Manchester by the Sea

Det ligger inte bara en utan två katastrofer under fötterna på människorna i Manchester by the Sea. Som vi får veta tidigt i filmen har den ensamstående pappan Joe Chandler dött i en hjärtattack. Brodern Lee kallas från sitt tillbakadragna, enahanda liv i Boston tillbaka till hemstaden, den lilla kuststaden Manchester-by-the-Sea. Tillbakablickarna är långa och grundliga och välvalda för situationerna: scenerna på sjukhuset efter dödsfallet underbyggs av scenerna från en tidigare sjukhusvistelse, då Joe och hans närmaste får reda på att Joes hjärta inte kommer att hålla längre än till hans femtioårsålder.

Andra tillbakablickar visar Lee tillsammans med brorsonen Patrick, och tillsammans med sin egen unga familj, mycket gladare och bekymmerslösare än den tillknäppte, ibland våldsamme man vi fick se i inledningsscenerna. Patrick är i tonåren nu, med ett rikt socialt liv och drömmar om att fortsätta jobba på pappans båt, men Lee som blivit hans förmyndare kan bara inte låta det hända. Steg för steg avslöjas det varför det är så outhärdligt för Lee att befinna sig i Manchester.

Det finns en hel del gott att säga om filmen; historien den vill berätta, som är en annan ingångspunkt än de historier vi annars oftast ser; det tillknäppta berättandet; de utvalda småscenerna från vardagslivet; de flesta skådespelarinsatserna. Tyvärr är filmens ton dock inte den rätta för mig, även om jag kan förstå att den träffar helt rätt hos andra tittare. Den längre, tysta scenerna upplever jag inte som stämningsfulla utan som att kameran fått stå och gå. De anekdotiska vardagsscenerna tillför inte handlingen något utan blir stickspår. Det tillkämpade lugnet hos alla, centrerat kring Lees tillknäppthet, ligger som ett lock på känslorna - fram tills locket glider av.

Det är under den sista halvtimmen av filmen, när Lees exfru Randi konfronterar honom, som alla nedtryckta känslor bubblar upp. Michelle Williams är helt lysande som Randi, full av många motstridiga känslor även när hon gråter så att hon nästan inte kan prata. Randis tårar låser upp förståelsen för och sorgen över vad de båda har varit med om, och det gör att det gör ännu ondare att se att Lee skakas litet grand ur sin påtvingade tillknäppthet.

För min del var det alltså främst filmens formgivning som gjorde att den inte berörde mig tidigare: valet av scener, den långsamma kameran och de plötsliga påläggen av bakgrundsmusik. Regissör och manusförfattare Kenneth Lonergan har en stil som inte är optimal för mig, men jag vill ändå kalla Manchester by the Sea en välgjord och sevärd film; sorglig och tänkvärd.

Fäder och söner på Dramaten

Dramatens uppsättning av Turgenjevs Fäder och söner är placerad i en tidlös närhistoria, men låt oss inte glömma tiden den skrevs under: hos ryska studenter från priviligerade familjer och även hos andra växte insikten om att samhället var illa organiserat, med godsägare i bekvämlighet och livegna i nöd. När godsägare Nikolaj Kirsanovs son Arkadij kommer hem från studierna på besök har han med sig den karismatikse medicinstudenten Bazarov, som brinner för att riva ned allt som nu finns och bygga upp det igen - men bara det som är bra. Ja, de båda unga männen är nihilister, som inte tror på eller respekterar någonting.

Nikolaj, godmodig och beskedlig, och hans bror Pavel, en man med intellektuella ambitioner som drog sig undan världen efter ett krossat hjärta, har odlat sina egenheter på den lantliga gården. De unga arga männen i svart rispar genast hål på deras bubbla, men får också gott mothugg av Pavel, ord som är lättare att hålla med om idag när vi ser hur många revolutionärer som antingen inte har någon aning om hur man bygger upp det man rasat, eller än värre startar ett skräckvälde. Men låt oss igen minnas att de unga männen på 1800-talet inte hade något facit från världshistorien att avskräckas av.

