Jurassic World: Fallen Kingdom

Vilken bra idé att återuppliva de utdöda dinosaurierna och samla dem i en park! Det är väl inget som kan gå fel med det, eller? Jo, det var en hel del som kunde gå fel, och det såg vi redan i den första Jurassic Park-filmen, när jätteödlorna bröt sig igenom säkerhetssystemen och opålitliga människor stal forskningsresultat för egoistiska ändamål.

 Men har man väl öppnat Pandoras ask är det svårt att stänga den, och människans dumhet och girighet ökar hela tiden, samtidigt som dinosauriernas ökar både sin intelligens och sina lockelser för människor. Ja, jag är väl också en cyniker då, men med bara minsta aning om hur hänsynslösa krigshetsare kommer att kunna använda sig av de enorma monstren är det svårt att ha förståelse för människorna i den andra änden av spektrat, de som vill bevara dinosaurierna och närma sig dem som potentiella husdjur med vassa tänder.

Motvilligt tussas huvudpersonerna från förra Jurassic World-filmen samman igen; förra parkchefen Claire Dearing och Owen Grady som lyckats skapa personliga band med velociraptorn Blue. Mycket snart har alla våra hjältar hamnat i knipa - mitt emellan hungriga dinosaurier och flytande lava! Men man kan springa ifrån allt det också, även om man blev skjuten med bedövningsmedel för en kvart sedan. Den tredje faran är kallhamrade gangsters som samlar dinosaurier för vidare befordran till värre gangsters, men vårt gäng lyckas gömma sig bland de bedövade jätteödlorna, med en hel del skräckblandat humoristiska scener till följd.

Där finns stora luckor i handlingen, speciellt vad gäller vetenskap - en paleoveterinär som aldrig träffat en dinosaurie? en mördardinosaurie som i efterhand kan ta över sin biologiska mors prägling? Men gillar man action i stort format går det att låta sig förföras av de intensiva fight-scenerna, och man kan lätt leva sig in i skräcken för monstret som gömmer sig i skuggorna, även om de sistnämnda scenerna kunde varit fler och längre.

Men som vi såg redan i filmens början går det inte att hålla odjuret fånget när vi väl har väckt det. Dinosaurierna levde på vår jord i 65 miljoner år före människan. Kommer människans dumhet och girighet att låta dem trampa ned mänskligheten och ta över igen? Det får vi kanske se i nästa film som kommer om ett år. Ladda bedövningspilarna till max.

(ej officiell filmbild)

The Fox & The Seven Deadly Sins med Kamraterna på Årsta Teater

Jag älskar Kamraterna i teatern vid Årsta Torg av så många anledningar: för att de spelar i juni när andra kulturhus tar semester, för att de hittar sällan spelade och litet udda verk, och för att de sätter upp operor av kärlek till musiken. I år får vi två korta, spännande och snyggt koreograferade operor på raken!

Igor Stravinskijs The Fox (1916, också känd under namnet Renard) berättar en modern fabel om en listig rävs försök att sätta tänderna i gårdens tupp. Fyra unga män intar scenen, klädda i cykelhjälmar smart dekorerade med signifikanta djurdetaljer, och svarta kostymer som nästan spricker av deras individuella energi och virilitet. Tuppen sprätter, tjuren är tung och stark, katten kråmar sig och räven smyger sig närmare och närmare. Publiken sitter på båda sidorna om den långsmala scenen, så nära att vi kan se sångarnas ansiktsuttryck och känna dem svepa förbi nära. William Davis Lind, Michael Schmidberger, Linus Flogell och Wiktor Sundqvist sjunger och spelar väl och i god samklang med varandra, i Stravinskijs musik som växlar mellan att vara krävande och lockande.

Efter pausen, då vi fått vi en inblick i krånglet med rättigheter som föregått uppsättningarna, vidtar The Seven Deadly Sins, skriven av Kurt Weill och Bertolt Brecht år 1933 under en vecka som skapade agg mellan dem båda. Men så ljuvligt det är att höra harmonierna när Karolina Blixt börjar sjunga berättelsen om Anna, varav hon är den ena manifestationen och Sara Ribbenstedt den andra; fysisk, akrobatisk och musikalisk ut i fingerspetsarna. De två kvinnorna och de fyra männen från tidigare gestaltar skickligt Annas väg mot framgången, där de vassa armbågarna tar henne framåt men hon stöts sönder av de sju dödssynderna både inifrån och utifrån.

