Stand on Zanzibar av John Brunner

Året är 2010 och det bor 7 miljarder på människor på jorden. Överbefolkningen har tvingat de flesta regeringar att införa olika former av befolkningskontroll, men trängseln orsakar också vilda utbrott av okontrollerat våld - "muckers", slang för individer som löper amok.

Boken som berättar detta, Stand on Zanzibar av John Brunner, är i själva verkat från 1968. Det är intressant att i efterhand se hur några av bokens förutsägelser slagit in, medan andra inte gjort det och därför känns färgade av dåtidens trender. En detalj som är så daterad att det är rörande är att det bara finns en enda superdator i hela världen, och dess namn, Shalmaneser, har tagit sig in i folkligt medvetande och samtida ordspråk. Ett av områdena där Brunner varit klarsynt är det tilltagande flödet av information och underhållning, vilket dock haltar på grund av att han missat utvecklingen och tillgängligheten för datorkraft och hemdatorer. En av huvudpersonerna vet att han har tillgång till hela New York Public Library - via sin telefon, förmodat med en aktiv bibliotekarie i andra ändan. Flödet av reklam och TV-underhållning är konstant och intensivt. Faktiskt är de första kapitlen litet avskräckande, med korta klipp av högljudda reklamröster som talar om produkter och företeelser man svårligen kan relatera till. Men som så ofta i science fiction faller bitarna på plats efter hand, och underliga namn och händelser får sin förklaring.

Det måste sägas att befolkningsökningen inte märks alltför tydligt i bokens miljöskildringar, förutom att den drivit de två huvudpersonerna, Donald Hogan och Norman House, att dela lägenhet i det New York där handlingen tar sin början. Norman har en framträdande position vid det multinationella företaget General Technics, vilket tar handlingen genom såväl affärsförhandlingar på högsta nivå som intrikata societetsfester.

Hur överbefolkningen ger sig till känna är snarare i alla förbud och regleringar som omgärdar reproduktionen: gentester för att avgöra om man skall tillåtas att föröka sig, reversibla sterilitestoperationer då man reser in i ett land med strängare politik, för att inte tala om alla människor vars barnlängtan får dem att riskera mycket för att ta sig runt reglerna. Den sistnämnda aspekten, det spontana svaret på diktatoriska regler, samt hur förmodade lagbrytare mobbas av sina grannar, är en fläkt av personlighet och motstånd i en värld som annars tycks passiviserad av nöjen och konsumtion.

Tillfälligheter gör att de båda unga männen sänds ut på uppdrag av världsomvälvande dignitet, till var sin kontinent. Norman House skickas till Beninia för att assistera det lilla afrikanska landet i en omvälvande förvandling till i-land. Donald Hogan reser under falska förevändningar till asiatiska Yatakang för att undersöka ett påstått framsteg inom genetiska förbättringar av mänskliga embryon.

Kapitlen om House och Hogan varvas med kontextgivande nedslag i livet för andra människor, liksom reklam och citat ur fiktiva böcker som hjälper till att fylla ut bilden av världen år 2010. Värt att notera är att den produktive Chad C. Mulligan skrivit en bok med drygare titel än "... for Dummies" eller "An idiot's guide to ...", nämligen den framfusiga "You're an Ignorant Idiot".

Att läsa Stand on Zanzibar sex år efter att den skulle ha utspelat sig utgör en tidvis svindlande dubbelexponering av 1960-talet och vår verkliga nutid. Men sanningen att säga är boken tyvärr inte särskilt spännande, inte ens i avsnitten där Hogan eller House måste slåss för sina liv. Handlingen rullar på i litet väl noggrann detalj och med ett språk som inte engagerar. Boken är ändå gediget komponerad och skriven, och den var säkerligen värd att vinna Hugopriset år 1969.

Thomas Schütte på Moderna Muséet

Utställningen på Moderna Muséet har namn efter en serie verk av Thomas Schütte, United Enemies. I både stort och litet format visar han figurer inlindade i tyg och sammanknutna med rep, nästan som presentförpackningar, med oftast sura uppsyner. Vare sig fienderna vill förgöra varandra, eller vänder sin ilska utåt enligt devisen "min fiendes fiende är min vän", så tycks de ha liten chans att göra det, för även om de skulle komma loss ur omfamningen verkar de varken ha vapen eller ens särskilt kraftiga armar och ben under inpackningen. De har bara sina mycket sura miner.

