Sällskapet - El Club

Inte bara till en avlägsen ort utan till ett hus utanför byn, endast tillåtna att gå in i byn under specifika tider, är de fyra prästerna och en nunna förvisade. De har alla begått brott och är inte längre lämpliga som kyrkoherdar och själasörjare. Kyrkan har inte lämnat dem till den världsliga rättvisan utan utdömt sitt eget straff. Deras hem är inrett som så många andra kommuniteter runt om i världen; praktiskt, funktionellt, men ett steg finare än bara praktiskt och funktionellt, för att människan skall kunna slappna av, vända sig till Gud och försjunka i bön.

Men hur mycket tillvaron än liknar en evig reträtt är de ju alla där för att de är förvisade - de har en skuld att botgöra för resten av sitt liv. Hur hanterar de det, hur ser de på sig själva? När en ny botgörare förs till deras hur får vi en skymt av vilken vånda det innebär att bli utpekad som syndare, som motsatsen till den välgörare man trodde sig vara.

Den inre konflikten gräver Pater García djupare i, utsänd av kyrkan för att utreda ödet för den sortens exilhus och människorna som skickats dit. I förhörsliknande dialoger får vi höra vad individerna i huset dömts för, och hur de försvarar sina handlingar i hemsnickrad, förvriden logik eller till och med teologi. Pater García ser också hur tillvaron blivit som en semester för dem; inte längre botgöring utan en bekväm tillvaro där de till och med har tid att föda upp en vinthund som vinner tävlingar i byn.

Även om man instämmer i Pater Garcías bedömning är det svårt att inte känna viss sympati för de pressade gamla männen. Men som ytterligare en påminnelse om deras synd finns ett av deras offer; en förvirrad och plågad man som av en skadad variant av kärlek följt efter prästen som förgrep sig på honom som barn. Det skär i hjärtat att se den trasiga människan snubbla omkring och försöka förstå hur man skall leva.

Jag tycker inte om filmens upplösning, där alltför många, oväntade och motstridiga saker händer, även om jag kan gilla intentionen i slutscenerna. Filmens styrka ligger dock i skeendena den första timmen, långsamma men pressande, med tid att reflektera över det som hänt och vad det har betytt för de inblandade. Filmen visar några aspekter av hemska saker som har hänt i verkligheten. Det är viktigt att det skildras och sprids, speciellt så känsligt som regissören Pablo Larraín har gjort.

Jeff Olsson på Galleri Magnus Karlsson

Vi älskar att pryda våra hem med växter, det är något beundransvärt att ha gröna fingrar och ännu mer att ha en trädgård med nyttoväxter, vackra blommor och en plats att slå sig till ro. Men i Jeff Olssons bilder är naturen ingen passiv ingrediens som låter sig utnyttjas av odlare. Gränserna mellan människa och växt är utsuddad, och rollerna ibland omkastade - som en konkret manifestation av Barbara Krugers ikoniska verk We won't play nature to your culture.

 

I verket Dolled up och andra porträtt sitter inte någon blomstjälk käckt bakom örat, utan växer ur munnen och till och med pupillerna. I flera av bilderna växer det ur öppningar i huden, inte smetigt och äckligt, utan (när en viss obehagskänsla lagt sig) som i symbios, ett nytt sätt att leva.

Men även i denna nya världen finns nyskapare; The Scholar visar en person som sticker in handen i ett träd som för att göra samma bildningsresa tillbaka mot floran. Han har skägg men även målade tånaglar och jag tycker mig ana bröst. Är han en Tiresias, en som bär med sig båda världarna (här människa och flora)?

 En senare bild, The Heir, visar en (annan?) man med nagellack som bär ett spädbarn ned till en flod. Barnet har ett svårtytt men apliknande ansikte, eller är det bark? Kanske är det frukten av sammansmältningen mellan mänsklighet och växtlighet, någon som skall leva vidare utan att smutsa ned i naturen.

Två av bilderna i första salen irriterade mig först; Undercurrent och Through Waves tycktes skapade med samma teknik som sedan bekvämt fick bygga upp två helt olika företeelser. Men metoden med de små detaljerna återkommer i en bild längre in i utställningen, Brute, och föreställer då ett tungt ansikte. Ur den synvinkeln liknar det ett försök av naturen att skapa en människa; ett möte halvvägs med Tiresias och arvingen från tidigare bilder.