Kärlek, hemtrevnad, att njuta av livet, har det någon plats när man skall omdana världen? Inte i Bazarevs ögon, men frestelsen blir svår när han möter den intressanta grevinnan Anna, liksom hjärtesorgen på flera håll. Hannes Meidal har glöden som krävs för att spela Bazarev, men är farligt nära att slå över till alltför stora gester, framför allt i de många scenerna mot den överspelande, överartikulerande Elin Klinga som Anna. Många gånger under deras frustade dialoger måste jag titta bort för att inte må illa.

Men det finns många olika typer av roller i Brian Friels dramatisering: den alltid fantastiske Johan Holmberg gör Pavel till en rörande sprätt men med charmerande esprit. Kicki Bramberg och Jan Waldekranz som Bazarovs föräldrar låter oss förstå vad den uppväxande mannen formades av, och står också för pjäsens mest hjärtslitande scen, trots att Bazarov själv är så överspänd att det är svårt att känna med honom. En riktigt god insats gör Otto Hargne som Arkadij, både i scenerna där han stöttar och spelar upp sin briljante vän, och när han vänder sig mot honom.

Nikolajs unga hustru Fenitjka och tjänstefolket blir tyvärr bara bifigurer av flera olika skäl, och Fenitjkas antydda uppvaknande på slutet påklistrat. Men pjäsens fokus är ändå nihilisterna och deras kamp, och deras ambitioner och splittring visar Fäder och söner utmärkt.

Länk till Dramatens sida om Fäder och söner

Foto: Sören Vilks

Rogue Moon av Algis Budrys

Året är 1959, och på månens baksida har astronauter upptäckt en konstruktion som dödar alla som ger sig in i den. Gång på gång skickas modiga män in i området och dödas inom några minuter på otrevliga sätt. Konstruktionen är inte naturlig och alltför avancerad för att vara tillverkad av människor (de konkurrerande kosmonauterna, till exempel). När Rogue Moon börjar är chefsingenjören Dr. Edward Hawks på väg att möta näste man de vill skicka in i labyrinten, en äventyrare utan rädsla för döden som verkar vara rätt man för jobbet. Grymt, men spännande! Nu skall de äntligen gå till botten med den mysteriska konstruktionen. Hur tar man sig igenom den, vad är det som sker i den, vem/vad kan han byggt systemet och varför?

Det var dock inte de frågorna som Algis Budrys tänkte svara på när han skrev sin bok - snopet för mig! Istället ville han fokusera på hur mysteriet och det dödliga uppdraget inverkar på de inblandade. Dessutom hade han ambitionen att skriva en mer litterär science fiction med psykologiska inblickar, samt var tydligt påverkad av en tidsanda där James Bond och Playboy Magazine lockade allt fler.

Det är inte bara så att mannen med det dödliga uppdraget, Al Barker, presenteras som en attraktiv våghals och halvt övermänniska. På vägen till hans lyxvilla i bergen och väl på plats möter vi Vincent Connington, personalchefen som värvat Barker, och Barkers troféflickvän Claire Pack, som med några skissartade beskrivningar skall utmålas som en otäck mansslukerska. Det hela urartar till en pittmätning av en dignitet som för en nutida läsare enbart är pinsam.

Syftet med att låta två machomännen och en femme fatale gå loss i sina våldsamma rivaliteter tycks vara att utgöra motsats till den lugne, icke-imponerade Hawks. Jag sympatiserar förstås med idén att låta en ingenjör och vetenskapsman stå för en klokare, långsiktigt tänkande människa, men ibland under hans monologer kan jag inte skaka av mig känslan att de är ett konstruerat försvarstal för egna eller vänners tafatthet i mellanmänskliga relationer.

Det är först efter halva boken som Al äntligen skickas till månen. Vid det laget har jag försökt vänja mig vid tanken att Rogue Moon främst skall vara en psykologisk skildring, men blir ändå besviken av att resultaten av expeditionerna till dödskonstruktionen inte förklaras alls. Relationskriget fortsätter mellan människorna på jorden. På de allra sista sidorna får vi faktiskt en genomkörning av den mördande labyrinten, men tyvärr är även den en besvikelse.

