Och ge oss skuggorna på Dramaten

Och ge oss skuggorna är Lars Noréns pjäs om Eugene O'Neill, dramatikern med starka kopplingar till Dramaten och med ett sjudande familjetrauma som liknar Noréns i grunden för sina pjäser. I pjäsen figurerar endast två av O'Neills söner, inte dottern Oona, och uppställningen liknar därför såväl den i O'Neills moderna klassiker Lång dags färd mot natt som Noréns Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud och Stillheten.

Familjen O'Neill är också placerade på scenen som en teaterensemble: Dramatens stora scen är nästan tom på rekvisita, på den exploaterade scenväggen bakom dem spelas filmsekvenser ur O'Neills offentliga liv, och skådespelarna sätter sig ofta invant på scenkanten som också hör till deras hem.

Dagen, O'Neills sextioettårsdag, inleds av ett äktenskapsgräl, så flödande och bekant att man förstår att det har pågått under åratal. Hårda repliker och anklagelser framförs i stillsam samtalston. Det är bittert, som en återvändsgränd, men man vill ändå inte sluta lyssna. Det är nästan obegripligt att ett utdraget gräl skall vara så fascinerande. Lena Endre och Örjan Ramberg är imponerande i sina roller: låsta vid varandra, långsamt på väg utför.

Sönerna, halvbröder, kommer för att fira sin far, något O'Neill gång på gång avfärdar, dock inte lika återkommande som han nedvärderar sina söner och det (lilla) de har åstadkommit med sina liv. Eugene Junior (Thomas Hanzon) är glad, närmast glättig, berättar om allt han har gjort och skall göra på TV och i andra sammanhang. Han försöker släta över och lätta upp stämningen varje gång fadern far ut mot den yngre sonen, Shane (Erik Ehn), som sedan länge haft drogproblem.

Samtida källor berättar att Eugene O'Neill verkligen var kallsinnig och avståndstagande gentemot sina barn. Med den psykologiska insikten om förnekelse och undertryckta känslor från Lång dags färd mot natt i bakhuvudet är det svårt att förstå. Brister han så i självinsikt? Måste han distansera sig för att inte gå under själv? Det är djupt obehagligt att höra hans nedlåtande utlåtanden om sina barn rakt upp i deras ansikten. Desto smärtsammare eftersom vi vet att båda sönerna tog sina liv, Eugene Junior bara något år efteråt, och Shane några decennier senare.

I scenen där Shane mellan fyra ögon berättar för fadern om sitt liv låter han påtänd - han sluddrar inte, men han talar med frånvarande, neutral röst om djupt omskakande händelser av sorg i sitt liv. Det låter som att han har medicinerat sig själv djupt för att orka med alla motgångar och fastnat i ett läge bortkopplat från sina känslor.

I en pendang till moderns långa, förklarande monolog mot slutet av Lång dags färd mot natt har Eugene O'Neill en motsvarande berättande scen mot slutet av Och ge oss skuggorna. Men vissa fakta han hänger upp sig på i sin monolog har han själv och andra redan vederlagt tidigare under pjäsen. Det han berättar med innerlig, svag röst är den egna livslögnen, uppblandad med sanning, en förklaring som ändå aldrig kan gälla som ursäkt för beteendet mot familjen.

Och ge oss skuggorna är en djupt deprimerande pjäs, men också stor teaterkonst, något man skakas om av och sent glömmer.

Länk till Dramatens sida om Och ge oss skuggorna

Foto: Roger Stenberg

Aller Tage Abend av Jenny Erpenbeck

Jenny Erpenbeck är en författare som har förmågan att se flera lager under det som händer, den logiska underbyggnaden, och väva in det i sin berättelse. Den lilla flickan har redan har dött när boken börjar, och hennes död betyder så mycket. Kvinnan som födde är inte längre en mor. Kvinnans mor är inte längre en mormor. Kvinnan och hennes make är inte längre föräldrar. De små, små kläderna som sytts och stickats till barnet - vem är de för nu?

