Room

När boken Room blir film förändrar sig formen på historien, trots att det är författaren Emma Donoghue som har skrivit manuskriptet, och det är förstås inte konstigt. Istället för Jacks glada berättarröst visar kameran från början det som pojken inte själv förstår: hur slitet rummet är där han bor med sin mamma, och framför allt uppgivenheten som fladdrar förbi i Mammas ansikte när de firar Jacks femårsdag. Så länge och ännu längre har hon suttit inlåst där, och sedan lagt all sin tid på att uppfostra det älskade barnet hon fött.

När halva filmen utgörs av två människor på en liten yta är det viktigt att de två kommer till sin rätt. Och de två skådespelarna, Brie Larson och Jacob Tremblay, gör verkligen ett fantastiskt jobb som Ma och Jack. Jack är förundrad, energisk och ibland arg på sin mamma. Ma är omtänksam, idérik men ibland utmattad av spelet hon måste upprätthålla inför sin fina son. Hela tiden syns kärleken och samhörigheten mellan dem två.

Tack och lov förblir inte de två inlåsta i Rummet för alltid. Genom ett mycket riskfyllt flyktförsök blir de äntligen fria! Ett återvändande till världen som dock inte enbart betyder sol och glädje. Det är också en god sak att filmen visar vilken förvirring och sorg som rörs upp när Mamma får komma hem till sina föräldrar och de båda skall försöka anpassa sig till ett helt nytt sorts liv. Kloka, tålmodiga Mamma som gjort allt hon kunnat och varit stark för sin son blir svag och vacklar i sin självtillit. Filmatiseringen har förstås fått utelämna några bihistorier men det viktigaste finns kvar; de känslomässiga påfrestningarna, och de små stegen mot förståelse och vänskap. Room är en tung men hoppfull film som det känns gott att ha sett.

Cuarteto Casals i Konserthuset 2016

Cuarteto Casals, stråkkvartetten som uppstod i Madrid för nitton år sedan, är regelbundna gäster i Konserthuset. Den här gången stod två stråkkvartetter av Beethoven och en av Sjostakovitj på programmet - inte så konstigt, med tanke på att de har en nyinspelad Beethoven-CD på gång att släppas.

Ludwig van Beethovens Stråkkvartett i B-dur op 18:6 skulle kunna bli tungt och svårlyssnat, men kvartetten ger musiken den energi som behövs för att lätta upp den tillräckligt, trots viss knarrighet i tonen. Tyvärr gör styckets försteviolinist Abel Tomàs några missar vilka inte stör alltför mycket, men det gör mig ändå glad när Vera Martínez övertar förstafiolen för de följande två verken.

Dmitrij Sjostakovitjs Stråkkvartett nr 6 är ett mästerverk från början till slut: först ett dansant allegretto som följs av en sats där förstafiolen svingar sig mot översinnliga höjder, sedan ett lento där ensemblen tillsammans utforskar världens allvar utan att tappa modet. Sista satsen är en fröjd av virtuositet.

Liksom Sjostakovitjs kvartett ger det sista verket, Beethovens Stråkkvartett i F-dur op 59:1, gott om utrymme till viola och cello, och det med all rätt. Jonathan Brown och Arnau Tomàs får visa sin skicklighet och sin fina ton både när de leder melodin och i samklang med de övriga. Nu har ensemblen verkligen hittat sin klang och ger kvartetten fantastisk spänst och precision.

De två tidigare gånger jag hört Cuarteto Casals i vackra Grünewaldsalen har de inlett med Haydn, men idag var den han som fick avsluta i form av extranummer. Jag missade den exakta siffran, men det var sista satsen ur en kvartett med ett flertal treor i verknumret. Också mycket vackert och en glädje att få till avslutning!

Halfway Human av Carolyn Ives Gilman

Med en historia inuti en annan historia skissar Carolyn Ives Gilman upp en mänsklighet som sträckt sig ut över flera solsystem, bildat federationer men också tappat kontakten med gamla kolonier som utvecklats åt ett eget håll. På Capella finns ännu (sekretessbelagda) dokument från expeditionen till Gammadis, men tidsresor dit tar femtioett år även i ljushastighet och Gammadis befolkning håller sig för sig själv. Det är alltså en stor överraskning när Val Andrada på sjukhuset där hon arbetar tar emot en gammadian, Tedla, därtill en av planetens unika tredje kön, de neutrala bland.