Jag gillar hur Jeff Olsson låter natur och människa växa in i varandra, mycket grundligt och inte alls tillrättalagt. Utställningen The Thoughts Of Vegetables är tankeväckande och spännande som en roman av J.G. Ballard.

Länk till Galleri Magnus Karlssons sida om utställningen

Brooklyn av Colm Tóibín

Efter andra världskriget är Irland, liksom större delen av Europa, fattigt och det är ont om jobb. Eilis bröder har flyttat till England, storasystern Rose har lyckligtvis ett arbete som kan försörja de tre i familjen som är kvar, men utsikterna för Eilis är dystra, trots att hon har goda betyg från sina studier i bokföring. När familjen får besök av Father Flood, en irländsk präst som har flyttat till Brooklyn, ser han deras dilemma och berättar att det skulle finnas arbete och bostad i New York för en pålitlig ung kvinna som Eilis. Steg för steg blir planerna mer konkreta, och snart lämnar Eilis hemlandet för ett nytt liv i Amerika.

Sammanfattad i några meningar (några fler än ovan) är handlingen nog så intressant, men det är inte händelserna i sig som är det viktiga, utan Eilis inre värld och hur hennes tankar och känslor korresponderar med det som försiggår. Colm Tóibín har till huvudperson valt en kvinna med en rationell och återhållsam personlighet och god analysförmåga, som inte röjer sina känslor utåt men inom sig upplever desto starkare vad enskilda handlingar kommer att betyda på längre sikt. Vid ett tillfälle reflekterar hon över att de som flyttat till England brukar komma hem för en vecka till jul, medan de som flyttat till Amerika inte kommer tillbaka till hembyn.

Med finkänslighet och sympati beskriver Tóibín först livet i den lilla irländska byn; människor som känner varandra och varandras släktingar, en ungefär förståelse av hur framtiden kommer att förlöpa. Resan över Atlanten får också tillbörligt stor plats. I Eilis liv är det ju en omvälvande händelse, liksom att ångra att man åt en stor middag första kvällen när sjösjukan sätter in och man är fast på en plats man inte har någon kontroll över. Väl på plats i Brooklyn skildras i god detalj de viktiga aspekterna i Eilis nya omständigheter, och framför allt hur hon behöver förhålla sig till de människor hon möter och som har mer eller mindre inflytande över hennes liv: Mrs Kehoe från vilken hon får hyra ett rum, de unga kvinnor som hyr de övriga rummen, Miss Fortini som är hennes närmaste överordnade på varuhuset där hon får anställning. Sammantaget ger det en verklig känsla av att det är ett liv som har levts på ett ställe, sedan lyfts upp och fortsätter på en annan plats.

Boken är inte fri från djupa sorger och katastrofer, men jag uppskattar att berättelsen ger lika stor vikt åt även de situationer som förlöper (någorlunda) väl, men som ändå kan orsaka oro eller eftertanke i stunden de sker. Jag är också imponerad av skildringen av tiden och omständigheterna; det hela ligger bara ett femtiotal år tillbaka men det är just därför det är viktigt att få med detaljer som hur kundkretsen reagerar när det överraskande blir nylon-rea på Eilis varuhus, eller stämningen när de börjar sälja varor riktade till kunder med mörkare hudfärg.

Eilis irländska hemby är Enniscorthy, där även Colm Tóibín själv kommer ifrån, liksom en annan av hans huvudpersoner, Nora Webster. Handlingen i boken inspirerades av en tidningsnotis, och att Nora Webster skymtar förbi bidrar till att Brooklyn känns som en levande berättelse om människor som har funnits och finns. Men mest av allt beror det på Colm Tóibíns inkännande skildring av Eilis yttre och inre liv.

Fler böcker av Colm Tóibín:
The Master

Lycklig resa - En hyllning till Jan Johansson

Pianisten Jan Johansson är en svensk skatt, och fastän han togs ifrån oss alldeles för tidigt hann han bland annat ge oss underbara, personliga jazztolkningar av folkmusik. Femtio år senare silas hans musik genom ett nytt filter när en annan begåvad pianist, Jan Lundgren, kontrabasisten Mattias Svensson och Bonfiglioli Weber String Quartet spelar musiken på delvis nya sätt, med fina arrangemang av Martin Berggren.