Det är en intensiv upplevelse att läsa de här analyserna av ordens betydelse, för i förändringen av benämningarna finns också förändringen i människorna själva och deras framtid. Inte för ett ögonblick förminskar de filosofiska genomgångarna den reella känslan av djup sorg; tvärtom har jag sällan känt mig så gripen. Boken börjar verkligen hårt, med mänsklig grymhet som slår sönder förmågan till tillit, och det sätter stämningen för boken.

Barnets död slår isär den unga familjen och kastar de unga föräldrarna ur sina banor. Men vänta! Om flickan hade överlevt? Ett inskjutet kapitel går igenom vad som hade kunnat göras för att rädda flickan, och efter detta intermezzo tar berättelsen vid igen, med flickan och hennes lillasyster i tonåren. Dock blev det inte att de "levde lyckliga i alla sina dagar", för vi befinner oss i ett Wien på svältgränsen efter första världskriget. Trots att berättelsen är ytterst konkret i miljöbeskrivningarna ligger en spöklik känsla över sidorna: om flickan hade dött som spädbarn hade ingen varit där de är nu, ingen alls.

Och så uppstår en ny situation där flickans fotfäste i livet blir svagare; en ny död, ett nytt splittrande av människorna i hennes närhet. Eller - kanske inte? Ett nytt intermezzo går igenom alla detaljer som kunde varit annorlunda för att döden skulle undvikits. Och så fortsätter historien igen.

Betydelsen av ord, ord som kan vändas i sin motsats, under svåra förhållanden, återkommer i ett senare kapitel. Kvinnan har nu kommit till Moskva som hängiven kommuniststaten, men nu börjar utrensningarna av de icke rättrogna. När hon skriver ned sitt livs historia för dem som skall avgöra hennes öde, kontemplerar hon betydelsen av det hon skriver. Ska hon rapportera att Kamrat G. gick i god för henne som trogen saken vid inresan till landet, med tanke på att Kamrat G. nu själv råkat i onåd? Det som tidigare var en fördel, har det nu blivit en nackdel? Goda omdömen från misshagliga personer blir till en belastning, som ett foto som ersätts med sitt negativ.

Personerna i boken namnges sällan, och beskrivs aldrig med intimitet, men känns ändå aldrig anonyma utan mycket nära. Jenny Erpenbecks filosofiska framställning av en kvinnas öde under omvälvande händelser ger en intensiv känsla av livets villkorlighet. Hennes tidigare bok Heimsuchung använde ett annat perspektiv, långt utifrån, för att visa hur ynkliga och beklagliga vårt ömsesidiga plåganden och umbäranden är. I båda böckerna stod ändå historien i centrum, trots den gedigna filosofiska strukturen. Erpenbeck är en ytterst skicklig författare på många plan.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Heimsuchung
Gehen, Ging, Gegangen

Brooklyn

Att överföra Colm Tóibíns fina bok Brooklyn till film måste ha varit ett både lätt och svårt uppdrag. Å ena sidan finns där så många tidsmarkörer och andra stämningsskapande detaljer som gör sig väl i bild. Å andra sidan är det viktigaste av handlingen det som sker i huvudpersonens tankar, när hon kontemplerar det som händer runt henne och med henne, och vad det har för betydelse för hennes kommande liv.

Filmen låter oss inte riktigt hinna lära känna Eilis hemma på Irland, utan skickar henne raskt iväg till Amerika och titelns Brooklyn. Men väl där framträder hennes personlighet desto tydligare; tyst, stillsam, ofta överrumplad av frågor och komplimanger från de bullriga, energiska, rappa New York-borna. En motsvarande spegling går att se i filmens andra hälft när Eilis är tillbaka på Irland; utan att vara lika framåt som amerikanerna hon lämnat bakom sig sticker hon ändå ut i det lantliga Enniscorthy.

Livet i Brooklyn är ändå umanande och givande för Eilis; bland de oftast för dyra varorna i varuhuset där hon arbetar, på kvällskursen i bokföring där hon lägger grunden för en kommande karriär - och så tillsammans med den charmige Tony, infödd Brooklyn-bo av italiensk familj. Vilket fynd han är! Söt, snäll, skämtsam, uppskattande, generös, omtänksam. Det gör gott i hjärtat att se deras förälskelse och växande kärlek. Men det går att förstå hur hans livslust och kärlek skrämmer Eilis, som inte helt rotat sig i Amerika eller accepterat att det är där hon kommer att stanna livet ut.

