Shaun Tans Ankomsten med Teateri på Stadsteatern

Shaun Tans tecknade böcker är mycket älskade för att de säger så mycket utan ord. I Teateris iscensättning har bilderna blivit rörliga och några ord har dykt upp - ord som är lika obegripliga för oss som för huvudpersonen, mannen som flyttar till ett nytt och annorlunda land.

 Redan från början är berättelsen absurd; mannen som skall lämna sin älskade familj tycks förbereda sig som inför en vanlig arbetsdag, förutom att han packar ned ett familjefoto i portföljen. Avskedet blir ändå djupt sorgligt, och vilken flykt till ett annat land är inte absurd på något sätt? Att denna är konstig på sitt eget sätt slår an den rätta tonen till föreställningen.

Resan är inte farlig men förunderlig. Mottagandet i det nya landet är korrekt men ytterst komplicerat. Där finns husrum och mat för mannen, men vägen dit är inte alltid lätt. Små vänligheter från dem han möter hjälper honom, men förvirringen kvarstår - och ensamheten i det nya rummet. Eller? De lustiga djuren folk har som husdjur i landet - av dem har ett följt mannen hem och blir en busig kamrat. Arbetet är krångligt att förstå sig på, maten också, men bit för bit lyckas mannen bemästra nya färdigheter och finna sig till rätta.

Den runda scenen är finurligt byggd, med moduler i olika höjd som kan skjutas i cirkel runt de två spåren i golvet, och användas som dörr, skåp eller trappor. När jag insåg att mycket av vad som talades var svenska ord baklänges blev jag litet distraherad av att försöka sitta och översätta för mig själv, men kunde släppa det under de längre replikerna. Kläder, gester och andra uttryck var så välvalt annorlunda om än igenkännligt att främlingskapet kändes starkt, även i de mest välkomnande miljöer. Alla skådespelare gjorde sina roller säkert och inkännande, med känslorna utanpå för oss åskådare att ta del av. Teateris uppsättning av Ankomsten är mycket vacker och sevärd, full av både sorgsenhet, glädje och inte minst förvirring.

En mycket fin gest var också att Stadsteatern bjöd in (som jag uppfattade dem) en grupp flyktingpojkar från Afghanistan av dem som brukar hålla till på Plattan, alldeles utanför. De kunde säkert känna igen sig i pjäsen, och även bli roade av den allmängiltiga humorn.

Länk till Teateri

 

Oscarsgalan 2017

Det är roligt att det är så många bra filmer och skådespelare nominerade till Oscars i år, och att de flesta av dem har hunnit ha premiär i Sverige så att vi har haft chansen att se dem och veta vem och vilken vi hejar på i de olika kategorierna! Något väldigt bra är också att ovanligt många svarta skådespelare är nominerade, även om det tyvärr är en segregation mellan filmerna; vi har några i huvudsak "vita" filmer och ett par övervägande "svarta" nominerade till storslam, med undantag för de intressanta Loving och Dolda tillgångar. Min högsta önskan är att La La Land och Moonlight får en var av Bästa film och Bästa regi.

(Tyvärr har länkarna nedan blivit helt fel, trots att jag satt och klickade och länkade med stor noggrannhet. Skall kollas upp och åtgärdas framöver.)

Bästa manliga biroll 
* Mahershala Ali i Moonlight - vore en mycket värdig vinnare
Jeff Bridges i Hell or High Water
Lucas Hedges i Manchester by the Sea - gjorde en bra insats i en intressant roll
Dev Patel i Lion - också en stark prestation
Michael Shannon i Nocturnal Animals

Bästa kvinnliga biroll
* Viola Davis i Fences - jag har tyvärr inte sett Fences, men alla andra gånger Viola Davis nominerats till bästa biroll har hon varit värd priset, så hon är säkert bra här också
Naomie Harris i Moonlight - trovärdig förvandling från stark till svag till starkare igen
Nicole Kidman i Lion - fin gestaltning
Octavia Spencer i Hidden Figures - skall hon få en andra Oscar?!
Michelle Williams i Manchester by the Sea - den mest gripande scenen och personen i en film som annars inte berörde mig så mycket som den gjort andra


Bästa manliga huvudroll 
* Casey Affleck i Manchester by the Sea - jag var ju inte lika tagen av vare sig filmen eller huvudpersonen som många andra, så kanske har jag missat något och ännu en nollställd Affleck får guldgubben
Andrew Garfield i Hacksaw Ridge - en film jag tyvärr inte hunnit med
Ryan Gosling i La La Land - Gosling gjorde ett bra jobb med att balansera lättsamhet och allvar
Viggo Mortensen i Captain Fantastic - ännu en film jag tänkte se men inte hann
Denzel Washington i Fences - skall detta vara året då Denzels nominering ger utfall?!