Även när jag försöker väga in att Algis Budrys nog ville föra science fiction ut ur pulp-facket är den så märkt av sin tid och machismo (om än förlöjligad) att jag inte kan uppskatta den.

Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

Varje generation vill göra uppror mot den förra, och finna sina egna sanningar. Omkring förra sekelskiftet exploderade konsten i nya grenar: expressionism, impressionism, kubism, surrealism och många andra riktningar. Det är inte att undra på att människorna som såg på världen på dessa nya sätt dömde ut den tidigare, mer konventionella stilen, men det är synd att motståndet ännu är så stort mot att uppvärdera det traditionella måleriet. Men då och då händer det, som på Waldemarsuddes stora utställning, att den sortens konst ställs ut och får beundras för sin egen skull. Titeln är ett utrop, Salongsmåleri?!, den litet nedsättande term som användes om genren av de efterkommande.

I sal efter sal visas verken som hölls för vackra och lyckade under sin storhetstid, andra hälften av artonhundratalet. Konstnärer och undergenrer presenteras intill de tilldragande tavlorna, alla målade med noggrann teknik, skön harmoni och ljuvliga färger. Där finns skildringar av vardagen; några idealiserade lantbrukare och även den välkända Grindslanten, för målningar av barn var populärt.

Ännu mer intresserad var man dock av att måla historiska motiv ur Bibeln eller scener ur romersk och grekisk mytologi och historia. Där fanns många spännande händelser att dramatisera, ett stråk av exotism som kittlade litet extra, och inte minst möjligheten att måla nakna kvinnokroppar då ögonblicket krävde det - odalisker! En klänning som ramlat ned och blottar ett blekt flickbröst!

Mot detta kan man direkt invända att många tavlor exotiserar främlingen och skönmålar arbetarnas liv. Vill man fördjupa kritiken kan man säga att motiven är så pass direkt tilltalande rent estetiskt - lena barnkinder, egyptiska smycken i lysande färger - eller känslomässigt - Romeo och Julia kärleksfullt omfamnande, senare på väg i döden - att de inte kräver någon ansträngning från betraktaren, ingen tolkning. Detta är ju faktiskt den kritik jag själv har mot en del hypade moderna konstnärern, framför allt Jeff Koons, och den är till viss del giltig här.

Försöker tavlorna berätta något nytt eller är de bara vackra och spännande kompositioner? Det blir en än mer spännande fråga då utställningens målade tavlor varvas med Miss Anielas stiliga fotografier av sig själv i poser och dräkter som matchar gamla tideras imposanta målningar. Är de mer än bara något att titta på och njuta av? Under intryck av utställningen Salongsmåleri?! vill jag säga att titta och njuta räcker långt - inte hela vägen, men tillräckligt långt. Det goda hantverket är värt beundran.


Länk till Salongsmåleri?! på Waldemarsudde

Jag, Daniel Blake

Ska man inte vara tacksam över att staten ger en bidrag om man inte har någon egen inkomst? Det är inte alla människor i världen som har den möjligheten. Men i filmen Jag, Daniel Blake visar Ken Loach hur vägen till att få åtminstone tillräckligt till att överleva är så krånglig och fylld av förnedringar och till och med hinder att det inte finns ett uns energi över till tacksamhet.

Till att börja med är det inte säkert att Daniel Blake kommer att få några pengar alls. Efter en hjärtattack har hans läkare förklarat honom för svag för att arbeta än på länge, men försäkringskassans utredare bedömer honom för frisk för att få sjukpenning. Fångad i denna paradox drar Daniel ändå i de få tåtar som finns: ringer till myndigheten för att få besked, besöker arbetsförmedlingen för att anmäla sig som arbetssökande, försöker fylla i alla blanketter som numera skall lämnas via webben. Men telefonkön är timslång och beskeden intetsägande, och Daniel Blake har vare sig dator eller datorvana. På arbetsförmedlingen finns bådadera, men personalen är förbjuden att hjälpa till av sin drakoniska chef.

I en annan del av arbetsförmedlingen ser Daniel Blake någon som inte lyckas behålla fattningen: Katie, en ung kvinna med två små barn, som riskerar indraget bidrag för att hon kommit för sent till mötet med handläggaren. Men hon är ju nyinflyttad till Newcastle och åkte fel med bussen! Nej, inga ursäkter godtas, inga regler får tänjas på, ingen hänsyn visas till människor som redan befinner sig i underläge.

