Årets bästa konserter 2017

I början av året fick jag höra en av mina favoritmusiker igen: Ed Harcourt. Vilken begåvning! Jag är glad att han kommer till Sverige och spelar då och då. Andra drömartister som gav inlevelsefulla konserter var Bryan Ferry, Magnus Carlsson och John Legend.

Mer rockigt sound men nog så mycket känsla och nyans hade Rival Sons på båda konserterna jag fick höra i år. En som alltid ger en riktigt underhållande show är Alice Cooper, världens äldsta och hårdaste tonåring. Lika rysligt bra även utan koreografi var Kungliga Filharmonikerna i konserten The Horror med suggestiv musik från skräckfilmer. Och så gav oss Kungliga Operan en annan vacker chock med den nyskrivna operan Dracula!

Jag är väldigt glad att ha återupptagit vanan att gå på jazzkonserter, och framför allt få njuta av alla goda svenska jazzmusiker! Patrik Bomans Ambivalent gjorde en bra spelning, och där Oddjob själv sammanfattade sina första tjugo år som band innehöll hyllningskonserten till E.S.T. inte bara de kvarvarande gruppmedlemmarna utan många andra goda musiker som lät tonerna leva vidare. Tack för all fin musik i år och alla år innan!

Årets bästa utställningar 2017

Det finns något tilldragande med sköna ting och bilder, något som minsta barn känner men även vi vuxna. Kan det vara så enkelt? En del väljer då att sky det vackraste som banalt, men det är en orättvis tanke. Det eviga och värdefulla kan även finnas i det allra mest tilltalande. Ett gott exempel på det var utställningen Salongsmåleri?! på Waldemarsudde. Under perioder mindre genomsyrade av uppmärksamhetskrävande bilder än vår och med generellt sämre förhållanden måste man se viljan att skapa något vackert som beundransvärd.

Lika imponerande är viljan att skapa en ny, vackrare tillvaro i tavlorna Gerda Wegener målade några decennier senare. I utställningen på Waldemarsudde är det lätt att leva sig in i önskan att forma sitt liv efter mer tillåtande skönhets- och moralregler.

 Men idag är vi överösta med glättighet och genvägar till snygghet, och konsten vill finna andra vägar att beröra. Ibland går moraliserandet till överdrift, som i stolpskottet Manipulera världen på Moderna Muséet. Tur då att man kunde gå in i det lilla rummet där Louise Nevelsons collage hjälpte en att finna harmoni i världen. Ännu mer givande var utställningen på Waldemarsudde med verk av en av våra mest begåvade samtida konstnärer, Cecilia Edefalk. Fastän den inte innehöll alla hennes mest esoteriska verk fick man en bitterljuv glimt av det överjordiska hon kanaliserar i vissa av sina tavlor, och det kanske är allt jag skulle mäkta med.

På Göteborgs Stadsmuseum pågår fortfarande utställningen av Freddie Wadlings verk, en man med bred och livlig fantasi vilken kom till fantastiskt uttryck i såväl hans tavlor som hans liv. Väl värt ett besök om man har vägarna förbi!

Årets bästa filmer 2017

Det första jag vill ta upp är tre riktigt bra svenska filmer som hade premiär under 2017. Det är så glädjande att se att vi har kunniga filmmakare med egna röster och historier att berätta, så stort tack till Wictor Eriksson för Jordgubbslandet, Kasper Collin för I Called Him Morgan och förstås Amanda Kernell för Sameblod.

 Andra tunga men givande filmer från franskspråkiga länder var kyliga Elle, intensiva Inte hela världen?, världsodysséen Farväl Europa, Silence och Lady M, alla sinsemellan mycket olika och med olika (och lyckade) metoder för att visa vad personen i fokus upplever i spänningsområdet mellan omgivningens krav och den egna viljan.

Så några roligare europeiska filmer: Vad döljer du för mig? och The Trip to Spain. Tack för de goda skratten, inlindade som de var i existensiella frågor! Och när vi är inne på det som är roligt går vi över vilda Thor Ragnarök vidare till fler actionfilmer: The Last Jedi, också gjord med viss humor, och så de mer allvarliga Wonder Woman, den underskattade Life, Blade Runner 2049 och Arrival, varav de två sistnämnda ställer frågan vad som definierar en människa och vad som är möjligt med livet. Samma frågor inställer sig också under hårt tryck i filmen Dunkirk, inte en reguljär actionfilm utan en skildring av den enskilda människans litenhet i den stora krigsmaskinen.

Bland Oscarsfilmerna fanns det två verkligt gripande historier: Moonlight och den verklighetsbaserade Dolda tillgångar. De förtjänade alla priser de fick och ännu fler, men det gjorde även den mer sorglösa musikalen La La Land.  Så skönt att film både kan tala allvar och sjunga om glädje!

Årets bästa teater 2017

Mit teaterår började med en fullträff på Borås Stadsteater, nämligen den starka uppsättningen av Cabaret. Tyvärr hann jag inte se några fler av de intressanta uppsättningarna i Borås under året, vilket jag är litet ledsen över, då ensemblen och föreställningarna brukar vara mycket proffsiga.

Teateri i Jönköping har fört över Shaun Tans tecknade historia Ankomsten till scenen, och jag är glad att jag hann se den när de gästade Stockholms Stadsteater. Men stadsteatern själv hade en del bra att bjuda på under våren: en skönt dekonstruerad Bernardas Hus, och den underbara musikalen Fun Home, som borde ha gått för utsålda hus! Efter sommaren kunde vi rysa och skratta åt den grymma komedin Lite lugn före stormen.