Det är en fantastisk upplevelse att få gå till fina Årsta Teater en sommarkväll och se och höra de här originella operorna. Alla medverkande är kunniga, inlevelsefulla och väl samspelta. Kamraternas operauppsättningar bör inte missas!

Länk till Kamraternas hemsida

The Aeronaut's Windlass av Jim Butcher

Ingen vill leva på marken; där finns ohyggliga och grymt dödliga monster. Människorna bor högt över marken, i enorma spiror hållfast byggda i sten av nådiga men numera försvunna Builders. En spira är ett rike, och i boken The Aeronaut's Windlass befinner vi oss till största delen i Spire Albion. Men mycket snart hamnar vi i en luftstrid, en attack på ett skepp lett av skeppet Predator och dess kapten Grimm.

Till en början har jag svårt att känna intresse för några av huvudpersonerna; en pirat, en kavat ung kvinna som definitivt skall ta sin plats i armén trots moderns motstånd, och ytterligare en ung kvinna på väg åt samma håll, dock mer timid och med sin stolta men trofasta katt till sällskap. Historien tycks skriven för en annan smak än min, då det jag tycker är mest intressant - odjuren på marken, världens historia och vetenskapen kring de kristaller som kan ge flygkraft, elektricitet, ljus och eldkraft - bara är där för att hjälpa den litet romantiska äventyrshistorien framåt. Men efter den övertydliga presentationen av huvudrollsinnehavarna rullar handlingen på i raskt tempo och blir mer spännande och komplicerad.

Livet uppe i spirorna är inte bräckligt men tippar man balansen skulle det kunna ske en katastrof, och nu tycks en kupp vara på väg att bubbla upp i Spire Albion. Konspiratörerna har dessutom övernaturliga krafter och en stor dos ondska som driver dem. Men också i Albion finns det människor som har djupare kontakt med kristallerna, även om de banden långsamt driver dem till vanvett. The Aeronaut's Windlass är första delen i en tänkt serie, och ritar upp konturerna av en brokig värld med gott om plats för nya äventyr.

Sigrid Hjertén på Waldemarsudde

En mästerlig kolorist är titeln på Waldemarsuddes stora utställning om Sigrid Hjertén, och det är välvalda ord. Tavlorna från 1910-talet byggs upp av stora färgytor, och motiven ges ovanliga, icke-naturliga färgskalor som ändå ser naturliga ut inifrån sin egen logik. Linjerna är behagfulla och svängda; människors konturer bildar mjuka kurvor av att ligga avslappnat inåt bilden eller mot en annans famn, väggar i bakgrunden lutar inåt liksom i förbigående. Som en egen välkomnande och litet dekadent perspektivlära.

Från lägenheten några våningar upp vid Kornhamnstorg kunde Sigrid Hjertén se nedåt på vad som försiggick i hamnen. Tavlorna visar laster som lossades och inte minst de starka, röda lyftkranarna, mjuka och böjliga enligt Hjerténs egen estetik men ändå kraftfulla.

På 1920-talet reste familjen Hjertén/Grünewald till Medelhavet. Där brukar svenska nittonhundratalskonstnärer bli överväldigade av den starka solen och måla sina tavlor i nya, klarare färger. Sigrid Hjertén, som redan skapat egna färgskalor till sina svenska motiv, målar istället i dovare färger. Kanske är det ett uttryck för hennes begynnande psykiska problem, eller kanske är det ett sätt att finna en egen väg. Utställningen visar en del verk av Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald sida vid sida, så att man kan se skillnaderna i makarnas uppfattning av motiven och uttryckssätt.

Från 1930-talet visas en hel del målningar uppbyggda av streck. Det är en intressant lek med seendet, men de snett infallande strecken ser ut som attacker eller som att motiven är på väg att regna bort, och det gör stämningen kring tavlorna vemodig.

