Dottern

Henrik Ibsens pjäs Vildanden har en historia som svårligen blir inaktuell: en familj vars lycka slås sönder när en lögn uppdagas, en som skär in i familjens mitt. Förflyttad till ett samtida Australien finns de viktigaste punkterna med: en skadskjuten and, ett gevär som står undanskymt men tillgängligt, och en tonårig Hedvig som bor med sin med mor, far och farfar. Farfar arbetade tidigare åt traktens förmögne man, och far i huset var bäste vän med sonen, som nu kommer tillbaka till byn för faderns bröllop.

Rollistan är full med skickliga och namnkunniga skådespelare: Geoffrey Rush, Sam Neill, Miranda Otto, Anna Torv. Med regissör och skådespelare som delvis överlappar med sådana starka filmer som Lantana och Jindabyne väntar man sig gärna en lika bra historia, lågmäld men desto mer gripande. Tyvärr räcker det bara halvvägs genom Dottern. Händelsernas katalysator är den tillreste sonen (Paul Schneider), som drivs till att riva i gamla läkta sår av att hans egen on-off-kärlekshistoria trasas sönder. På så sätt framstår hans agerande som extra själviskt och onödigt, och det färgar av sig på alla efterföljande reaktioner hos människorna runt omkring. I det tonläget börjar också de långsamma vardagsscenerna bli alltför långdragna och till och med tråkiga, även om det också kommer sådana pärlor som den ordlösa scenen när Hedvigs mor (Otto) måste leta efter sin handväska bland de sista dansande bröllopsgästerna.

Vad man har kvar att hoppas på under de sista minuterna är att vår tids Hedvig skall ha tillräckligt mycket av själviskheten och självinsikten att inte gå samma väg som Ibsens Hedvig, trots att hon försatts i en extra utsatt position av händelser tidigare i filmen. Alla skådespelare gör också ett mycket gott jobb, så in i det sista är mitt engagemang för Hedvig och hennes familj starkt.

11.22.63 av Stephen King

När Stephen King berättar övernaturliga historier grundar han handlingen i realistiska miljöbeskrivningar, med triviala detaljer som gör kontrasten mot det oväntade ännu större. Under det första femtiotalet sidor av den tjocka boken 11.22.63 hinner det kännas avskräckande - hur mycket vardagsliv tänker King bjuda på på de dryga sjuhundra sidorna? När skall det läskiga eller åtminstone ovanliga starta? Men så gör det det, långsamt men effektivt, och stannar som en ton i bakgrunden under resten av boken. Och vad som är ännu bättre är att skildringen av småstadslivet i femtio- och sextiotalets USA är tillräckligt engagerande i sig själv.

Efter att ha sagt fel några gånger är boktiteln innött hos mig, tillsammans vad den står för: den 22 november 1963, dagen då president Kennedy mördades. Händelsen gav upphov till många konspirationsteorier - var Lee Harvey Oswald verkligen den ende gärningsmannen - och även stor sorg över hur positiva framtidsutsikter fläckades ned. Skulle USA gått in i Vietnamkriget om Kennedy levt, eller skulle otaliga människoliv sparats?

Nu finns chansen att ta reda på det. Det finns ett maskhål tillbaka till 1958, så någon skulle kunna gå igenom det, leva inkognito i fem år och stoppa Lee Harvey Oswald - eller vem det nu var som sköt. Med, åter igen, underbar känsla för kontraster, är maskhålet inte en skimrande portal i luften eller skapat av en dyrbar maskin, utan några kliv till en övergiven bakgård från det bakre utrymmet i ett förråd på Al Templetons lilla servering; några viktiga steg som man måste ta i blindo.

Bokens huvudperson Jake Epping ger sig ut på resan bakåt, utrustad med noggranna anteckningar om Lee Harvey Oswalds förehavanden, liksom alla tidsresenärers bästa vän, en Sportalmanacka med viktiga sportresultat från tiden det gäller. Dock visar det sig att de som måste betala ut vinsterna inte är så glada över det, utan noga lägger märke till mannen som kommer in och placerar mystiska vad till höga odds.

Trots banaliteten i omständigheterna finns det tecken på att själva tidsresandet är förknippat med fara, främst därför att det förflutna tycks vilja hindra någon från att komma och ändra flödet. Al Templeton, som själv har gjort några signifikanta försök i den vägen, berättar om hur nedfallna träd och punkterade hjul på bilen han körde lade hinder ivägen för en viktig resa han försökte göra. Jake är beredd på det, men det går inte att helt förbereda sig för alla krokben som kan läggas på vägen.