Konserten i den fullsatta Grünewaldsalen börjar vackert och engagerande med Emigrantvisa. Stråkkvartetten låter inte som folkmusik, utan kompletterar de mjuka tonerna från bas och piano. Litet mer av folkton hörs när fiolen inleder ett medley på visor från olika svenska landskap. Den första var Vallåt från Jämtland och den sista var Visa från Rättvik; jag minns inte namnet på alla fem och vilken som lät hur, men i en av dem gav sig piano och bas ut på mer jazziga turer, och det tyckte jag om, men lika mycket tyckte jag om när musiken ökade tempo och stråkarna anslöt.

Polska efter Höök Olle spelade bara piano och bas, lugnt och skönt och kontemplativt, och därefter Berg-Kirstis polska, även den från Jazz på svenska. Därefter var det dags för Jazz på ryska. Efter Bandura kom en stark version av Kvällar i Moskvas förstäder. Det var härligt att få höra så jazziga toner från stråkarna! Efter Det går en kosack fick Jan Lundgren flyta ut i underbara pianotoner i Stepp, min stepp - en av de många höjdpunkterna under kvällen.

Foto: Jan-Olav Wedin

Så var det dags Jazz på ungerska, och en fin version av Det snöar för bara bas och piano. Stycket Det vore synd att dö än inleddes av en mycket romantisk violinstämma, och utvecklade sig till medryckande bossanovatakter. Vi fick också höra musik komponerad av den sympatiske Jan Lundgren själv, med titeln Lycklig Resa tagen från resväskan på omslaget till Jan Johanssons Jazz på svenska. Det var en mycket jazzig låt, mer kraftfull än tidigare musik under kvällen. Energin fortsatte i nästa låt, en slängpolska från Uppland som hann prova sig igenom både boogie-woogie och rocktoner i sina olika ombyten.

Genom hela konserten var det en fröjd att höra de begåvade musikerna spela så väl samstämt med varandra och med musiken och arrangemangen. Ingen ville förstås att konserten skulle ta slut, så vi fick två stjärnor till extranummer: Visa från Utanmyra, personligt och fint på bara bas och piano, och Jan Johanssons sista och enda sång för Astrid Lindgren: Pippi Långstrump, i en mängd lekfulla och även molltonade variationer i olika konstellationer av musikerna på scenen. Fantastiskt! Men då blev ju vi tacksamma i publiken så uppspelta att vi inte kunde gå! Så vi fick ett extra extranummer, Klara Stjärnor, ett stillsammare adjö innan vi lämnade en ytterst minnesvärd konsert.

Marguerite

Året är 1920, en spännande tid! Avantgardet sysslar med musik, film, poesi och konst som övriga inte förstår sig på, och kreativiteten flödar. Men många älskar fortfarande klassisk musik från äldre tider. Filmen Marguerite börjar på en exklusiv tillställning för ett sällskap inom Paris högre societet. Musiker och sångare framför musik av Händel på en konsert till förmån för välgörenhet. Och allra sist, i vanlig ordning, ett sångnummer av värdinnan själv, baronessan Marguerite Dumont.

Bland de aspirerande musikerna och blasérade gästerna finns två oinbjudna, musikkritikern Lucien Beaumont och allkonstnären Kyrill von Priest, som plockar för sig av kanapéerna i väntan på den länge omsusade sånginsatsen från baronessan Marguerite. Och så börjar hon sjunga. Hon har valt ett välkänt men svårt stycke: Nattens Drottnings aria ur Mozarts Trollflöjten. Och som det låter! Fruktansvärt! Då och då ur takt, men allra mest så falskt, så falskt i de toner som skall vara höga, klara och rena.

Intensiv koncentration krävs av musikerna för att hålla masken. De vana åhörarna ler roat. De minst tålmodiga har stängt in sig i en annan sal för att slippa höra. De enda som imponeras av framförandet är de två snyltgästerna, framför allt von Priest, som tilltalas av "det djuriska, det vilda" i Marguerites sång. Själv skruvar jag mig plågat i biofåtöljen. Det är inte några få toner här och där som är fel, utan så gott som allt, och det skär i öronen.

Men Marguerite hör sig själv som en sångerska i klass med dem man hör på operans scener. Med sina världsliga tillgångar har hon byggt ett eget universum av musik. Hon samlar originalnoter, och på sitt slott har hon iscensatt fotosessioner av sig själv i scenkläder och dramatiska poser från de stora operorna. När hon läser Beaumonts välvilliga recension söker hon upp honom på hans tidning och inleder en vänskap med de båda unga männen.