Ett rum i utställningen är vikt åt sonen Iván Grünewalds konst vilken i sig är mer intressant än mycket annat man ser idag. Det tycks orättvist att han alltid jämfördes med sina föräldrar av kritiker och tittare, men han åstadkom ändå en hel del givande verk.

Utställningen om och med Sigrid Hjertén är gedigen och mycket välgjord, och det är fint att få se en så stor samling av verk av en av Sveriges stora konstnärer.

Länk till Waldemarsuddes sida om Sigrid Hjertén

I Feel Pretty

Skala av några kilon och lasra bort hårstrån som inte får synas, så passar du äntligen i de där kläderna som syns i modemagasinen. Olaplexa håret tills det blänker, fixa ögonbrynen medelst plockning och/eller microblading och contoura ansiktet till formen du vill, så liknar du de beauty-gurus som har hundratusentals följare på youtube. Men du kommer kanske ändå inte att höra till den där promillen av undersköna människor vars gener gett dem len hy och perfekt proprtionerade ansiktsdrag. Och förresten, måste alla se likadana ut? Kan det inte vara ännu finare att ha ett mer personligt utseende?

Renee Bennett bor i New York, där andelen kvinnor som fixar sig enligt ovan är extra stor. Till råga på allt arbetar hon på kosmetikföretaget Lily LeClair, en ikon i beauty-branschen dedikerad till att upprätthålla skönhetsidealen. Fast Renee och IT-killen Mason jobbar inte på huvudkontoret utan i en källare i Chinatown. Åh, så Renee längtar efter att vara oemotståndligt vacker! Skulle inte hela livet bli mycket lättare nu?

Önsketänkande, magi och en hård smäll i huvudet ger Renee precis det hon önskar! När hon vaknar till och ser sig i spegeln möter hon anblicken av en snygging i världsklass. Äntligen! Vi i biosalongen och alla hennes vänner ser ju samma Renee som alltid, men Renee är övertygad om att hon blivit modellskön och hennes självkänsla skjuter i höjden. Det nyvunna självförtroendet tillsammans med några lyckosamma omständigheter gör att Renee får framgång i karriären och hos männen. Men med den nya livsstilen kommer en fartblindhet som lämnar bästa väninnorna i kölvattnet.

I Feel Pretty är en rolig drift med skönhetsindustrin och samtidigt en skjuts i självförtroendet för publiken. I scenen när Renee tror hon blivit supersnygg och förundrat ser på sina armar och sin mage går det att förundras tillsammans med henne - tänk att du har en kropp som kan andas och gå, och armar som kan lyfta, hålla, skriva, klappa! Det kvittar väl att man inte hör till fotomodellsegmentet när man har livet och har chansen att hitta på kul saker varje dag! Jag låter mig ryckas med av Renees illusioner men på samma gång se på henne med den ömheten och blinka bort en tår av medkänsla.

Filmens biroller är underhållande och väl castade. Aidy Bryant och Busy Philipps, kända komiker i eget namn, är Renees bästa väninnor. Lauren Hutton som matriarken Lily LeClair är underskön och skrämmande, och hennes hunsade och lätt överväldigade dotterdotter Avery med babyrösten spelas fantastiskt av Michelle Williams. Amy Schumer är helt rätt som Renee Bennett - nej, hon är inte modellsnygg, men vem kan säga till henne att hon är ful, med sin entusiasm och uttrycksfulla ansikte? Bara häcklare, och det är inte dem vi skall ge makten i våra liv. I Feel Pretty är en film full med energi, humor och verklig skönhet; en uppiggande komedi värd att se.

The Drowned World av J G Ballard

Temperaturen har stigit, och vattenytan likaså. Jordens städer ligger till största delen under vatten, med några högre byggnader som sticker upp ur det grumliga vattnet. Kerans och den militära enheten han arbetar med håller till, får vi reda på efter halva boken, ovanför det som tidigare var London. Några få människor har minnen av hur städerna såg ut innan de lades under vatten. Nu har gator och hus övertagits av vattenväxter, djur och sand. Fascinationen i beskrivningarna av hur monumenten från den forna civilisationen täcks av sega algtrådar och endast skymtar i det mörka vattnet smittar av sig på läsaren.