Genom hela filmen är det de mellanmänskliga, medmänskliga kontakterna som står för ljuspunkterna och påminnelser om hur ömsesidigt livet egentligen är: grannen som irriterar men också piggar upp, den okända bänkgrannen i bibliotekets datasal som hjälper till med blanketten, och så den djupare vänskapen mellan Daniel och Katie, som inte har mycket någon av dem men gör så stor skillnad i sina utbyten av omsorger och gemenskap. Dit kan man också räkna kyrkans hjälpverksamhet, som utan pekpinnar och med mjuk vänskaplighet låter behövande människor "shoppa" bland det som andra donerat.

Under historiens gång väcks många tankar om vad som är fel i systemet och hur det borde rättas till. Att olika myndigheter och instanser kan göra olika bedömningar om en människas förmåga och därigenom sätta hen i en omöjlig sits skall inte vara möjligt; det måste samordnas och det ansvaret kan inte läggas på den hjälpbehövande. Att processer går långsamt och inte är användartillvända är oprofessionellt, och oacceptabelt på systemnivå då det skapar grus i maskineriet. Detta kan delvis bero på knappa budgetar, men också på att processer är illa planerade och resurser ojämnt fördelade. Bland personalen på arbetsförmedlingen finns säkert en del som, liksom filmen väljer att framställa dem, till synes av sadism trycker tillbaka protesterande på sin tillmätta plats, men också andra som sätter upp en hård fasad för att inte nötas ned av eländet de möter.

Daniel och Katie lever på marginalerna, men har ändå något hopp om att livet skall kunna bli bättre: ett ändrat beslut om bidrag, tid att plugga och få ordning på sitt liv. Utan det hoppet vore dagarna ännu tyngre. Att själv kunna göra något för en annan människa ger också mening till livet. Men minsta motgång kan fälla krokben för någon som redan har svagt fotfäste.

Filmen gör en stor insats när den visar att de till synes besvärliga människorna som ställer till scener hos myndigheten kan vara strävsamma, ärliga människor som verkligen försökt göra allt rätt men blivit stoppade och undanstoppade av motstridiga regler. Visste vi inte det? Jo, jag tror att alla vi som läser det här redan kände till det, men det är gott att bli påmind om det i Ken Loachs medkännande gestaltning. I en av de sista scenerna är det en liten gubbe på gatan som gastar ur sig en lång harang mot etablissemanget som skapat det vridna systemet; det är den ilskna protest som Katie och Daniel Blake hållit inne med hela tiden när de bitit ihop och kämpat på. Trots de många sorgliga scenerna är det inte hopplöshet som filmen lämnar efter sig.

Darwin's Radio av Greg Bear

De inledande ledtrådarna lägger Greg Bear ut över flera delar av världen: Georgien och Alperna, till att börja med. Det är olika personer som upptäcker och undersöker kroppar av människor som dött under vitt skilda omständigheter och tidsperioder, men vi nyfikna läsare lägger de mer udda detaljerna på minnet och försöker pussla ihop bitarna till en helhet. Bokens titel leder tankarna till evolutionen, så vad är det för budskap som sänds genom radion?

Varje fynd i sig väcker intresse av olika slag, och redan från början är det molekylärbiologi och teorier om människans utveckling som måste sättas på prov och utvidgas för att försöka skapa förståelse om vad det är man har hittat. Greg Bear har lagt ned stor möda på att göra historien vetenskapligt trovärdig, och enligt min mening har han hittat ett bra läge där beskrivningar av processer och teoretiska resonemang får ta den plats de behöver utan att handlingen blir för komplex för att hänga med i eller förlorar i spänning. Det är närmast fascinerande hur långsamt Bear kan låta sammanhangen uppdagas och fördjupas utan att det känns utdraget.