De sura minerna återkommer i utställningen, i andra serier av konstnären. I en film förklarar Schütte att han skapar sina gubbar snabbt, i litet och enkelt format, och sedan kan bli överraskad av resultatet när huvudena utförts i de stora proportionerna det var tänkt. Det är ändå imponerande hur olika ansiktsdragen är på alla personer han skapat. Speciellt tycker jag om serien Wichte, meterstora huvuden med överdrivna ansiktsdrag som ändå har utseenden som påminner om äldre tyska män jag träffat vid besök i landet.

Dock är det en stor övervikt av män som modeller; alla serier jag nämnt hittills och några till föreställer män i alla åldrar. De enda kvinnor som syns (förutom prinsessan Leia-dockor i en underhållande fotosvit) är liggande, passiva skulpturer utan lemmar, ja, till och med utan huvuden.

 Man kan inte begära att varje konstnär skall inkorporera drömmen om aktiva, jämställda kvinnor i sina verk, men det känns väldigt typiskt att en tysk man i 60-årsåldern fokuserat på och förstorat just män, män, män med makt eller i maktkamp. Men visst, det är sällan några rena hjälteporträtt Schütte skapar. De två Krigare i hårt polerat trä och övermänskligt format som står i ett hörn har stolta uppsyner, men benen och armarna är förkrympta och ser odugliga ut.

De söta teckningarna i serien Walser Drawings är inspirerade av den schweiziske författaren Robert Walser, vilkens författarskap jag inte känner till närmare, men av vad jag snabbt läser in mig på tänker jag mig att Schüttes användande av kända seriefigurer och en stil som påminner om den lurige sagofarbrorn Janosch är en blinkning till Walsers blandning av högt och lågt.

De originella arkitekturförslagen befäster bilden av Thomas Schütte som en mångsidig och idérik man, och många av hans verk är mycket underhållande, om än inte med den intellektuella tyngd som de stora formaten antyder.

Länk till Moderna Muséets sida om Thomas Schütte

 

Min pappa Toni Erdmann

Winfried Conradi är en spjuver, en som gillar att skoja med både vänner och okända. Gärna sätter han på sig en peruk och stoppar in löständer för att spela någon annan för en stund. Visst kan radhuslivet i Aachen behöva piggas upp, men det är från början litet sorgligt att se Winfrieds skämt inför sin tillvanda familj. Masken hamnar emellan en ärlig vänskap med exfrun och, viktigast av allt, dottern Ines vars karriär fört henne till Bukarest.

Spontant följer Winfried efter Ines till Rumänien och klampar in i såväl hennes yrkesroll som hennes privatliv - de två är för övrigt sammantvinnade, som det ofta kan bli när man lever som managementkonsult i ett annat land. Ines är kompetent och målinriktad trots motvind i form av beordrade shoppingturer, maktspel, pikar och från uppdragsgivarna.

Att kalla Min pappa Toni Erdmann för en komedi är en överdrift. Där finns rum för några gapskratt, men desto mer av obehagskänslan från The Office som här oftare tippar mot svåruttalad sorg över den försvagade far-dotterrelationen. Men filmens styrka är att den aldrig väljer de enkla lösningarna, som att låta pappans clownerier öppna dottern för skratt och ge upp sitt karriärsjagande. Ines är en kämpe som stretar på med möte efter möte, förhandlingar och diskussioner, har ett tveksamt privatliv men på det stora hela håller sitt liv på rätt spår. Ur faderns synvinkel tänker han sig nog gärna vilja skaka fram glädjen hos dottern, men han är också driven av ensamhet och en viss egoism.

Motsatserna syns också i landskapet, i den breda bilden av Rumänien som filmen ger. Genom bilrutor, på lyxiga fester och på primitiva borrstationer ser vi en stad och ett land som håller på att bygga om sig självt. De vackra sekelskiftebyggnaderna, de förfallna barackerna, de trånga men välskötta lägenheterna där vänner samlas känns alla i huden som verkliga platser under varma sommardagar och -nätter. Där finns konsulterna och de superrika som inte behöver bekymra sig om pengar; de som lever på lantbruk som de alltid gjort; och så de många unga flickorna däremellan, som jobbar hårt för att passa in, men som vid huvudpersonernas kriser är de enda som frågar "Are you OK?".