Dekadensen fortgår ovan vattnet, i de övergivna takvåningar där Kerans och hans tidvisa älskarinna Beatrice lever bland dyrbara föremål - förr så dyrbara, i alla fall. Att världen går mot kväll färgar av sig på livsstilen. Militären är på väg att dra sig norrut, för att undkomma den stigande hettan, men Kerans överväger att stanna kvar och till och med dra söderut.

Redan är temperaturerna så höga att det är svårt att klara sig utan luftkonditionering. Den tilltagande värmen och det stigande vattnet håller på att föra jorden tillbaka till omständigheterna för Trias-perioden - och jätteödlorna som levde då har börjat dyka upp igen. Dessutom pågår förändringar i människornas sinnen - kanske är mänskligheten på väg att regrediera evolutionärt.

Det är intressant att se hur tankarna om en klimatkatastrof hanteras i boken The Drowned World, skriven 1962. På 1960- och '70-talet fanns en drogromantik och en öppenhet för att människan skulle förändras av sinnesutvidgande droger. Idéerna som JG Ballard framför går att avfärda rent vetenskapligt, men ger en intressant berättelse. Den tröga undergångsstämningen i boken är, om inte lockande så i alla fall fängslande. Historien är kort men inte lättläst, och känns som en resa långt inåt och framåt.

Fler böcker av J G Ballard:
High-Rise

Fantastika 2018, söndagen

Non-Euclidian Geometry
Vad menar H.P. Lovecraft när han skriver om rum med omöjliga, ondsinta vinklar? Edmund Schluessel gav oss tankeexemplet att vi befinner oss i ett rum där väggarna bilder helt räta vinklar mot varandra - men där finns bara tre vinklar och tre väggar! Det stämmer inte med hur världen borde se ut... om vi inte befinner oss på till exempel en sfär. På jordklotets yta kan man gå rakt ned från Nordpolen, vända sig 90 grader åt vänster, efter en sträcka vända sig 90 grader åt höger, gå rakt fram och hamna på sin ursprungspunkt.

På en sadelformad yta däremot, kurvad efter en positiv och en negativ radie, skulle summan av en triangels vinklar bli mindre än 180 grader. Hur skulle ytan se ut bortom den uppritade delen? Vi uppmanades att fundera på det, och till hjälpmedel fick vi Pringles, vilka ju har den eftersökta formen. Det finns olika teorier om universums form. De flesta tror att universum är platt, men det skulle också kunna vara sfäriskt (slutet) eller sadelformat (öppet).

Matematiker har intresserat sig för Lovecrafts rysliga vinklar. T. Hull skrev artikeln H.P. Lovecraft: a Horror in Higher Dimensions i tidskriften Math Horizons. Benjamin K. Tippett tolkar historien The Call of Cthulhu som en lokal bubbla av kurvatur i rumtiden. Så kan det nog vara!

Guest of Honour interview: M. R. Carey
Den sympatiske Mike Carey hade redan hunnit berätta en hel del om sin bakgrund och sin motivation, men Marianna Leikomaas intervju med honom uppdagade ytterligare detaljer och var mycket givande. Den unge Mike tyckte redan som liten om att berätta historier, och lillebrodern Dave var den ofrivillige försökspersonen för dem. Han skapade tusensidiga epos på baksidan av tipskuponger - föräldrarna spelade mycket så det var de många gamla tipskupongerna som blev rit- och skrivmaterial för barnen.

I tjugoårsåldern började Carey skriva historier vilka dock blev misslyckade då de saknade struktur. Istället började han recensera comics, och recenserade bland annat första numret av Hellblazer. Han började pitcha idéer till förlag, och fick då skriva för seierna Legions of Hell och Aquarius (en pinsam ripoff på Watchmen, säger han nu). Han fick tio pund per sida! Men förlaget gick i konkurs. Då hittade han Malibu Comics i USA och fick skriva manus för genren rockstjärneserier, bland annat en om Ozzy Osborne och en vampyrserie om Pantera, vars sångare var mycket engagerad i tillblivelsen.

