Är det inte spännande bara att försöka något nytt? När två människor älskar varandra kan man ha överseende med några småsaker som stör en, men ju längre tiden går, desto mer kan man börja fundera på hur länge man själv kommer att orka med de där små irritationsmomenten.

Maya Rudolph spelar June, med just lagom stort inslag av en längtan vidare utan att det slår över i ren missnöjdhet och motvilja. Fred Armisen verkar trivas med att spela snälla gubbar, och han är precis så sympatisk att man inte vill såra honom men samtidigt litet för fantasilös för att det skall hålla för evigt. Eller? Deras kärlek går igenom prövningen av ett långt, långt liv tillsammans med de där triviala motgångarna som inte stärker sammanhållningen utan sliter på den, men kanske lär de känna varandra på ett djupare plan ändå.

Med två begåvade SNL-komiker som Maya Rudolph och Fred Armisen i huvudrollerna, och med manusförfattare och producenter från Parks and Recreation och The Good Place, är det lätt att tro att Forever är en sprudlande komedi med många skratt. Men nej, delvis är den riktigt sorglig, och komiken är av det lågmälda slaget och ibland inbäddad i pinsamheter. Ändå är Forever en serie vars åtta avsnitt man gärna kan se i rask följd, fundera över och må bra av.