Slapstick och lyteskomik är något jag finner oerhört tråkigt. Fastän Toni Erdmanns uppenbarelse skulle kunna dra med sig just det, låter regissören Maren Ade aldrig filmen slå över åt det hållet. Winfried/Toni Erdmann får följa med Ines på arbete och även lura iväg med henne på sådant hon inte skulle upptäckt själv, i långa, självförklarande scener där så mycket händer under ytan. Bit för bit minns vi med Ines hur mycket roligt hon och pappan gjorde tillsammans när hon var barn, vilket också förklarar hur snabbtänkt hon är i alla situationer och säkert har hjälpt henne i hennes yrke. De mycket olika scenerna när Ines och Winfried närmar sig förståelse av varandra är fulla av smärta och motstånd men till slut djup kärlek.

Min pappa Toni Erdmann är en mångbottnad berättelse om två människor som glömt bort att de hör ihop och finner varandra igen. Båda är rika personligheter, ingen av dem behöver offra något för att hitta fram och båda växer av att ha varandra igen. Sorgen och glädjen är trovärdig och filmen är ytterst minnesvärd.

Det ska vi fira på Teater Alma

De tre paren är uppklädda för finrestaurang - visserligen alla i likadana svarta kostymer med slips, men könstillhörigheterna lyser tydligt fram så snart pjäsen börjar. Det ska vi fira (Celebration) är en av Harold Pinters senare verk, från 1999, men konversationen och genusrollerna för tankarna till tidigare decennier - ett sextiotal där explicit frigjordhet utgjorde en form av uppror mot konventioner. Suki berättar eftertryckligt för sin make Russell om när hon innan de möttes idkat sex bakom dokumentskåp, och känner snart igen en gammal älskare i sällskapet intill.

De å sin sida - ett par bröder och ett par systrar ihopparade i äktenskap - drar sig inte heller för att bryta mot konvenansen och förolämpa varandra med lätt hand. De parallella konversationerna vacklar hela tiden mellan normalt, gott uppförande och uttalanden med chockvärden, med övertoner av surrealism. Den artige hovmästaren får berätta sitt livs historia, och alla hänger vid läpparna på mytomanen till servitris, när hon brister ut i ytterligare en osannolik historia om sin farfars berömda vänner.

Man kan ana att de unga skådespelarna på scenen gestaltar rollfigurer som egentligen skall vara något mer till åren komna, men det lägger ytterligare ett abstraherande raster över pjäsen, och är framför allt inget hinder eftersom alla spelar sina roller säkert och övertygande. Handlingen och fokus kickas runt mellan personerna som flipperkulor. Vill pjäsen förmedla någon insikt om människans villkor? Några kan säkert hitta någon djupare mening i den, men den här gången gjorde inte jag det, och det gör inget för Det ska vi fira var en dryg timmes Pintersk verklighetsflykt, något som gör gott för själen bara sådär.

Länk till Teater Almas sida om Det ska vi fira

China Mountain Zhang av Maureen F. McHugh

Något av det mest fascinerande med Maureen F. McHughs framtidsscenario är hur väldigt mycket saker och ting är sig lika, och samtidigt väldigt annorlunda mot idag. Mars är mödosamt koloniserad; människor jackar in sig för att se och helst känna med när drakjägare tävlar ovanför städerna; Kina och den socialistiska revolutionen har räddat USA, som numera är en andraklassnation; många fler detaljer vittnar om ett teknikskifte som räcker in i människornas kroppar, till och med. Men däremellan lever människorna liv som liknar sådant vi känner till: de blir förälskade, får hjärtat krossat, letar efter nya nöjen, förlorar jobbet och måste söka nytt - allt dock med den extra pressen av att leva i en diktatur.