Ett ärende tidigt under vistelsen i 1958 tar Jake till Derry i Maine - känt område för Stephen Kings läsare. Ryktesvägen får han höra om händelser vi kan minnas från boken IT / DET, liksom den stämningen av att inte vilja se något som är rakt framför en, vare sig det är något ondskefullt eller en människa i nöd. En liknande känsla upplever Jake även i Dallas och kvarteren i Fort Worth där Lee Harvey Oswald bodde, och där han själv behöver flytta in för att göra research. Respit från den avoga stämningen får Jake då han istället slår sig ned i det mindre samhället Jodie, tillräckligt nära för resor till de relevanta grannstäderna, men med en välkomnande attityd mot främlingar.

Som sagt är småstadslivet i Jodie en glädje att läsa om, delvis för att det i mycket är en paus från det tunga uppdrag som Jake har. Men en fin aspekt som Stephen King har vävt in är kärleken till kulturen! Jake är engelsklärare till yrket, och redan innan han återupptar sitt värv 1959 får vi glimtar av vilken vikt god litteratur har, vilket följs av konkreta bevis på vilka höjdpunkter i livet man kan finna i teater och musik. Här är Jakes tankar från en skoluppvisning:

For a moment everything was clear, and when that happens you see that the world is barely there at all. Don't we all secretly know this? It's a perfectly balanced mechanism of shouts and echoes pretending to be wheels and cogs, a dreamclock chiming beneath a mystery-glass we call life. Behind it? Below it and around it? Chaos, storms. Men with hammers, men with knives, men with guns. Women who twist what they cannot dominate and belittle what they cannot understand. A universe of horror and loss surrounding a single lighted stage where mortals dance in defiance of the dark.

Kan Jake stoppa mordet på JFK? Kommer han att förlora något annat på vägen - kommer världen att bli bättre eller sämre? Under de sista frenetiska sidorna är det många nya frågetecken som bubblar upp och spricker, och in i det sista är det osäkert hur det skall gå. Sjuhundra sidor kan verka mycket, men det är det värt för en femårs semester i en annan tid och en annan värld.tid och med

Fler böcker av Stephen King:
Under The Dome

Siobhán Hapaska på Andréhn-Schiptjenko

Siobhán Hapaskas blandning av natur och industrimaterial får de uppryckta trädstammarna att se ut som offer för överfall. Det ena verkets olivträd, en fredssymbol, är uppstyckat och uppsatt på ändarna av stålställningar och ingjutet i plast. Att kala grenar och rötter spretar uppåt i en kal utställningssal gör att det ser ännu mer ut som något levande som behandlats illa.

Ännu mer så med ett annat träd som placerats i en ställning som skakar det utan uppehåll. Det ligger blad som skakats loss nedanför kronan som ett ytterligare tecken på den omilda behandlingen. Att ställningen är inklädd i (fejkad) djurhud antyder ett rovdjurs-byte-förhållande.

Men i ett verk ser det ut som att natur och människoskapade material nått försoning. Fyra stora kristaller står på ett podium, upplysta inifrån, så att alla vackra ojämnheter i kristallerna syns. Mindre harmonisk är de oskarvade stålrör som ligger blottade strax under ytan där kristallerna står. Inte lika snyggt, men en påminnelse om vad det är som lyfter upp skönheten. Det lilla urvalet av verk på Andréhn-Schiptjenko ger mig dock inte tillräckligt med insyn i Siobhán Hapaskas tankevärld för att jag skall uppskatta hennes ganska klumpiga verk fullt ut.

Länk till Andréhn-Schiptjenkos sida om Siobhán Hapaska

Pappan på Stadsteatern

Pappan, André, börjar bli gammal och glömsk. Men det är inte bara litet tankspriddhet; det han glömmer är fundamentala fakta i vardagen, och därtill svänger hans humör från minut till minut. Florian Zellers pjäs tecknar ett finkänsligt porträtt av en man som stegvis förlorar sitt fotfäste i takt med att minnet blir opålitligt.

Till en början kan man skratta åt många scener; Andrés ilska över att sköterskan skulle ha stulit hans klocka är fullständigt bortglömd när han har den på armen. Men underströmmen av förlust blir starkare allteftersom förvirringen blir större. Andrés instinkt när något inte är som han minns är att andra har gjort fel, och att dottern vill lura på honom en sköterska irriterar honom och driver honom till att skälla ut henne å det grymmaste. I de ögonblicken ligger sympatin hos dottern Anne, som måste svälja förolämpningarna under tystnad för att inte rucka Andrés svaga grepp om verkligheten. Men när man påminner sig om varför hon låter honom hållas värker hjärtat ännu mer för André, på väg ut från sammanhang och förståelse.