Fantastiskt roliga är alla scener tillsammans med övriga inneboende flickorna hos Mrs. Kehoe - tuffare unga kvinnor som retas med Eilis och varandra under Mrs. Kehoes stränga blickar. Alla skådespelare i filmen är som gjutna i sina roller, inte minst Saorsie Ronan som lånar sitt öppna ansikte och sökande ögon åt Eilis med stor känslighet.

Vissa nyanser och bihistorier går visserligen förlorade, som alltid när man flyttar en bok till vita duken, men det som är kvar är en helgjuten historia om en ung kvinna som måste välja sin väg i livet; som upptäcker att det kan vara lika pressande att ha ett val som att inte ha det; och som får se att man ibland måste välja mellan två goda ting. Jag tyckte mycket om Brooklyn såväl som bok som film.

En rackarns långhelg på Stadsteatern

Om det är någon som kan ro i land att göra en fars om att gömma flyktingar, så är det Maria Blom. I komedier gäller det ofta att bortse ifrån allvaret i katastroferna som spelas upp, som att någon är förtvivlad över att inte få barn, eller att människor gömmer sig i en källare för att inte skickas tillbaka dit de kom ifrån. Men med rätt anslag kan man som sagt skratta även åt det, och Maria Blom hittar den rätta tonen för att pjäsen om En rackarns långhelg skall bli riktigt rolig utan att trilla i buskis-träsket.

Scenen är, gissar man, ett hem i en småstad: inte stajlat efter senaste heminredningstrender, utan möblerat bekvämt, med pigga färger och gamla fina burkar i hyllan. Där puttrar Bibbi (Kajsa Ernst) omkring medan maken Kostas är på jakt, och den utflyttade sonen Jakob (Omid Khansari) kommer förbi med tvätten och får med sig köttbullar hem. Det är en bild av ett lagom trevligt folkhem, lockande och igenkännbar även för oss som mest såg det på håll, där inte mycket händer.

Fast det är ju inte sant! Under golvet gömmer sig en hel drös flyktingar som vill stanna i Sverige. Det är Bibbis påstridiga hårfrisörska som propsat på att Bibbi skall hysa in dem över långhelgen. Anja Lundqvist gör frisörskan, svärdottern och ett antal andra roller med härliga, energiska överdrifter som passar perfekt mot Bibbis långsamma motstånd. Jag trodde aldrig att någon skulle få mig att längta efter en myspyjamas med tigermönster!

Och självklart blir långhelgen inte alls så lugn som Bibbi hade trott, för hux flux kommer hennes vildare syster Solveig (Ann Petrén) för att stanna några dagar. De är så där extra mycket motsatser till varandra som man kan bli när man tar spjärn emot den andra, och där Bibban är beige och försiktig är Sullan färgglad och partysugen. Och så börjar gubbarna titta upp ur golvet... Kardo Mirza gör ett toppinsats som alla dem i olika frisyrer. Det blir till att gömma sig i städskåpet, under köksbordet, i utdragssoffan, och däremellan försöka kommunicera och få sig en matbit eller till och med ett glas vin tillsammans med Sullan. Skådespeleriet klaffar perfekt, entréer och sortier i precis rätt ögonblick trissar upp stämningen, och det hela är jätteroligt! Maria Blom har skrivit och regisserat en pjäs man skrattar och blir glad av, och det är bara att tacka henne och ensemblen för det!

Länk till Stadsteaterns sida om En rackarns långhelg

Foto: Petra Hellberg

Tiden Second Hand av Svetlana Aleksijevitj

Det finns inte en berättelse om tiden efter Sovjetunionens fall, och det är därför det är så bra att Svetlana Aleksijevitj inte försöker skriva den. De många röster hon släpper fram har olika upplevelser av händelserna före och efter 1991, och olika bakgrunder som skapar mycket olika reaktioner på förändringarna i samhället.