Bästa kvinnliga huvudroll 
Isabelle Huppert i Elle - absolut lysande
Ruth Negga i Loving - har tyvärr inte sett
Natalie Portman i Jackie - har tyvärr inte sett
* Emma Stone i La La Land - bra, men inte riktigt jättebra
Meryl Streep i Florence Foster Jenkins - har tyvärr inte sett

Bästa regi
Denis Villeneuve för Arrival - jag tyckte mycket om hur jordnära scener ställdes mot drömlika scener
Mel Gibson för Hacksaw Ridge - filmen har fått uppskattning bland annat för de överväldigande realistiska stridsscenerna
* Damien Chazelle för La La Land - värdig vinnare för sin välgjorda kärleksförklaring till musiken, illusionen och den gamla Hollywood-eran
Kenneth Lonergan för Manchester by the Sea - i mina ögon en trög och hackig film, men som sagt verkar alla andra tycka raka motsatsen
Barry Jenkins för Moonlight - värdig vinnare för sin fantastiska fokusering på människor, puls, andetag, ljus, känslor och djupt gömda känslor 

Bästa originalmanus
Hell or High Water – Taylor Sheridan - har tyvärr inte sett
La La Land – Damien Chazelle - trots några logiska luckor så är det en underbart sammanvävd historia
The Lobster – Yorgos Lanthimos and Efthimis Filippou - nej, den här ogillade jag skarpt
* Manchester by the Sea – Kenneth Lonergan - om än filmen inte tilltalade mig så hade historien allvar och skärpa
20th Century Women – Mike Mills - har tyvärr inte sett
Bästa manus efter förlaga

Arrival – Eric Heisserer för "Story of Your Life" av Ted Chiang - inte riktigt så bra som jag hade hoppats, speciellt inte mot slutet
Fences – August Wilson för Fences av August Wilson - har tyvärr inte sett
Hidden Figures – Allison Schroeder och Theodore Melfi för Hidden Figures av Margot Lee Shetterly - filmen lär skilja sig mycket från boken men kanske var det det som behövdes för att fungera på vita duken
Lion – Luke Davies för A Long Way Home av Saroo Brierley och Larry Buttrose - mycket välgjord dramatisering, trots att en del skrivits om för att bli ännu mer spännande
* Moonlight – Barry Jenkins och Tarell Alvin McCraney för In Moonlight Black Boys Look Blue av Tarell Alvin McCraney - den här dramatiseringen är i en klass för sig och jag hoppas verkligen att den vinner

Bästa film 
Arrival – Shawn Levy, Dan Levine, Aaron Ryder och David Linde
Hur glad jag än är att en science fiction-film får så många och fina nomineringar, är inte Arrival årets bästa film.
Fences – Scott Rudin, Denzel Washington och Todd Black
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett.
Hacksaw Ridge – Bill Mechanic och David Permut
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett. 
Hell or High Water – Carla Hacken och Julie Yorn
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett. 
Hidden Figures – Donna Gigliotti, Peter Chernin, Jenno Topping, Pharrell Williams och Theodore Melfi
Ännu en film som verkar intressant men som jag tyvärr inte sett.  XXXX
La La Land – Fred Berger, Jordan Horowitz och Marc Platt
Gärna den här! 
Lion – Emile Sherman, Iain Canning och Angie Fielder
Mycket bra, men inte allra bäst.
Manchester by the Sea – Matt Damon, Kimberly Steward, Chris Moore, Lauren Beck och Kevin J. Walsh
Jag är fortfarande på tvärs och säger nej till den här.
* Moonlight – Adele Romanski, Dede Gardner och Jeremy Kleiner
Ja! Gärna, gärna den här!

 

The Shock Of The Fall av Nathan Filer

Hur berättar man om något man skäms för, något som präglat de senaste åren av ens liv? Hur berättar man om en episod av mental sjukdom när man själv mitt uppe i det inte känner sig sjuk? Hur berättar man om dagarna och månaderna på en psykiatrienhet när ingenting händer?

Matthew berättar i alla fall, med omtagningar, tillbakablickar, flera hopp fram och tillbaka i tiden, inbladade brev från utomstående, och olika typsnitt för olika perioder i livet. Han är generös när han berättar sitt livs historia, men den där smärtpunkten blir inte förklarad fullt ut förrän sent i boken. Även om jag inte tycker att det var helt nödvändigt att hålla hemligheten osagd så länge, är historien ändå spännande och ofta gripande genom hela boken.