Vi får uppleva världen tillsammans med André: från scen till scen ändras förutsättningar och lägenhetens möblemang obegripligt. Skulle inte Anne flytta till London med en man? Nej, det var det aldrig tal om. Och vilka är de där okända människorna i vardagsrummet, som säger att de är Anne och maken Pierre? Det står klart som aldrig förr vilken opålitlig och rentutsagt skrämmande verklighet André lever i.

Under alla år som jag har gått på teater så gott som varje vecka har jag aldrig sett någon spela så innerligt, övertygande och äkta som Peter Andersson gestaltar André. Han glider mellan känslolägen - brusar upp i anklagelser om att andra försöker lura honom, slår på charmen och skarvar ihop att han var steppdansör innan han pensionerades, glömmer bort det som hände nyss och sjunker ibland samman under insikten om att han förlorar greppet om verkligheten. Den demente mannens känslosvängningar är större, och mer rättfärdigade, än någon annan människas, och Peter Andersson sömmar finkänsligt samman dem till ett äkta och smärtsamt porträtt av en man som var någon en gång.

Länk till Stadsteaterns sida om Pappan

Foto: Petra Hellberg

The Space Merchants av Frederik Pohl och Cyril M. Kornbluth

Mitch Courtenay är en skicklig och framgångsrik copywriter i ett framtida Amerika. Och i en värld som numera styrs av företag, är reklambranschen en otroligt viktig maktspelare. Det skall dock inte förglömmas att det inte bara är annonser och jinglar som får konsumenter att köpa produkter; det finns ofta något beroendeframkallande inblandat i kaffet, cigaretterna, mellanmålsbitarna och så vidare. Men reklambranschen gör sitt till, och konkurrensen mellan de olika byråerna är ännu skarpare än mellan produkterna de säljer:

Killing in an industrial feud is a misdemeanor. Killing without Notification is a commercial offence.

Detta känner Mitch av in på bara skinnet när han sätts som chef över den oerhört viktiga kampanjen för att locka bosättare till Venus. Att locka, eller snarare lura, folk att kolonisera den heta planeten med giftig atmosfär kommer att bli ett tufft jobb, men Mitch vet att han kan klara det, och låter inte några mordförsök hejda sig. Men sabotage från en kollega? Där går det för långt. Mitch ger sig av till Antarktis för att göra upp, men snubblar in i en konspiration som är djupare och vidare förgrenad än han kunnat föreställa sig.

Bortsett från Venus-temat är det inte handlingen i sig som är science fiction, utan den värld som skymtar förbi i Mithcs liv, först som priviligerad star-class-medborgare, och senare på botten av samhällsstegen. Boken är skriven 1952, och är förvånansvärt framsynt i sin framtidsbild. Har man råd äter man New Meat, medan övriga får hålla tillgodo med Regenerated Meat, som inte smakar lika bra. (En läskig och fascinerande beskrivning av hur kycklingkött odlas dyker upp i ett par kapitel.) Träd och annan växtlighet tycks vara närmast utrotad, eftersom trä nu värderas högre än guld och platina och används i små mängder i dyrbara ringar. Mot denna miljöförstöring och konsumism står en underjordisk rörelse, Consies, det vill säga Conservationists som vill bevara naturen, och som betraktas som galna och motarbetas av etablissemanget.

En annan klarsynthet är att Mitchs hustru Kathy (de har ett årslångt kontrakt som kan förnyas eller avlutas) är läkare och en mycket självständig person som inte vill låta ett hemmafruliv stå ivägen för arbetet. Kathys roll väger nästan upp kvinnosynen i resten av boken, som har litet väl mycket av känslan "grabbar skriver för andra grabbar", en attityd man väl får vänja sig vid när man läser tidig SF. Boken är skriven i jagform, med ett förtroligt tilltal till läsaren, med ett halsbrytande tempo och knappt tillräckligt med detaljer för att sätta stämningen i varje ny scen.

Jätteföretag och reklambyråer samarbetar alltså för att hålla största delen av befolkningen fast i slavförhållanden, antingen under produkterna de är beroende av att konsumera eller i rena trälarbeten på fleråriga kontrakt. Något av det roligaste i boken är Mitchs optimistiska cynism när han ignorerar förhållanden och kämpar för att få tillbaka sin ställning som star-class-medborgare. Det är också spännande att se hur konspirationsringarna hakar i varandra, även om jag hade önskat mig ett eller par extra plot twists mot slutet, bara för nöjes skull. Men trots att jag hade velat veta mer om precis hur de tänkt sig kolonisera Venus, är The Space Merchants en underhållande roman med aspekter vi intressant nog kan känna igen över sextio år senare.