Är det litteratur, är Aleksijevitj en författare när hon "bara" skriver ned vad andra berättar för henne? JA, för det krävs ett speciellt sorts lyssnande och de rätta stödfrågorna för att locka fram de här berättelserna. Många av människorna undrar rent ut varför hon vill höra det här? Och de säger att nuförtiden är det ingen som vill lyssna på deras berättelser. Aleksijevitj är själv frånvarande i kapitlen, men man kan föreställa sig det enorma arbete hon har lagt ned på att hitta de olika människorna, vinna deras förtroende, hitta följdfrågor, spela in, skriva ned, redigera och sammanställa vad de säger. Därtill hinner också de intervjuade framstå som levande gestalter, även om de bara får tala på en eller ett par sidor. Vi får höra tillräckligt mycket för att få en inblick i vad de har fått utstå i sina liv och vad de själva tänker om det.

Många av rösterna berättar om stämningen vid kuppförsöket i augusti 1991; känslan av att något farligt kunde hända, vikten av att vara med och demonstrera för demokratin. Och så besvikelsen när förändringarna kom. Visst finns det mer i affärerna - flera sorters korv, som många nämner specifikt, och inte längre tomt i hyllorna. Men de som vinner i det nya samhället är vulgära, ofta hänsynslösa, och många av de svagare eller idealistiska medborgarna har hamnat på efterkälken och förlorat hem, uppehälle och trygghet. Få sitter nu vid köksbordet och talar om Solsjenitsyn eller Achmatova, och ingen bryr sig om dem som gör det.

Inte bara åsynen av brutala biznismen får människor att längta tillbaka till Sovjetunionen. Många berättar också om andan i det forna riket; glädjen av att vara med och bygga något stort, och inte minst stoltheten över att tillhöra en stormakt. Återigen visar berättarstrukturen sin styrka: längtansfulla berättelser om Sovjettiden varvas med krassa minnen av tomma hyllor i butikerna och timslånga köer för att kunna köpa de smulor som dök upp ibland.

Tack vare Svetlana Aleksijevitjs rötter i Vitryssland och Ukraina kommer hon ihåg att flika in röster från de områdena. Men ännu mer gripande är berättelserna från Georgien, Armenien och Tadzjikistan, där Sovjetunionens fall ledde till etniska rensningar mellan ryssar och de infödda, trots att man inom alla folkgrupper fötts i landet, bott där och gift sig med varandra. Hatet finns även i Rysslands hjärta, där tadzjikier och andra med "utländskt" utseende utnyttjas och till och med misshandlas och dödas av inhemska skinheads.

Boken är fylld av så många trasiga livsöden att det lämnar skrapsår i själen att läsa den. Efter kommunismens ondska och angiveri, nu korruption och maffiagrupper som fortsätter att skövla landet och utarma framtidstron. Det ryska folket som kuvats av tsarer och diktatorer i hundratals år hade ingen chans att börja bygga demokratin innan samvetslösa opportunister började ta för sig. Det är sorgligt att se hur gangsters på alla nivåer i samhället inte kan se hur mycket möjligt välstånd de förstör genom att rafsa åt sig vad som blomstrar och slå ned på människor som hade kunnat utveckla ekonomin och gemenskapen. Och framför allt är det sorgligt, men viktigt, att se hur många människor som krossats av olika krafter, om och om igen genom historien.

Anomalisa

Charlie Kaufman har skrivit och regisserat så många egensinniga filmer som jag gillar - Being John Malkovich, Adaptation och Synecdoche, New York med flera. Att han valt att göra sin nya film Anomalisa i stopp-start-teknik med dockor lät ännu mer lockande. Jag såg fram emot vad han ville berätta som skulle göra sig bättre med hjälp av dockor än med mänskliga skådespelare. En bit in i filmen började jag tvivla. Hur intressant skulle historien vara om man reducerade den till några rader, och är det utanpåverket med dockorna som skall göra filmen? Men där var jag skeptisk i onödan.

Saken är den att alla förutom huvudpersonen, Michael Stone, har exakt samma ansiktsform och röst av samma skådespelare (Tom Noonan). Det är ett tecken på den djupa depression och själsliga förvirring som Stone befinner sig i. Extra ironiskt, med tanke på att han är eftersökt författare och föredragshållare i självhjälpsgenren. Ännu ett konvent på ännu ett hotell bland ännu några hundra anonyma åhörare späder på känslan av alienering i en oförstående värld.