På Capella är information den viktigaste handelsvaran, och det är väl beskrivet hur detta faktum genomsyrar alla capellaners handlingar. Till och med Vals lilla dotter vill ta betalt för att lära ut en lek till en besökare! Det är delvis därför som information om Gammadis och dess samhällsskick är så svårt att få tag i, och Vals omsorger om gammadianen Tedla alltid har ett inslag av egennytta - hur mycket kan hon själv vinna på kunskapen från samtalen med Tedla? Pengar? Några kliv mot en säker karriär? Jag gillar den aspekten av berättelsen, att Val inte helt osjälviskt vill rädda Tedla, utan tar anställning hos den mäktiga organisationen som visar intresse för att hantera Tedlas fall, trots att det finns misstankar om deras intentioner.

Det öppnar dock för en, i mitt tycke, blind fläck i berättelsen. Det unika har hänt att några besökare från Gammadis har kommit till Capella och vill ta med Tedla tillbaka, dock efter att först ha återställt hens minne och känslotillstånd, vilket skulle ske genom omfattande ingrepp i hens hjärna. Varken Tedla eller Val opponerar sig särskilt starkt emot det, trots att Gammadis samhälle tycks vila på att blands utnyttjas som slavar.

För Halfway Human handlar inte så mycket om Capella utan om Gammadis, och större delen av boken består av Tedlas berättelse om sin uppväxt, kompletterad med de få anteckningar som finns av en besökande antropolog. Min initiala reaktion är att ifrågasätta greppet; kan en person berätta så mycket och så sammanhängande under några få timmar i en pressad situation? Men historien är så intressant att jag snart accepterar den direkta berättartekniken.

Det är spännande att få läsa om Tedlas uppväxt tillsammans med jämnåriga barn; det nästan bekymmersfria livet under åren innan deras kön och öde bestäms. Ännu mer fascinerande är beskrivningarna av livet som bland, träningen till betjänt åt kvinnor och män vilket inte bara innebär att lära sig hushållssysslor utan att acceptera att en är mindre värd än de riktiga människorna. Carolyn Ives Gilman har en god blick för vilka bindningar och slitningar som kan uppstå mellan blands. I sin tjänarroll skall de vara närmast osynliga för människorna, vilka tänker på dem som en opersonlig massa, men bakom kulisserna är det självklart aldrig så enkelt. Dessutom har blands tillgång till alla mänskliga utrymmen via ett stort nät av undangömda gångar och salar. De finns där för att blands skall kunna dyka upp och försvinna obemärkt, och är lika förbisett och underskattat av människorna som blands själva.

Som sagt tyckte jag att boken innehöll några smärre missar, men desto mer av idérikedom och gott världsbygge. Jag ser fram emot att läsa fler böcker om Capella och andra världar av Carolyn Ives Gilman.

Fler böcker av Carolyn Ives Gilman:
Arkfall
Dark Orbit
Isles of the Forsaken 

Vivian Maier på Kulturhuset

Ytligt sett skulle en utomstående kunna säga att Vivian Maier levde ett liv i utkanten: hon fick aldrig någon egen familj, inga vänner vad det syntes, inget eget hem, och de sista åren av hennes liv var hennes tillhörigheter lagrade i förvaring hon inte kunde betala hyran för, så något år innan hennes död såldes det hon samlat ut på auktion. Men det som fanns i hennes koffertar och lådor var en skatt, något som visade att hon nog känt att hon levde ett gott liv.

Vivian Maier arbetade som barnsköterska i ett par familjer i New York och Chicago. Medan hon var ute, med barnen och annars, hade hon alltid med sig en kamera och fotograferade det hon såg. En del av fotona är snygga kompositioner av skuggor över husfasader, eller intressanta högar av tomma trälårar. Men de flesta bilder som visas på Kulturhusets utställningar är foton av människor; en blick från håll på människor i rörelse eller sovande uteliggare, eller närbilder av stora och små som tittar in i kameran.

De svartvita fotona är från 1950- och 1960-talet, och från 1970-talet fotar Maier i färg och tar också en del filmer. För varje sparat ögonblick har hon oftast bara tagit en bild, som - berättar barnen hon hade hand om - under stor koncentration blev rätt från början. Det ligger ingen värdering i hennes blick, och hon tycks inte ha någon social agenda, utan Maier verkar har fotograferat det som såg intressant, spännande eller roligt ut; vardagliga händelser som gråtande barn, speciella händelser som två äldre män som sitter mot en bil med varsin blåtira och rinnande blod.

Den neutrala blicken låter människorna hon gjort närporträtt av framstå som självständiga och levande. De är män och kvinnor, svarta och vita, uppklädda och slitna, glada och allvarliga, och blickar mot kvinnan som fångar en sekund av deras liv.