Marjetica Potrč på Galerie Nordenhake

Under temat Indigenous Knowledge visar Marjetica Potrč vad hon lärt sig av samlevnaden med och närstudiet av det isolerade, självorganiserade samhället (vid) Croa River i Amazonas. Människorna lever av naturen, nära naturen och inom de ramar som tillgångarna sätter gräns för. Med den utgångspunkten skissar Marjetica Potrč upp ett önskesamhälle, Florestania, som hon vill skall influera dagens industrialiserade värld.

All Architecture Comes from Weaving I (2007)

Utan att direkt peka ut fabriker och bilar som dåliga, visar Potrčs målade/teckande/skrivna tavlor en drömvärld där hantverk uppvärderas och blir en symbol för symbiosen mellan människorna och världen vi lever i. När jag tänker tillbaka på Potrčs förra utställning på Galerie Nordenhake minns jag att den innehöll konkreta påståenden om hur ett naturbruksinriktat samhälle var att föredra, och att jag vände mig emot de utsagorna. Här är hon inte lika påbjudande, men jag tar ändå inte till mig hennes drömsamhälle. Tvärtom visar hon i ett sidospår en liten skiss av Tokyo med nöjesparker och skyskrapor. Det är ju där som jag vill bo, hellre än i en självförsörjande by där kvittrande fåglar ersätter TV och teater.

Visst finns det anledning att plocka in ekologisk tänkande, återbruk och måttfullhet i vår moderna värld, och även storstadsmänniskor uppskattar parker och andra fickor av grönt i vardagen. Men de som vurmar för en enklare livsstil bör komma ihåg att vi är många som älskar att bo i stora städer, med asfalt, tunnelbana, jourbutiker och höga hus. Marjetica Potrčs visioner är inte mina, utan irriterar mig mest.

Länk till Galerie Nordenhakes sida om  Marjetica Potrčs utställning

Nomads Inhabit Islands, Settlers Build Walls (2016)

Claudius Svensexa med Dramakvarnen på Improvisation & Co

Snart skall Claudius gifta sig med Gertrud, änkan efter hans bror som var kung i Danmark. Claudius (Michael Borch) har redan kungakronan rejält nedtryckt över huvudet, men är klädd i en stylad svart sopsäck - nu är det fest, svensexa, jättemycket alkohol, droger och dans! För festen utspelar sig i nutid, och en inhyrd DJ (Julia Sporre) spelar musik och ropar ut streetsmarta festtips i en megafon, tips som också kommenterar det som händer.

Det är fest, det är det som händer, och är det inte fest än så är det på gång och alla förbereder sig. Stämningen är konstant hög, både när man dricker och shotsar och när två eller tre strålar samman för att tala allvar och gräla. Vilda partyscener och intrigerande varvas snyggt, och scener ur Hamlet flätas in i handlingen med en modern twist, ibland helt annorlunda mot originalet. En av presenterna till Claudius är en döskalle i guld. "Vet du vem det är? Det är Shakespeare!" Lika skickligt smygs det in flera blinkningar till en annan berömd dansk, H.C. Andersen. Det enda som känns långsökt är kommentarerna om svenskar som kommer flyende över sundet - ett oförklarat stickspår som inte tillför något. Men det länder ensemble, regi och manus till heder att Vålnadens budskap framförs av en kombinerad strippa och medium (Eric Ernerstedt), som är både charmig, rolig och trovärdig i sina ögonblick.

Alla på scenen är mer eller mindre huvudpersoner; de har intressanta historier och roller att spela i handlingen, och de är mycket väl spelade och samspelta. Det märks att Hamlet och Laertes (Michael Hamory och Robert Isberg) har en långtida bakgrund som frenemies. Ofelia (Allis Lindqvist) är sårad och arg, men inte självmordsbenägen. Polonius och Horatio (Gert Fylking och Joakim Thelin) gör sitt till för att hålla händelserna på spåret, och Gertrud (Margareta Eriksson Bergius) har en del att säga om den gamle kungen. Och se där! Strax efter att Shakespeares skalle förevisats, ramlar Romeo och Julia (Antonio Tengroth och Bettina Gerleman) in i handlingen och smälter ypperligt in.

Alla skådespelare är mycket, mycket bra, och som sagt väl samspelta. Manuset av Manne Hedén är också intelligent och välskrivet, och Urban Erikssons regi har fyllt pjäsen med energi och känslor utan att den har förlorat fokus. Jag hoppas på att se många fler pjäser i den här stilen eller en helt annan från Dramakvarnen.

Länk till Dramakvarnens sida om Claudius Svensexa