En viktig anledning är förstås att Greg Bear dessutom lyckas ge sina huvudpersoner personlighet och motivation som går att förstå, även de bad guys som inte alltid är helt igenom onda. Bear är bra på att skriva dialoger och skapa trovärdiga relationer mellan människorna, något som inte alla science fiction-författare kan, men vilket brukar vara det första som förlåts om historien är tillräckligt spännande. Här blir en del psykologiska aspekter, nästan ironiskt och ibland helt medvetet, speglade i huvudspåret: lust efter en annan människa, rivalitet och konkurrens kan influera handlandet hos annars rationella människor. Och hur kan den evolution som låtit oss bli så smarta och handlingskraftiga släppa fram så svårhanterbara tillstånd som depression, när en kompetent och analytisk människa blir lamslagen och förlorar lusten att leva? Huvudpersonen Kaye Langs oro för och kärlek till sin deprimerade make är ett välskrivet och viktigt sidospår.

Men det centrala i boken är det i våra gener som börjar slå igenom, "radiosignalen" som till synes uppträder som en sjukdom som får gravida kvinnor att spontanabortera eller föda missbildade barn. En sådan sjukdom skapar förstås en AIDS-liknande oro, och när den kommer till USA slår de stora maskineriet igång för att hitta ett botemedel.

Det är där, efter ett hundratal sidor, som berättelsen börjar falla sönder litet i mina ögon; det som började i Alperna och i Georgien fokuserar nu enbart på USA när det hade varit givande ur såväl bokens som läsarens synpunkt att ta in information från andra länder i världen. Och i de sista kapitlen börjar den genförändring som allt hänger på och som hållit uppe hela racerloppet att kännas alltför långsökt och inte längre trovärdig. Slutet känns som en hastig uppvridning till tio efter ett stadigt och pålitligt tempo. Men allvarligt talat gör detta inte så mycket, när boken i det stora hela är så intelligent och engagerande skriven. Det finns en direkt fortsättning, och jag tvekar mellan att vilja läsa den och vara nöjd med enbart Darwin's Radio.

Insomnia på Bonniers Konsthall

Tillståndet av (ofrivillig) sömnlöshet är ett givande tema för en konstnär. I ensamhet i mörkret, då världen tycks frånvarande, kan man såväl uppleva stark inspiration som bara känna ödslighet, eller rädsla, eller storslagenhet, känslor man vill dela med sig i konst.

Verken i utställningen Insomnia på Bonniers Konsthall varierar i innehåll och utförande, och en del av dem passar inte så bra in under samlingsnamnet. Det gäller främst Kate Coopers datorrenderingar av idealiserade kvinnokroppar, vilka vore intressanta i ett annat sammanhang, men här är malplacerade. Den enorma Maran byggd av Tamara Henderson och Julia Feyrer är desto mer relevant; stor men inte alltför hotfull till sin gestalt har den fiskat upp allsköns vardagsproblem och tingestar i sina nät. Tyvärr visas den i salen med stora fönster mot gatan, och då det är dagsljus när jag ser den blir den inte så tung som den kunnat vara, trots den (mar)drömska musiken som driver på stämningen.

De fascinerande Two Roaming Beds av Carsten Höller rör sig långsamt över salen; de på natten ditfästa pennorna har ritat upp de mjuka svängarna de utfört. Idén att få sova över i dem är lockande, men främst som idé: att få vara på färd under sömnen, inte bara i drömmen, och att vakna upp och se väggarna ur olika perspektiv.

Helt överensstämmande med temat och minnesvärt är det första verket man stöter på i filmsalen vid ingången, Downhill av Katarina Löfström. En kamera har filmat en berg- och dalbanefärd i mörker. Inga människor syns, bara den upplysta rälsen strax framför den osynliga vagnen, förbiblixtrande ljus från staden och återkommande ljusfläckar jämnt fördelade över bilden, ljusfläckar med en övernaturlig regelbundenhet. Därtill underbart vacker och suggestiv musik, kongenial med stämningen i bild. Filmloopen innehåller så många aspekter av insomnia att det går att välja både vad man känner igen sig i och vad som är nytt: att tas på en resa man inte styr över själv; att se civilisationen längre bort men vara avgränsad från den; eufori över äventyret att vara ensam, att vara föregångare; att vara på ett äventyr att minnas och berätta om.

Länk till Insomnia på Bonniers Konsthall