När Matthew var liten hade han en storebror, Simon. Han var bara några år äldre, och redan som nioåring vet Matthew att man måste vara rädd om Simon för att han är bräcklig. Men han är också snäll och rolig, pojken med Downs syndrom och svagt hjärta, och efter hans död bär Matthew på outtalade men tunga skuldkänslor.

Nathan Filer låter Matthew ge oss konkreta minnesbilder av omgivningarna och känslorna under kritiska ögonblick i berättelsen. Matthew kan också ironiskt berätta om hur vårdarna på hans avdelning kan blinka mot honom i samförstånd, som att de är kompisar och inte vårdare-intagen. Filer, som själv har arbetat som sköterska på en psykiatrisk avdelning, tecknar fint porträttet av en psykiskt sjuk människa som inte är, krasst uttryckt, "galen" och omöjlig att förstå, utan har en intern logik och i perioder gör saker som han upplever som helt rätt och viktigt för honom själv. Jag tycker mycket om den balansgången och är glad att ha fått en inblick i ett liv som kan verka planlöst och sorgligt för andra, men som inte behöver kallas misslyckat eller fel.

Under horisonten på Galleri Magnus Karlsson

Under samlingsnamnet Under horisonten / Below the Horizon visar Galleri Magnus Karlsson tre konstnärer som ställt ut där tidigare: Susanne Johansson, Johanna Karlsson och Petra Lindholm. Att se verk av de tre intill varandra är mycket givande; om än konstverken speglar sig i varandra syns de tres egenarter desto bättre.

En del av Johanna Karlssons verk har tagit ett steg bort från de tilltalande installationer av torr, vindpinad natur som visar skönheten i förfallet. Här finns några upprätta skulpturer med de återkommande namnen Kropp / Body, gjorda av papp, ståltråd med flera material. De har tydligt människogjorda inslag men liknar ändå trädstammar med sina långa, raka silhuetter; träd med nya intressen eller uttröttat nedkasade längs väggen. På golvet står hårt tuktade utsnitt av naturen; vasstrån formade till en kupol och kapade jämnt med golvet. Eller nej, det är inte ens vass utan ännu ett verk av papper och ståltråd! Artificiell natur.

Susanne Johansson har vänt sin konstnärsblick mot naturen. I dämpade färgskalor och mjuka konturer målar hon formationer av träd i naturen. Tyvärr kan jag inte uppskatta dem när jag ser dem på plats - de är faktiskt bättre på skärmen här, i mitt tycke. Där finns en ansats till den detaljrikedom vi räknar med hos realistiskt avbildande konstnärer, men suddigheten i utformandet styr bort från det spåret. I gengäld skulle jag önska mig en känsla av något ogripbart bortom det vi ser på papperet, men den infinner sig inte. Kanske är jag onödigt krävande, men jag minns hur väl Johansson lockade fram den känslan i en tidigare utställning.

Litet åt ett annat håll strävar Petra Lindholm med sina skira bilder skapade av tunna tyger och färger. Placerade bredvid de andra blir det lätt att man tittar efter den fysiska naturen i hennes tavlor, men Lindholm ger oss, bland annat, idealiserade bilder av omtalade platser som Bermuda och Silk Road. De ljusa pastellfärgerna och hur de blandas med varandra ger mer en stämning än ett dokumentärt intryck.

Vid första ögonkastet fungerade de tre konstnärernas verk bra tillsammans med varandra, men vid närmare eftertanke skulle jag föredragit att ha sett dem ställa ut var och en för sig.

Länk till Under horisonten hos Galleri Magnus Karlsson

Moonlight

Pojken som de andra grabbarna jagar verkar rädd på riktigt. Han gömmer sig i en urblåst lägenhet och barrikaderar sig. "Bög" är skällsordet, vare sig man förstår vad det betyder eller ej, vare sig man är det eller ej. "Bög" är vad de skriker efter pojken, Chiron.

Det finns några goda människor i Chirons liv: vännen Kevin, och den vuxne mannen Juan och hans flickvän Teresa, som ger Chiron mat och övernattning när livet är så svårt att den lilla människan inte ens kan svara på deras frågor. Vänligheterna är nästan oförklarliga i den hårda tillvaron där varje person måste veta sin plats.

Det är som att filmens fokus blir människorna snarare än handlingen; vad de tänker, varför de gör som de gör, vad de gjorde utanför bild för att bli den de är nu. Vad är det som driver klasskamraten Terrel att mobba Chiron så elakt och intensivt? Vad får Kevin att visa en liten glimt av vänlighet mot klassens mobboffer? Hur kan Juan och Teresa ha tid och energi över till omsorg om den lille killen? Men Juan är också leverantören av droger till området; de som i scen efter scen förvandlar Chirons mamma från en sammanhållen kvinna till en manipulerande knarkare.

