Årets bästa teater 2016

Det var inte bara teater, det var en välkoreograferad och välsjungen musikal när historien om Carmencita Rockefeller tog plats på scenen. Jag är mycket glad att den uppsättningen kom från Malmö även till Stockholm, eftersom jag inte är helt nöjd med Stockholms musikalscen som alltför mycket litar på kända namn. Hellre ser jag anonyma men fullfjädrade artister än mediokra kändisar!

Dramakvarnens medlemmar är inte heller kända i stugorna, men deras pjäs Claudius Svensexa var en mycket bra iscensättning av händelserna som leder fram till Shakespeares Hamlet. Moderniseringen var trovärdig och underhållande, och alla insatser på scenen var mycket bra.

Tonläget var stillsammare i Arthur Schnizlers pjäs De stora vidderna på Dramaten, där det snarare var konventioner och artighet som skapade spänningar mellan människor. Ännu mer av undertryckta känslor fanns det i Lars Noréns pjäs om Eugene O'Neill på samma scen, Och ge oss skuggorna, och med facit om vad som hände de medverkande efteråt gjorde det långa men täta dramat ännu ondare att se.

Den mest gripande och intensiva pjäs jag sett på hela året var Pappan på Stadsteatern, en mycket välskriven berättelse om hur en äldre man uppfattar världen medan han sjunker in i demens. Vi vet ju sedan tidigare att Peter Andersson är en suverän skådespelare, men i rollen som den förvirrade, glömmande pappan visar han extremt stor skicklighet, finkänslighet och inlevelse. Så sorglig som pjäsen ändå var, var den värd att se som en övning i förståelse och sympati för demenssjuka och deras familjer, och främst för den ypperliga regin och skådespeleriet.

Årets bästa böcker 2016

Inför författarbesök och liknande brukar jag ta mig tid att läsa flera böcker av författaren i fråga för att få bredare kunskap om hennes verk. Ett av de viktigaste författarskap jag fördjupade mig i inför science fiction-kongressen i somras var Octavia Butler. Samlingen Lilith's Brood gav en nästan fysisk känsla av mötet mellan människorasen och en mycket annorlunda utomjordisk ras. Lika hudnära men grymmare och mer skrämmande var boken Kindred som förmedlade en konkret känsla av slaveriet på plats i Maryland på 1800-talet.

Samtidigt i Sverige, alltså på 1800-talet, verkade Carl Jonas Love Almqvist och lät i Det går an Sara Videbeck klokt men personligt grundat berätta om ett jämlikare sätt för män och kvinnor att leva tillsammans. Förvånansvärt framsynt, och dessutom fint och underhållande skrivet.

Tillika på 1800-talet befinner sig Mary Reilly. Hon befinner sig i en helt fiktiv berättelse, den om Dr. Jekyll och Mr. Hyde, men Valerie Martin ger kött och blod åt henne och därigenom en röst åt många kvinnor i hennes omständigheter, och boken är både spännande och tänkvärd.

Jag uppskattar alla böcker av Jenny Erpenbeck, men i synnerhet Hennes Aller Tage Abend, på svenska Natt för gott, som är en fascinerande rundmålning över omvälvningarna i Europa under 1900-talet.

Eyvind Johnsons trilogi om Johannes Krilon och hans vänkrets utspelar sig i Sverige och vårt närområde under andra världskriget. Jag är speciellt fäst vid första boken, Grupp Krilon, och dess hopp om att det intellektuella samtalet kan hålla kvar ett vacklande samhälle på demokratisk grund. Mycket viktig inspiration att hämta i dessa dagar.

En klackspark åt tidsandan och datoriseringen under 1960-talet är The Tin Men av Michael Frayn. Det är skönt att få skratta åt något som tar fasta på dråpliga situationer utan att förlora i intelligens och reflektion!

Colm Tóibíns Brooklyn utspelar sig efter andra världskriget på två kontinenter, och är en finkänslig skildring av såväl en ung kvinnas utveckling som av människorna och miljöerna omkring henne. I All That Man Is av David Szalay och The Angel Esmeralda av Don DeLillo befinner sig människor på resa i Europa eller i anra situationer där de hamnar i nya, ibland svårbegripliga situationer där de lär känna sig själva på ett nytt sätt.