Så kom Carey äntligen till Vertigo, "the HBO of comics", och Sandman. Han lärde sig mycket av sin första editor, Louisa Quickley, däribland att sätta tempot i serien, att inte ge 9-10 rutor per sida när serien skall målas för då blir varje penseldrag pyttelitet, och lärde sig disciplin och att skapa en struktur. En bra editor vet vad storyn skall göra och utmanar dig till att leverera det.

Skillnaden mellan att pitcha serier för DC Comics och Marvel var att DC hade editors och group editors som vardera skrev om manus 5-6 gånger vilket tog uppåt ett år varje gång. Att pitcha något till Marvel kunde resultera i att man direkt fick en tecknare och en deadline. Marvel brukade ordna Creative retreats för sina författare, en vecka på ett hotell en gång i halvåret då de pratade ihop sig om vad alla skulle göra under det närmaste halvåret. Marvel har c:a tusen karaktärer i sitt stall, varav något dussin i taget står i fokus, och några är A-list. Av A-list-karaktärerna var Rogue Careys favorit, men annars brukade han plocka fram någon av de andra tusen, ha med dem i äventyr och själv bygga backstories för dem. Hans favoriter var Karima Shapandar, Lady Mastermind, Ariel och Frenzy.

Det var efter Hellblazer som Carey kunde uppfylla sin livslånga dröm att skriva en bok; han lovade att skriva en bok som kändes som en serie. Felix Castor i böckerna han skrev är ganska självbiografisk, och också en version av John Constantine men "med en annan hatt". Miljöerna där, liksom i Hellblazer, är hämtade från Careys uppväxt i Liverpool. Att ha skrivit för serier med ett fast format hade lärt honom disciplin och struktur. När han nu hade större frihet att skriva fler ord än det var tänkt från början kunde han välja vad han ville göra för utvikningar.

Careys bokförlag bryr sig inte om vad serieförfattaren Mike Carey gör, för de bryr sig bara om bokförfattaren M.R. Carey, som för övrigt skulle varit M.J. Carey om de inte i sista stund upptäckt att det redan fanns en med det namnet som skrivit en stor mängd bondage porn. Varför inte spinna vidare på den existerande författaren Mike Carey? Jo, för att det är lättare att sälja in en ny författare än att låta boklådorna gissa på möjlig försäljning baserat på tidigare siffror.

Mike Carey växte upp i ett nedgånget Liverpool, en stad vars storhetstid låg bakom den. Bakom hans hus låg tomma fabriker och en länga bostadshus som blivit utflyttad där möbler stod kvar. Där lekte han som barn och fick en känsla för en dystopisk värld, som till exempel miljöerna i The Girl With All The Gifts. Den boken skrev han ju också filmmanuset till, och han tycker att en del scener blev bättre i filmen än i boken, framför allt hur det hanteras när Melanie mot slutet frågar "Am I human?" Berättelsens Dr. Caldwell kan ses som en inhuman skurk, men Carey är glad att en del läsare uppskattar henne för att de ser att hon är idealist som verkligen vill hitta ett vaccin och rädda världen.

Carey ville först inte skriva en fortsättning, men det är ändå så att när man avslutar en bok behöver man knyta ihop handlingen och då lämna en del trådar som man kastade ut i början. The Boy On The Bridge var chansen att plocka upp några av de trådarna och kasta nytt ljus på händelserna i TGWATG. Varför skriver Carey ofta om barn? Därför att barn är en bra väg in i en annorlunda värld; till en början accepterar de allt då det inte har sett något annat, men om omständigheterna förändras kan de börja ifrågasätta mer än andra. Lucifer är ett familjedrama! I Lucifer hade han redan planerat hur en del tidiga sidoberättelser skulle växa och bli viktiga mot seriens slut, medan andra, såsom kentaurernas by, var ett infall som var så givande att de fick återkomma.