Vartannat kapitel följer Zhang, som har två hemligheter att dölja: att han inte är fullblodskines, fastän han ser ut som det, och att han är homosexuell. Vartannat kapitel följer personer i Zhangs periferi, och kan därigenom fylla ut världsbygget med insikter i livet för en drakflygare eller en marskolonisatör - fascinerande detaljrika, både trovärdiga och spännande. Det är sympatiskt att McHugh inte bara plockar in dessa aktörer för att utgöra bakgrund till Zhang och släpper dem, utan låter oss höra mer från dem i andra kapitel, så att hela deras liv visar på alternativa livsöden.

Zhang själv kommer att leva ett mycket innehållsrikt liv. Från att ha levt blygsamt men bekvämt hamnar han i den mest extrema av miljöer, en forskningsstation vid Sydpolen, därifrån till Kina och tillbaka till USA. Nedslagen i hans liv sker vid speciellt viktiga tidpunkter, och det är givande att se hur tidigare upplevelser formar hans beslut längre fram. Detaljer som att känna sig obekväm i omoderna kläder ger både ledtrådar till hans personlighet som till den snabba pulsen i städerna han bebor.

Boken lyckas mycket väl med att ställa invanda tankar på huvudet och skapa upplevelsen av Kina som världens medelpunkt, det framgångsrika samhället som alla längtar till eller avundas. Hur har det skett, och hur har USA blivit så genomsocialiserat? Det berättas mot slutet av boken, och det går att hålla sig tills dess, eftersom samhällsförhållandena är så sakligt beskrivna. De ledtrådar som ges tidigare låter en skeptisk läsare föreställa sig blodbad och starkare motstånd än de lättsamt beskrivna striderna mellan olika ideologiska fraktioner, men det faktum att Kanada har klarat sig väl på egna ben och japanska omnämns med vänlighet leder tankarna bort från ett postapokalyptiskt tillstånd med ett samhälle rustat till tänderna.

Men som sagt, det är en totalitär stat som beskrivs, och det finns många tentakler som sträcker sig in i människors liv. I mellanrummen lyckas Zhang och de flesta andra i boken hitta plats för det som ger dem lycka för stunden och på lång sikt.

Framtidsberättelser från andra decennier kan kännas mycket föråldrade, då de ofta tar avstamp i tidsandan och extrapolerar därifrån. Det överraskade mig när jag efter läsningen upptäcktes att China Mountain Zhang skrevs 1992, för snart tjugofem år sedan, eftersom den inte alls känns daterad på det sättet. Det beror på McHughs sätt att väva in nya teknologier enbart som medel för berättelsen, och behålla fokus på människorna i systemet. Därför förblir China Mountain Zhang en tidlös och klarsynt framtidsvision några år till.

Fler böcker av Maureen F. McHugh:
After the Apocalypse

Flykten till framtiden

Det är 1973, och 22-årige Svante har ett fel på hjärtat som kommer att ända hans liv ganska snart. Så orättvist! Han är ju ung och vill leva; lyssna på musik och gå på fester med vännerna! I framtiden kommer man att kunna operera och hjälpa honom, säger läkaren, men framtiden och räddningen ligger alltid några år bort.

Helt oväntat är det dock Svante som hamnar i framtiden, tack vare ett tunnelbanetåg i silver och blått som stannar vid hans perrong. De kända kvarteren på Söder ser inte ut som nyss, när Svante kliver av i 2016, och i hans lägenhet bor den kavata unga Elsa som tror att han driver med henne. Tur nog kommer det fler tidsresartåg till Zinkensdamms T-banestation, så Svante kan komma hem igen. Allt skulle kunna vara en feberdröm, men han fick ju med sig Elsas "walkie-talkie", som han visserligen inte kan ringa med, men som innehåller bilder från 2016 som bevis för att han inte yrade.

Ulf Malmros film kramar det bästa ur skillnaderna mellan sjuttiotalet och nutid, och låter oss njuta av och skratta åt den dåtida klädstilen och jargongen - kompisen Gunnar som hoppas på ormgrop på varenda fest de går till! Lyxen i att äta "drömskinka" - en skinkbit med ananas, grädde och tomat! Kulturkrockarna mellan då och nu är många och maximalt roliga - ännu roligare ju mer man själv minns av 1970-talet. Typiskt nog jobbar filmens två stolta auktoriteter i varsin dödsdömt bransch, skivaffär respektive skrivmaskinstillverkning.