En helt egen världshistoria beskriver Chris Beckett i böckerna om Dark Eden, planeten utan sol där de enda ljuskällorna är växter och vissa djur vilket lätt går att leva sig in i under mörka vinterdagar. Mother of Eden och Daughter of Eden visar hur styrelseskick och ideologier uppstår och bryts mot varandra, i tysthet eller under våldsamma strider.

Dark Orbit målar upp en ännu mer annorlunda planet, där förståelsen av vad man har framför sig grumlas av förutfattade meningar om hur världen skall se ut. Det gäller både för de besökande människorna och de befintliga invånarna, och Carolyn Ives Gilman har lysande och taktilt gett liv åt kulturkrockarna.

Ännu en värld jag njöt av att befinna mig i och saknade när böckerna var slut är det myllrande universum som Ann Leckie tänkt fram. Ancillary Sword och Ancillary Mercy avslutade trilogin om Breq, men tack och lov kommer fler böcker om andra livsformer i och utanför Radchaais galaxvida imperium.

Mystiskt tidlös och fritt svävande i det kollektiva (västliga) medvetandet är J.M. Coetzees The Childhood of Jesus, som väckte många fler frågor på de sista sidorna än på de första, utan att ha besvarat någon enda. Jag ser fram emot att läsa vidare, inte för att få definitiva svar utan för att det den beskriver är liv så lika och så olika våra egna att det är en givande träning för sinnena. Det är det jag älskar med att läsa; att få förståelse för vad som har hänt, och att tvingas skapa förståelse för något som inte alls har hänt.

Årets bästa utställningar 2016

En genomgripande konstupplevelse för mig var Olafur Eliassons Verklighetsmaskiner på Moderna Muséet. Eliasson skapar installationer som tar plats i hela kroppen, inte bara via synintrycket. Jag är glad att Moderna Muséet införskaffade den stora montern med hans tredimensionella geometriska skisser; den inspirerar mig varje gång jag går förbi den.

Jag hade lyckan att se Stefan Bircheneders konst i Regensburg; noggranna målningar och modeller som återskapar flagnande artefakter från en industriell era. Verken kan berätta en historia om man vill leva sig in i dem, men jag hör dessutom till dem som njuter av skönheten i sprickor och fläckar, vilket gjorde Position R5 till en fantastisk upplevelse.

En annan variant på att berätta historier och samtidigt visa bilder med okonventionell estetik var Vivian Maiers fotografier, som visades på Kulturhuset. Där finns dessutom den bakomliggande berättelsen om Maiers eget liv och drivkraft, och en unik skildring av vardagslivet i en tid som ligger nära men ändå är svunnen för oss.

Ren skönhet och ljuv estetik finns att se i Ingegerd Råmans konsthantverk, som också visades i Kulturhuset. Sådana ljuvliga proportioner och känsligt användande av material och teknik som skapar harmoni i vardagsföremål! Det var som terapi att se samlingarna. Carl Milles vackra skulpturer fick i sin tur ännu vackrare inramning i Yanan Lis fotografier.

Den utställning som gjorde djupast intryck på mig var ändå den inte tillräckligt uppmärksammade Döden i Galärparken. Inte bara verken i sig, utan sammanställningen, omgivningen - inom synhåll för glada flanörer men ändå borta från dem - och tillfälliga omständigheter gjorde att den gav en splittrad men effektiv känsla av att vara skild från livet. Stämningen var sorgsen och hopplös men ändå inte. Det var fint att se hur det svåraste i livet kunde gestaltas. Det är bra när konst kan framställa känslor så att vi människor kan förbereda oss eller bearbeta vad vi har varit med om.

Årets bästa konserter 2016

Låt mig börja med den mest intensiva musikupplevelsen jag hade i år: Satyagraha på Folkoperan. Jag är så glad över att den kommer tillbaka i april (och även ges i Göteborg), så att jag kan se och höra den igen.

En annan begiveneht jag var på som också var en upplevelse för flera sinnen var Kraftwerk på Music & Arts i somras. Med 3D-glasögon smälte musiken, bilderna och deras framtoning samman till en retrofuturistisk vision som till och med är starkare än sommarnatten på en utomhuskonsert.