Dockorna är ytterst välgjorda och rör sig fint. Michael Stone har ett uttrycksfullt ansikte (som inte liknar David Thewlis, som gör rösten). Det är en fröjd i sig att se dockornas kroppsdelar och anletsdrag röra sig i rent vardagliga rörelser, som att ta av sig kläderna och tvåla in sig i duschen. Ibland störs blicken dock av skåran mellan övre och undre halvan av dockhuvudet, som ser ut som en glasögonskalm. Men det brottet mot det verklighetstrogna gör förstås sitt till för stämningen av overklighet.

Till och med frun och sonen där hemma, hör vi på rösterna i telefonen, är en del av den anonyma massan som Stone inte får kontakt med. Men så sker underverket! Genom hotellrumsdörren hör han en kvinnas röst, en personlig röst som inte låter som alla andras! (Rösten görs av Jennifer Jason Leigh.) Han kastar sig ut och får tag i henne, lilla Lisa, anomalin i hans grå värld, Anomalisa. Varje ögonblick med henne är livsviktigt, men så känsligt. Hur skall han göra för att närma sig? Hur skall hon reagera? De är båda blyga och fumliga; "Förlåt!" - "Det gör inget!" är de vanligaste orden under större delen av deras konversation.

Lisa jobbar på ett call center i en småstad, och lever ett ensamt, stillsamt liv. Det är fint hur hennes personlighet tecknas upp medan Michael lyssnar på hennes röst medan hon berättar. Hon lever ett ytterst vanligt liv, och är så osäker på sig själv, men i Michaels ögon eller snarare öron är hon unik. Ändå är det ingen känsla av lyckligt slut som infinner sig. Hur länge skall den här såpbubblan av lycka hålla? De två är så olika, och utanför Michaels hotellrum ser alla andra människor fortfarande likadana ut.

Det är ändå bättre att Anomalisa inte blir den enkla lösningen på Michaels problem. Hans sinnestillstånd är så tungt och svårt, och han har helt klart känt så under lång tid, att det vore en lögn att tro att en enda person skall kunna komma med räddningen. Och stackars den personen i så fall, hur mycket skulle inte hänga på henne! Anomalisa är en sorglig film, men ärlig. Den är också originell och sevärd för sin drömska stämning och för de känslor den skakar fram.

Yta på Kompani1 Teater

The Shape of Things to Come är pjäsens originaltitel. Det är mycket som skall komma; en väg mot förväntade händelser, processer som förändrar tanken redan innan resultatet är på plats. Evelyn (Frida Liljevall) är konststudent, och att studera är ju något som skall leda till en examen och något nytt. Men på muséet träffar hon Adam (Peshang Rad), också student men en som har fastnat på vägen och hankar sig fram på dubbla jobb.

De två blir ett par, och Adams liv förändras - ja, hela Adam förändras. Evelyn är självsäker och van att ta för sig, och hon puffar Adam till att träna, äta bättre, klippa sig, skaffa snyggare kläder och så vidare. Det syns på honom, när de båda går för att träffa Adams vänner Jenny och Philip (Malin Güettler och Lars Bringås). Jenny och Philip är också på väg mot något; de skall gifta sig! Under vattnet, i dykardräkter! Också en stor händelse, något som kommer att förändra deras liv.

Neil LaButes drama är tätt skrivet, med intressanta samtal där replikerna flyter lätt och naturligt, där något alltid är på gång och något nytt alltid verkar lura runt hörnet. Ensemblen spelar sina roller säkert, samspelet fungerar bra och stämningen hålls på en hög, jämn nivå. Några flyttbara trälådor utgör scenografin, och jag gillar speciellt hur Lars Bringås skjuter omkring dem efter stämningen i scenen före eller efter: svängigt och litet småslirigt på festkvällen; hårt, slamrande och ilsket efter ett gräl.

Jag gillar det intellektuella spelet i pjäsen, och spänningarna som uppstår när förhållanden förändras. Däremot finns det ett antagande inbyggt i handlingen som efter hand kommer till ytan, där jag och flera med mig inte skulle hålla med pjäsförfattaren. Med det sagt är Yta med Kompani1 ändå en stark och underhållande föreställning på Stockholms scener just nu, och mycket sevärd.

Länk till Kompani1:s sida om Yta