Boken Fellside är en berättelse om (drog)beroende, något han sett hos människor i sin närhet. I boken finns människor som är monster och plågar andra människor, men för några av dem får man se hur de blivit så; de har mobbats och skadats själva och gör detsamma mot andra som de utsatts för. City of Silk and Steel, skriven tillsammans med hustrun och dottern, är en omberättelse av Tusen och en natt. Den är ett exempel på Careys fascination för berättelser inuti berättelser, såsom i Tusen och en natt eller Moby Dick och Tristram Shandy, där utvikningar tar över och blir huvudsaken. Att berätta sin historia är också ett sätt att befästa sin identitet.

To write for different media
Under ledning av Eva Holmqvist berättade Mike Carey, Sara Bergmark Elfgren och Gustav Tegby om sina erfarenheter av att skriva för olika medieformer; böcker, serier, teater, film, radio. Tegby och Carey upplevde båda romanskrivandet som ett ensamt arbete, jämfört med den konstanta feedback de brukat få då de skrivit serier eller teater. Sara Bergmark Elfgren har hört från andra författare att de gärna skulle vilja ha mer feedback från en editor. Hon har några pålitliga läsare som får läsa medan hon håller på och skriver, och speciellt Mats Strandberg som är på samma våglängd som hon kan med bara en kommentar starta en stor tankeprocess. Det är också värt det att lyssna på input som man egentligen tycker är dålig; någon kan ha satt fingret på något i berättelsen som inte fungerar, även om hens förslag på lösning (en gris istället för ett marsvin) kan vara dåligt.

Mike Carey tycker att det håller en alert att byta mellan olika medier. Han är rädd att hamna i fällan att han skriver samma historia gång på gång, något han inte själv vill men som förläggare älskar för att det är så lätt att sälja! Men att skriva för olika medier har nackdelen att de har olika livscykler; för serier skall du leverera varje vecka, en bok tar ett halvår eller år att skriva, och med film händer det jättemycket, sedan är det dött länge och sedan händer det mycket igen.

När en bok skall göras om till film hoppas Sara Bergmark Elfgren att hon kan skära ut det viktigaste som en tårtbit, så att alla lager kommer med. I regel är det lättare att filmatisera en novell, den har lagom mycket handling för att bli en bra film, och det är bättre att få fylla ut än att behöva skära bort. Mike Carey har adapterat Neil Gaimans Neverwhere och verk av Orson Scott Card. Han ser det som en utmaning att hitta kärnan och välja ut vad som är viktigt, och att det är spännande att få sätta sig in i hur en annan författare tänker.

Gustav Tegby berättade att i Sverige sker många adaptioner från bok till teater, för teatrarna vill ha säkra kort. Men ingen lär en egentligen hur det skall göras för att bli bra, så hans tips var att söka upp någon som kan och lära sig av hur hen jobbar. Sara Bergmark Elfgren påpekade också att om du själv är okänd författare är det ett bra sätt att göra sig ett namn, och ett sätt att lära sig att skriva. När Carey inflikade att man bara kan skriva bra serier/böcker/etcetera om man själv läser serier/böcker/etcetera suckade Gustav Tegby över hur många det är som skriver pjäser som säger att de aldrig ser teater.

När Tegby skrivit pjäser har han inte behövt skriva verket helt "färdigt" utan kunnat lämna det sista till regissören. Nu när han skriver en bok så behöver han själv göra den färdig, så han får fortsätta och redigera och skriva om själv när han blivit klar med sin första version. För serieskapande har Mike Carey fått lära sig att inte beskriva för mycket i bilden, för då vet inte tecknaren vad som verkligen är viktigt. Dock börjar hans samarbete med en konstnär oftast med noggranna beskrivningar, frågor från konstnären och diskussioner, tills de båda kommit underfund med varandra. Då kan Careys instruktioner bli mer knapphändiga, och han får ändå tillbaka bättre resultat än vad han skickade iväg.