I genren klassisk musik hade jag en underbar vecka i Alllhelgonakyrkan på årets Kammarmusikfestival som tog oss hänförda lyssnare till Frankrike kring förra sekelskiftet. Det var en dröm som gick i uppfyllelse för mig!

Den nyskrivna operan Det går an på Läckö Slott var också ett allkonstverk som borde ha glatt Carl Jonas Love Almqvist, upphovsmannen till den framsynta boken och indirket till den välskrivna och väl framförda operan.

En skön försommarkväll i maj blev jag och övriga åhörare dränkta i skön retro-soul och kärlek av den ytterst begåvade unge mannen Leon Bridges och hans band. Jag hoppas att han fortsätter att skriva och spela musik med inspiration från 1960-talets innerliga toner och ord!

Det här är en bråkdel av vad jag hört, och en ännu mindre del av all musik jag hade velat höra. Vare sig det gäller symfonier eller frijazz är det alltid något speciellt med att gå på konsert framför att lyssna hemma, och jag är tacksam över att ha möjlighet till att höra så mycket bra musik i min närhet.

Ett drömspel med 123 Schtunk på Lorensbergsteatern

För hundra år och två månader sedan invigdes Lorensbergsteatern med Strindbergs pjäs Ett drömspel, och nu - nej, inte går teatern i putten för att 123 Schtunk sluter cirkeln! Handlingen i stora drag är igenkännbar i uppsättningen, men som vanligt broderar de tre personerna på scenen ut den i improvisationer och gliringar till publiken.

Det är premiärkväll, och det sitter ett par tidningsrecensenter i publiken. Ensemblen tänker sig att det nog kommer att tilltala dem att de spelar en obegriplig pjäs! Publiken beklagar de dock med glimten i ögat och undrar hur det känns att ha betalat för det här, när handlingen blir konstig.

Jag skulle egentligen tro att första uppförandet av en ny pjäs inte är idealiskt för att utvärdera en 123 Schtunk-uppsättning (vilket förstås inte hindrade mig från att gå på premiären): även om gruppen har erfarenhet och känsla för vad som fungerar att skämta om och bolla ut till åskådarna, är det nog något som sätter sig mer och smidigare för varje föreställning. Men det betyder inte att första framförandet av Ett drömspel haltade, inte alls, och det var inte en tyst sekund och inte många minuter utan skämt och skratt.

Ensemblen nämner då och då att de har låtit ovanligt mycket av pjäsens seriösa karaktär finnas kvar. För min del hade gärna allvaret och de sorgliga partierna fått ta ännu mer plats - ett skratt som följer en allvarlig situation blir starkare och helhetsintrycket av pjäsen blir djupare, enligt min mening. De koreograferade danserna är snygga, kunde kanske varit litet kortare, men blir också en bra paus mellan de rappa skämten.

123 Schtunk står för en fin teatertradition av samspel med publiken och petade hål i uppblåsta ballonger. Varje ny föreställning på repertoaren ger nya möjligheter för de tre kvicka hjärnorna att dribbla med ordvändningar och dråpliga situationer, och det gör varje föreställning sevärd.

Länk till Lorensbergsteaterns sida om Ett drömspel

Länk till 123 Schtunks turnéplan

Foto: Rasmus Forsgren

Adult Life Skills

Anna bor i ett skjul i sin mors trädgård. Hon lever ett bohemiskt liv, men inte ett sådant som ser så lätt och vackert ut när Audrey Tautou gör det i franska filmer. Anna måste snabbtorka kläderna i mikrovågsugnen för att hinna cykla till sitt jobb i tid. Men jo, jobbet på en marina med besök av skolbarn är kreativt och inte för krävande, så ganska trevligt liv verkar hon ha, förutom att mamman tjatar på henne om att hon skall flytta ut ur trädgårdsskjulet.

I skjulet gör Anna rymdfilmer där tummarna spelar astronauter som pratar om ditten och datten i hemmabygget. Inklippt får vi också se andra hemmavideos, sådana hon själv tittar på på sin laptop. I de filmerna är det en man i Annas ålder som driver handlingen framåt. Ganska snart kan vi andrahandstittare förstå vilken djup gemenskap Anna förlorat och vilken svår sorg hon försöker leka sig bort från.