Det är ett märkligt faktum, men förståeligt på sitt sätt, att Maier endast framkallade ett fåtal av de cirka 150000 negativ hon tog under sitt liv. Det är som att hon nöjde sig med att veta att hon hade sparat ögonblicken, och att hon visste att det skulle komma många nya situationer att föreviga. Och i den här världen som Vivian Maier bevarar har hon själv en framträdande roll. Flera av fotografierna är av henne själv, och de är skickligt och fantasifullt komponerade: ett skyltfönster som både speglar utsidan och samtidigt, inuti Maiers skugga på glaset, avslöjar människorna som sitter innanför; en tydlig och vacker skugga på en gräsmatta av fotografen, där vattenytan i en hink placerad mitt i skuggan speglar Maier med kameran.

På 1960-talet, långt innan resande blev enkelt eller vanligt, gjorde Vivian Maier en resa till Asien där hon fotograferade människor i Indonesien och andra länder i sina vardagsmiljöer. Alla nödvändiga papper inklusive passansökningar dokumenterade hon med kameran. Inför resan angav hon båda sina föräldrar som döda, vilket faktiskt inte var sant. Det låter sorgligt, men väcker hoppet att kvinnan som regelbundet gick på bio ensam de sista åren av sitt liv själv hade valt att stå utanför bindande relationer och var nöjd med det. Som nyfiken betraktare av sin omgivning har hon gett fantastiska tidsdokument av många, många andra liv.

Länk till Kulturhusets sida om Vivian Maier

Deadpool

Deadpool är ingen superhjältefilm. Det säger han själv till oss, Wade Wilson, Deadpool, huvudpersonen. Ja, han talar till publiken, kommenterar vad han gör, kommenterar att han bryter den fjärde väggen, frågar till och med medspelare om filmbolaget inte hade råd att ha med fler X-Men och spelar förvirrad över de snurriga tidslinjerna i X-Men-filmerna. Den här sortens meta-grepp kan få biobesökaren att rysa om det smygs in i en "vanlig" film; som att man delar en hemlighet med personerna på duken. Många gånger är det dock tyvärr klumpigt gjort och får en att skaka på huvudet. I Deadpool är meta-kommentarerna inga diskreta viskningar utan breds på i tjocka lager och bygger upp halva filmen - och det är jättebra. Tillsammans med Deadpools fräcka repliker och den råa tonen i berättandet, är det helt rätt för stämningen.

Marvel-universat är uppdelat i två grenar som förvaltas av var sitt filmbolag; Avengers av Disney och X-Men av Fox. Deadpool ingår i X-Men-divisionen, där mutationer i människors gener ger dem superkrafter av skilda slag. Nu visar det sig också att det går att trigga latenta mutationer att bryta ut och förvandla sin bärare, via ett serum och - adrenalinpåslaget av långvarig tortyr. Redan innan han får veta det är Wade Wilson skeptisk till att låta sig muteras, men eftersom det är enda chansen han har att hejda cancern som spridit sig i hela kroppen, tar han denna sista chansen att skjuta upp döden.

Våldet i Deadpool är aningen grövre än i de vanligaste superhjältefilmerna, men slår inte över i torture porn, tack och lov. Man får se, ibland bara skymta, fula grepp och hjärnsubstans som skvätter, men kameran stannar inte på någon som ligger i plågor och dödsångest utan glider snabbt vidare.

Jag godtar oftast glatt de olika pseudovetenskapliga förklaringar som ges till övermänsklig styrka, blixtsnabba reflexer, kroppar som regenererar och andra onaturliga egenskaper, och engagerar mig i logiken i den värld som för tillfället presenteras för mig på boksidor eller vita duken, så även här. Men en kliché (rättare sagt två) som den här smarta filmen inte lyckades undvika har jag svårare att acceptera: hur hjälten handlar mot sin flickvän och själsfrände när han är i knipa. Först tänker Deadpool "Nej, jag kan inte berätta för henne att jag tar en sista chans med mutationer, hon får tro att jag är död." Sedan, när han återkommer men med sönderfrätt ansikte, tänker han "Nej, jag kan inte visa mig för henne, hon vill inte se mig!" Snacka om låg tilltro till den smarta, roliga kvinnan som han vet förstår honom bättre än någon annan! Småfånigt, dock inte tillräckligt för att rasera hela filmen.

Deadpool är en actionfilm med extra allt, otroligt underhållande på många plan. Det enda som gör mig ledsen med den är att vi kommer att få se en ström av filmer som försöker sig på samma meta-grepp men misslyckas och blir pinsamma. Låt oss hoppas på en uppföljare till Deadpool som plåster på såren.

The Meursault Investigation av Kamel Daoud

Jag tycker mycket om Albert Camus böcker - handlingen, berättarrösten, den genomsyrande filosofiska blicken på människan - men avsaknaden av offrets namn i Främlingen har alltid stört mig. Han är inte huvudpersonen men är ju gängan på vilken hela berättelsen hänger, så det känns orättvist att han inte ens får något namn utan omtalas som Araben. Nästan sjuttiofem år senare skrev Kamel Daoud sitt svar på Främlingen, där Arabens bror tar till orda.