Det tredje och sista nedslaget i Chirons liv visar en förändrad man, självsäker och drivande - utom när han kommer tillbaka till sina gamla kvarter. Präglingen sitter i, och trycket från omgivningen är lika hårt som tidigare. Kommer han att kunna bryta sig ut och verkligen bli sig själv?

Fotot och ljudet i Moonlight är intimt; det är som att vi känner varje andetag och hjärtslag. Bakgrundsmusiken är också klokt utvald och insmugen för att förstärka stämningen. Varje skådespelare, från de minsta till de största, är genuin och talar och rör sig som om det gällde livet - vilket det gör, i varje ögonblick. Moonlight är en vacker film, tung men med ljuspunkter som det är viktigt att fästa blicken på.

Alfa och Omega av Oskar Källner

Oskar Källners novellsamling Alfa och Omega börjar med en kort berättelse, som på bara några sidor ritar upp spelplanen för boken: Sverige, förändrat, en bit in i en framtid som skulle kunna bli av, med artificiell intelligens till vär tjänst. Och där finns hot, men de är inte omöjliga att stå emot, för människan och våra AI tickar ständigt vidare efter nya lösningar.

Det gör boken litet extra intressant att så många av historierna tar avstamp i mycket konkreta stockholmsmiljöer, men sedan slungar sig vidare ut i rymden och tiden eller låter bekanta kvarter invaderas av mytiska väsen. Det är trots detta stor bredd på de världar novellerna rör sig i: i en värld finns människor med superkrafter som väljer bana som superhjälte eller superskurk, men ändå inte kommer undan noggrann svensk byråkrati. I flera andra är det teknologin som först utvecklas av människor och sedan i en ständig utveckling förbättrar sig själv och utforskar nya aspekter av vårt universum.

I alla noveller flyter Oskar Källners språk ledigt; dialoger och miljöbeskrivningar låter trovärdiga, och de uttrycken för mer ovanliga fenomen av vetenskaplig eller mytologisk art likaså. Speciellt mycket gillade jag den längre novellen Tills tiden skiljer oss åt, som spänner över ofantliga tidsrymder och i stora teknologisprång; samt det faktum att en av dess bihistorier plockas upp i den avrundande novellen Gamma. Det är mycket underhållande att låta sig dras in i alla de olika berättelsernas världar.

De sista kvartetterna med Belcea Quartet

Nej, det är säkerligen inte de sista kvartetterna för populära Belcea Quartet, som är regelbundna gäster i Konserthuset och idag spelade inför en fullsatt Grünewaldsal. Det "sista" med konsertens kvartetter var att de båda var de sista stråkkvartetter som komponerades av Franz Schubert respektive Dmitrij Sjostakovitj.

Foto: Jan-Olav Wedin

Stråkkvartett i G-dur op 161 (1826) skrevs bara två år före Franz Schuberts alltför tidiga död, vid en tid då Schubert redan kände sig märkt av döden. Hans vemod blir dock aldrig betungande utan är lika vackert i denna kvartett som i hans andra verk. I de första satserna inbillar jag mig att jag hör honom spela upp melodisnuttar och teman som redan använts av såväl andra som av honom själv, mjukt omformade med den stillsamma tanken att allt redan är gjort och kommer igen. Sista satsen är dock mer energisk, utan att bli lättsam, men det stadiga tempot och dramatiken gör att kvartetten avslutas med kraft.

I introduktionen som Belcea Quartet själva skrivit citerar de vad Sjostakovitj sade om hur hans Stråkkvartett nr 15 (1974) skulle spelas: "så att flugorna faller döda ned i flykten och publiken lämnar salen av ren tristess". Nej! Inte blev det så, inte! Den mycket långsamma musiken, med återhållna melodier som rör sig inom mycket små intervall, spelades precist och intensivt, vilket måste ses som ett kraftprov av de skickliga musikerna. Då kvartetten läste sina noter från upplysta läsplattor kunde man sänka ljuset i salen till ett purpurtonat mörker som stämde väl överens med stämningen i stråkkvartetten. Men än en gång, sorgen som genomsyrade verket då även Sjostakovitj var medveten om sin förestående död blev inte heller här någon klagan, inte heller några ångestskrin, utan en sorgsen betraktelse över tillståndet - i världen, i själen - och ett memento mori för oss lyssnare.

Även efter dessa långa och krävande verk hade Belceakvartetten energi nog att ge oss ett extranummer, vars namn jag tyvärr inte har någon aning om, ljusare och lättare än de tidigare och en fin skjuts ut i stockholmskvällen.