Byn Anna bor i verkar inte stor, men alla invånare är original på helt egna sätt. Där är Annas mor och mormor, den joggande Brendan med sin haltande konversationsförmåga, barndomsvännen Fiona med sprudlande energi och humor, och grannpojken Clint som passar förunderligt bra i sin cowboyhatt. När Clints mamma hamnar på sjukhus tar de tre kvinnorna i grannhuset hand om honom, och Annas udda liv i skjulet är förstås fascinerande för en sjuåring.

Anna och Clint är två människor med var sin oformulerad sorg. De möts i sin vardagsflykt, stöter bort varandra av närsynthet och av misstag men ruskar om varandras liv på sätt som de båda behöver. Adult Life Skills är rolig med en stark underton av sorg, och jag gillar hur den redan från början ger Annas fantasitillvaro så många småstenar i skorna att man vet att hon kommer att ramla ur sin bana. Vägen fram dit är oförutsägbar och gripande men framför allt underhållande.

The Wanderer av Fritz Leiber

På himlen dyker det upp en ny planet, med underliga markeringar i guld och lila. Som av beräkning träder den fram intill månen när mångas uppmärksamhet är riktad ditåt; just under en total månförmörkelse över Nordamerika. Vi vet nuförtiden att planeter är stora och tunga, inte minst den som ger oss fast mark under fötterna, men ordet planet kommer av grekiskans ord för vandrare, och The Wanderer är namnet som (litet oförklarat) flera av åskådarna ger den nya planeten.

Fritz Leibers bok låter handlingen röra sig mellan olika personer och grupper spridda över jordklotet, för att ge en bred bild av det som händer. Den mesta tiden ges dock åt aktörerna i USA, och jag måste säga att övriga bihistorier inte är så intressanta och heller inte bidrar med så mycket.

Den största gruppen av intressenter är en grupp UFO-intresserade som samlades för ett möte under månförmörkelsen. Till dem sällade sig av en slump Margo Lanagan, flickvän till astronauten Don Merriam som just befinner sig på månen, och deras bäste vän Paul Hagbolt. Listigt låter alltså Leiber en grupp rymd-intresserade uppleva och kommentera det som händer, och ger dem samtidigt chansen att berätta om sina respektive UFO-intressen. Leiber pepprar också boken med explicita referenser till science fiction i vår värld, då främst Heinlein, och även till T.S. Eliot som tycks vara ett fyrtorn för litterära fantastikförfattare.

Det första hundratalet sidor av boken redogör för hur människor reagerar på det nya himlafenomenet. Ganska snart framgår det också att planeten faktiskt befinner sig precis intill månen. Den fysiska påverkan på jorden börjar märkas i form av jordbävningar och allt kraftigare tidvatten. Det är inte förrän efter en tredjedel av boken som en människa för första gången får kontakt med varelserna som lever på/i planeten.

Det är till att börja med en omvälvande tanke att en planet kan förflytta sig efter godtycke, och i det här fallet dyka upp hux flux ur hyperrymden. Det omkullkastar idén om att jorden, månen och de övriga planeterna och himlakropparna har en fast och förutsägbar bana. När sedan jordskred och översvämningar ödelägger fler och fler områden skakas föreställningen om att jorden är beständig. Att det finns andra livsformer, och att de inte bryr sig om jordens öde, är ytterligare bevis på människans litenhet i världsrymden.

Fritz Leiber skriver snabbfotat och ger en god bild av skeendena - en del undergångsscener och sista andetag lyckas vara både skrämmande och sköna. Det är också roligt att flera av de starkaste personligheterna i boken är självständiga kvinnor, och litet mindre roligt att rasistiska stereotyper lever kvar. Människans första möte med utomjordingar är mer en antiklimax än en uppenbarelse, men det passar in i temat om ett likgiltigt kosmos. Många kritiserar The Wanderer för att vara tråkig, men även om vissa partier är trögare är det i mina ögon en spännande berättelse om en jord i omvälvning.

Fler böcker av Fritz Leiber:
Den högre tiden