Mannen som talar var sju år när storebrodern sköts. Händelsen satte krokben för mor och yngre bror (fadern var borta sedan några år). Sedan dess har han modern och senare också brodern försökt att ta reda på vad som hände den dagen. Sökandet har gjort dem båda till halva människor, till spöken utan rot i världen. Modern började dessutom klä den yngre sonen i storebroderns kläder, och många gånger under hans berättelse blir gränsen mellan de två bröderna suddig.

Vår berättare är namnlös men han berättar att broderns namn, som aldrig nämndes i den berömda boken, var Musa. För övrigt kallar han alla män han inte känner för Musa. Då och då blir broderns namn Zujj, efter namnet på tidpunkten då solen kan blända en man så att han råkar skjuta en annan man, klockan två på eftermiddagen.

Jag brukar inte gilla böcker eller andra verk som alltför tydligt positionerar sig emot ett annat verk. Det är dock så Kamel Daouds bok börjar, med långa, ilskna utläggningar mot Den Där Boken som blivit känd tillsammans med sin huvudperson, mördaren. The Mersault Investigation börjar också med orden "Mama's still alive today.", en direkt parafras på Camus.

Men det är ju just detta som The Meursault Investigation är; ett svar på en bok som, obegripligt för berättaren, blev en succé, utan att nämna Arabens namn, ännu mer obegripligt för berättaren. Boken är hans tal till en gäst på krogen som har Främlingen i sin väska. Mannen som talar lärde sig franska för att kunna läsa och svara på det språket som boken skrevs på, men han är inte en erkänd författare, så det är inte konstigt att hans bok är mer rapsodisk, med upprepningar och hopp i tiden. I det här fallet får vi acceptera det, i det här fallet där det verkligen är läge att låta "den andre" komma till tals.

Det är ändå när berättaren blir mer filosofisk som jag uppskattar texten som mest; hans analyser av det faktum att han själv tjugo år senare sköt en blond fransman, just efter upploppen kring Självständighetsdagen. Borde det nya mordet skett vid en bättre tidpunkt? Vad innebär det för honom som människa att ha dödat en annan människa?

The Meursault Investigation berättar hur livet förändrades för ett par människor som sågs som bifigurer i en viktigare berättelse, men också hur vardagen förändrades för ursprungsbefolkningen i Algeriet, de som tidigare setts som underordnade figurer, efter Självständighetsdagen då koloniserande fransmän började lämna landet. I båda fallen har försvinnandet av några människor lämnat efter sig ett tomrum och en osäkerhet, och de som blev kvar har inte helt lyckats att bli huvudroller i den nya världen.

De 39 stegen på Borås Stadsteater

John Buchans bok De 39 stegen, som sedermera blev film i regi av Alfred Hitchcock, är en thriller. Vad är De 39 stegen? Vilka är skurkarna? Hur skall det gå för huvudpersonen? I teaterversionen, som spelats på scener över hela världen, finns visserligen en del av frågorna och spänningen kvar, men de är inte längre huvudsaken. Det är en bra tanke att ha i bakhuvudet när man slår sig ned i salongen, och det var så jag kunde uppskatta De 39 stegen mer när jag såg den andra gången, i Borås Stadsteaters uppsättning, än första gången i New York, trots att de amerikanska skådespelarna hade tightare spel och mer av den teatraliska spelstil som krävs.

Jo, visst vill man se lösningen på spionmysteriet som Richard Hannay hamnar i, men huvudsaken i pjäsen är allt som händer på vägen dit, och hur teatermaskineriet och personerna på scenen löser snabba rollbyten, scenväxlingar och specialeffekter som klättring på utsidan av tågvagnar och liknande. De två "clownerna" (Dasha Nikiforova och Victor Ståhl Segerhagen) som med en lätt överdrift har 150 roller att spela är skickliga i att sekundsnabbt byta mössor, mustascher, dialekter och minspel. Rebecca Kaneld går med behövligt allvar in i de tre distinkta kvinnorollerna, alla i klinch med Richard Hannay på olika sätt. Gustav Berg är litet för lättviktig i huvudrollen, men gör ändå ett hästjobb genom hela pjäsen och hjälper till med att driva förvecklingarna till sin spets.

Pjäsen De 39 stegen tar alla chanser och några till att krama humor ur spända situationer, och Borås Stadsteaters uppsättning vrider humorkranarna litet till. Det är en rolig uppsättning med många tillfällen att skratta, och om den här sortens humor och lyteskomik inte är ens kopp te, så kan man ändå njuta av de halsbrytande uppvisningarna i teknik och list på scengolvet.

Länk till Borås Stadsteaters sida om De 39 stegen