I övrigt är det mest fria teatergrupper som gjort den i mitt tycke mest minnesvärda teatern i år.
Fria Teatern på Kungsholmen spelar många intensiva och välbalanserade pjäser i sin källarlokal. Glasmenageriet är en gripande historia som de satte upp med den äran. Omfamningar på Teater Galeasen höll inte hela vägen men var ändå sevärd. Prima Liv på Playhouse Teater växte å andra sidan fram till i slutscenen, och Hålet på Orionteatern var ljuvligt absurd med en botten av allvar från början till slut. Jag gillar verkligen de stora teatrarna, Stockholms Stadsteater och Dramaten, men är glad att det finns flera scener som kan tala med andra röster, och hoppas att de kan fortsätta att bjuda på originalitet och nyskapande.

Årets bästa böcker 2017

I år läste jag de två sista böckerna i Elena Ferrantes Neapel-serie. En sådan fördjupning i vänskapen, rivaliteten och skuldkänslorna mellan två väninnor som varit med och ifrån varandra under viktiga händelser i livet är sällsynt. Jag önskar både Lila och Elena lugn och glädje i livet, när de nu fortsätter utan mig.

När jag äntligen läste J.M. Coetzees The Schooldays of Jesus fick jag till min glädje och viss frustration inte fler svar men fler frågor om världen den utspelar sig i, och lika mycket om vår egen värld. Coetzee är en av mina favoritförfattare och jag är glad att jag har fler olästa böcker av honom att ta mig an.

Paul Auster har inte hört till mina favoriter, men tegelstenen 4 3 2 1 vann mitt hjärta med sina fascinerande variationer på en pojkes liv. Det var stundtals hjärtslitande, stundtals upplyftande att se vilka människor som betydde mycket för honom och vart han hamnade beroende på vilka tragedier som formade honom.

Inte bara personliga tragedier utan en hel planet som sprängs i stycken är början och slutet (?) i N.K. Jemisins trilogi, The Fifth Season, The Obelisk Gate och The Stone Sky. Den sistnämnda har jag kvar att läsa, de två förstnämnda är väl värda sina respektive Hugo-pris, så mycket längtade jag efter att återvända till böckerna medan jag höll på med dem.

 En annan Hugonominerad bok som skulle varit en värdig vinnare var Becky Chambers A Closed and Common Orbit, en uppföljare till lovordade A Long Way to a Small and Angry Planet. ... Orbit har ett allvarligare tema men är fortfarande lika full av möjligheter och spännande livsformer som debutboken, och jag ser fram emot att Chambers bygger vidare på sitt universum.

Långsam och drömsk och lockande på ett farligt sätt var Michel Fabers The Book of Strange New Things. Samtidigt med huvudpersonen kröp planeten Oasis fuktiga, varma klimat in under mitt skinn och fick mig att känna mig mer hemma hos de underliga små utomjordingarna än på människornas utpost.

En plats där det inte alls går att känna sig hemma är den artificiella, sammantvingade familjen som Margaret Atwood visar fram i The Handmaid's Tale. Den välkända blandningen av kvinnoförakt och sexuell frustration under en fernissa av religion har blivit verklighet och tyranni i det som förut var USA, och i det strängt styrda samhället är möjligheterna till revolt små men så lockande, trots de drakoniska straffen som hotar.

 Jag har ofta skrattat åt bok-blurbarna till många SF- och fantasyböcker, som är "tredje delen av sju" eller "fjärde delen i en serie om nio". Finns det ingen måtta i berättandet? Men så föll jag själv för James S.A. Coreys actionfyllda böcker med den sammanhållande titeln The Expanse, och nu längtar jag ivrigt efter de fem som är kvar (varav några oskrivna) efter att ha plöjt de första fyra under året. Författarteamet med namnet James S.A. Corey är ytterst skickliga på att fylla varje kapitel med spänning och vidga berättelsen steg för steg. Varför stanna vid nio, grabbar, kan ni inte skriva nittio till, tack?!

Quatre Motets pour le temps de Noël av Francis Poulenc

Medan juldagarna ännu pågår, låt oss lyssna på vacker musik i julens anda. Netherlands Chamber Choir sjunger Quatre Motets pour le temps de Noël av Francis Poulenc.

Ett julkort från 1945

Även i år har Postmuseum i Stockholm postat julkort från äldre tider på sin Facebook-sida. De är så vackra att se på, och det är rogivande när de dyker upp i flödet med händelser från vänner. Det kort jag fäste mig vid mest var från 1945, då ju det andra stora världskriget var över men många länder ännu låg i spillror och ännu fler fortfarande var fattiga.

Sex små änglar plockar blommor och pyntar granen utanför en stuge vid kanten av en mörk skog. Så underligt att kunna plocka blommor i juletid! Men för änglar är säkert det möjligt, även för de små knubbiga ängelbarnen som ser så levande och fina ut trots att de är ganska enkelt målade. En av kommentarerna till FB-posten föreslog att de kanske klädde granen för en familj som ligger och sover i stugan. Det är en fin tanke; granen blir en glädjande överraskning för några som inte har det så lätt.

Jag hoppas att vi alla ser det vackra i allt som glittrar och pinglar omkring oss de här dagarna. Jag önskar alla en God Jul.