Att ha skrivit för serier var till en början en "false friend" för Carey; han började skriva ruta för ruta, men en film spelas inte in så utan scen för scen. Till filmen The Girl With All The Gifts insisterade han länge på att ha med ett klipp med infekterade myror för att illustrera vad smittan gjorde med människor, tills han blev övertalad och insåg att det skulle blivit som en stor tråkig infodump. Det var också så att ett av produktionsbolagen inte ville ha en svart flicka i huvudrollen, av skäl som hade rasistiska undertoner. Han fick ta stöd av det andra produktionsbolaget, BFI, som uttryckligen har mångfald som ett av sina mål, och på så sätt driva igenom den fantastiska huvudrollsinnehavaren Sennia Nanua, vilket vi alla kan vara tacksamma för.

Stories based on a classic story
Sari Polvinen ledde Rhuddem Gwelin och de tre hedersgästerna Ian Watson, Mike Carey och Kij Johnson i en diskussion om varför man vill skriva en egen variant på en klassisk historia. De hade alla skiftande skäl: Carey skrev The Unwritten för att visa varför berättelser betyder något för oss och fördelar och nackdelar med att leva inuti en berättelse. Rhuddem Gwelin irriterades av att medeltiden skrev om den äldre berättelsen om druiden Merlin och fogade in honom i en kristen historia, och hon ville också skriva mer om tidens kvinnor. Ian Watson läste Ovidius Metamorfoser noggrant eftersom det var den sexigaste boken i England på den tiden. Kij Johnson hade en tråkig barndom så hon läste böcker och placerade in sig själv historierna - Merry i Sagan om Ringen borde ju vara en flicka som hon själv, så hon skrev om den helt i sitt huvud!

Kij Johnson förde fram att länge var historieberättande något som alla människor gjorde, men när det formaliserades till förläggning och boktryckning blev det något mer för priviligerade. Fanfiction är ett sätt för gemene man att ta tillbaka makten. Vad berättade författaren inte för oss? Som fan kan man också välja bort det man inte vill skall vara kanon i världsbilden, och skriva till egna historier. Rhuddem Gwelin påpekade att även Shakespeare tog kända berättelser och skrev om dem!

Mike Carey ser lockelsen i att vara med och skapa kanon. I genre-fiktion finns ofta förväntningarna satta att du skall använda dig av det som skrivits tidigare. Johnson flikade in att genrer också har kända strukturer, och du kan använda dig av antingen kända berättelser eller kända strukturer för att skriva ditt bidrag. Science fiction har inte någon enkel definition av strukturen utan spretar mer, men där finns ändå oftast en dialog med tidigare verk - alla behöver förhålla sig till Robotikens lagar, antingen följa dem eller förkasta dem.

Ian Watson tog upp frågan om kulturell appropriering. För några decennier sedan såg sig (SF-)litteraturen om efter andra kulturer och myter för att ta sig ur eurocentrismen. Numera är man vaksam på när ett lån blir kulturell appropriering. Kan vi komma tillbaka till möjligheten att använda sig av andra kulturer än sin egen? Vem som approprierar en annan kultur har också att göra med vilken kultur som står i centrum och som historiskt har diskriminerat andra kulturers representanter. Vi ser också att andra än västerländska kulturer använder sina egna myter för att skriva nya berättelser. Där vill jag själv lyfta fram hur diskussionen gick i en paneldebatt på ett annat Swecon häromåret, då tanken framfördes att man skall kunna skriva om andra kulturer än sin egen, men då bör man göra research och representera den kulturen ärligt och trovärdigt, inte använda sig av stereotyperna och bygga vidare på dem i sin egen berättelse. Det är ett bra rättesnöre inom all fiktion och också, förstås, inom fantastiken där författaren ofta skriver fram helt annorlunda kulturer och civilisationer.

Så gick Fantastika 2018 mot sitt slut! En kör från Stockholms Tolkiensällskap Forodrim sjöng vackert och innerligt ur bland annat Final Fantasy och förstås Sagan om Ringen. De hängivna arrangörerna tackades med applåder. Så fångades Swecons ande in och överlämnades till en representant för nästa års Swecon, Replicon i Västerås. Så bra att få avsluta med en påminnelse om att vi har något att se fram emot!