Det är en skön upplevelse att få leva sig in i proggarlivet på avstånd, och personligen gillar jag den mesta av musiken som spelas (nyskriven av Jimmy Lagnefors), även den tvärflöjtslåt Bengan i skivbutiken skrivit som ett ångestrop från ett kalhygge. Ulf Malmros har alltid varit bra på att väva in det övernaturliga i mycket jordnära miljöer. Hans regi tillsammans med Jaana Fomin låter skådespelarna vara trovärdiga och skapar en lättsam stämning som tar tillvara på alla möjligheter till humor.

Men filmen ger också utrymme åt Svantes förvirring i den konstiga nya tiden, för att inte tala om hans oro när datumet för hans frånfälle börjar närma sig. Hur tidsresorna kan ske medelst tunnelbanetåg är inte närmare förklarat, men enligt filmens inre logik måste vissa saker ske vid rätt tidpunkt för att någon inte skall försvinna i tidslinjerna - eller för att inte Svante skall dö av sitt hjärtfel. Spänningen är hög in i det sista!

*** SPOILER ***

Oj, vad jag hade önskat att det efter eftertexterna dykt upp en grottmänniska som sade "ugga bugga!", pekade mot sitt bröst och hostade!

*** SPOILER ***

Mad Horizon på Galleri Index

Vi kan tyvärr inte resa till Mars för att filma scener som är tänkta att utspela sig där. Inspelningsteamen kan ibland inte heller resa till Schweiz för att spela in handling på plats. Sedan filmindustrin började växa fram i Hollywood har näraliggande platser i Kalifornien ofta fått utgöra bakgrund till händelser som skall tänkas ske på helt andra platser i världen.

I ett femton minuter långt verk filmar John Skoog signifikanta platser i Kalifornien som fått föreställa andra länder eller till och med världar i kända filmer. För egen del kan jag säga att jag sällan känner igen i vilka filmer de olika landskapen skall ha figurerat, och i tankarna börjar jag mappa platser med de titlar jag minns från presentationen. Dock kommer jag inte långt med det, och låter mig istället dras iväg i stämningar som jag tror att scenerna skall skapa. Den här båtfärden, sker den i väntan på ett kärleksmöte, eller har den hotfulla övertoner? Vad har skett under det här trädet?

Till saken hör att filmen är i svartvitt, och är ljudsatt med musik som oftast låter ödesdiger. Få människor syns i bild. De gråa nyanserna får landskapet att se overkligt, närmast icke-jordiskt ut, vilket ju gör det hela till en spännande berättelse i sig.

Till utställningen hör konkreta verk på platsen, samlade och presenterade av Emanuel Röhss. Störst plats tar Röhss egna avgjutningar av väggpaneler från det välkända Ennis House i Los Angeles. Designad år 1924 av Frank Lloyd Wright att likna ett maya-tempel är huset överdådigt, och dess interiörer har ofta dykt upp i filmer som Blade Runner och Mulholland Drive. De litet klumpiga plastavgjutningarna av dekorelementen är något helt annat; på nära håll är det svårt att bli imponerad av mönstren. Det är ju förstås heller inte meningen.

Ändå tycker jag mycket om den delen av utställningen, där de förevisade verken inte är presenterade med namn utan hopträngda bakom och till och med mellan de ganska tätt staplade Ennis House-panelerna. Där finns minnen från fiktiva världar skapade från andra filmer: utgrävda rester från inspelningsplatsen för Cecil B. DeMilles De tio budorden, ett foto av den enda kvarvarande byggstenen från en scen hos Tyrell Corporation i Blade Runner, och en återskapad Tele Pad från Stanley Kubricks 2001. Jag gillar att sakerna visas fram litet huller om buller, som om de plockats samman av ett hängivet fan som inte har någon museilokal men gärna vill visa vad hen lyckats hitta. Och litet så är det ju också; det krävs en extra nivå av hängivenhet för att intressera sig för saker som egentligen är perifera till huvudverken (filmerna). Utställningen Mad Horizon är inspirerande med sin arkeologiska blick på samtidsnöjen.

Länk till Mad Horizon på Galleri Index