Varje ögonblick i filmen utgörs av en balansgång mellan världen som Marguerite upplever och verkligheten. Varje person hon möter måste utföra den balansgången - underblåsa Marguerites missuppfattning eller sticka hål på bubblan, vilket är grymmast? Catherine Frot gör en lysande skådespelarinsats; hennes vackra, lätt åldrade ansikte är naket för alla känslor som drar fram inom henne. Hur skulle man kunna såra en så ärlig själ? Trotjänaren Madelbos stöttar sin husfru på alla vis, medan maken Baron Dumont har tröttnat och dragit sig tillbaka i uppgiven tystnad. Men tack vare de två unga männens uppmuntran börjar Marguerite sjunga offentligt. Hur skall en månghövdad publik reagera på hennes falsksång?

Filmen berättar en fascinerande historia på ett finkänsligt sätt, även om jag blev besviken på det melodramatiska slutet där alla började agera helt på tvärs mot sin karaktär. Jag väljer hellre att bortse från det, och fokusera på den till största delen charmerande historien och de lockande miljöskildringarna - sammet, spetsar, guld och glitter, några jazztoner och energin kring människor som skapade något nytt! Som motvikt till Marguerite finns birollen Hazel Klein, en verkligt sångerska i början av sin karriär. Hon ger filmen chansen att visa den mer seriösa sidan av konstnärskapet, och den hade gärna fått understryka ännu mer hur osäkert och fattigt det kan vara att slå sig fram som sångerska, när man inte har en förmögenhet i ryggen. Men huvudpersonen är ändå Marguerite, och hur viktigt det är att inte trampa på någon annans drömmar, även om de bygger på en livslögn.

Lola Blau på Stadsteatern

Nittonhundratrettiotalet på kontinenten är en tid som inte upphör att fascinera: så många artister som spelade och sjöng pjäser och sånger med bra musik och fräcka texter, medan mörkare krafter drog ihop sig till ett nytt fasansfullt krig. Georg Kreisler var en av artisterna som verkade i Europa men lyckades fly till USA för att undkomma nazisternas förtryck. I pjäsen om Lola Blau låter han musiken berätta om en artist med en liknande levnadsbana.

I Stadsteaterns uppsättning behövs bara tre begåvade musiker (Martin Östergren, Mathias Venge, Maria Olsson) och Sarah Jangfeldt i titelrollen för att skapa gedigen scenkonst. I första akten biter det till i ekivoka sånger, avsedda för en tuff publik som vill tänka på annat än den hårda samtiden - som dock gör sig påmind ändå. Efter resan till Amerika blir tonen mer vemodig, för att erbjudandena är så få för en nyinvandrad, hur stor hon än var i sitt hemland, men främst i för att oron över dem som är kvar i Europa ständigt finns med.

Pjäsen är uppbyggd som en gammal kvinnas minnen, en kvinna med allt bräckligare grepp om verkligheten i en sjavig lägenhet. De krackelerande väggarna är förstås också rätt bakgrund för de slitna miljöerna i förkrigstidens Europa. Men berättelsen framförs främst i form av sångerna (med smarta texter, listigt översatta till svenska av regissören Rikard Bergqvist), och med hjälp av historiska filmklipp som projiceras på scenografin, och trots lysande insatser av alla på scenen blir handlingen för knapphändig. Jag skulle önskat att produktionen hade varit fylligare, med fler skådespelare och fler scener - det hade den förtjänat! Men det är även gott som det är nu: ögonblicksbilder från en viktig tid i form av oförglömliga sånger av en fantastisk ensemble.

Länk till Stadsteaterns sida om Lola Blau

 

Foto: Petra Hellberg

Heimsuchung av Jenny Erpenbeck

Vi kan tacka våra språks gemensamma rötter för att titeln på Jenny Erpenbecks bok blir lika sinnrik på svenska som på tyska: Hemsökelse, gärna uttytt som hem-sökelse. I centrum för de flesta av kapitlen står ett vackert hus vid en sjö ett stycke utanför Berlin; ett hus en omgivning som är mycket närvarande och viktig för människorna som för tillfället bor där.

Men prologen till boken handlar om landskapet, om inlandsisen som skapar åsar och rännor såväl ovan jord som under vattenytan. Jord, sand, vatten, årtusendens påverkan understryker hur kort människans stund på jorden är, och fåfängligheten i hennes strävanden, som Predikaren i Bibeln talade om.

Tyskland och Berlin har varit skådeplats för många stora omvälvningar under det senaste århundradet, och det avspeglar sig i vilka som flyttar in i huset vid sjön. Boken börjar i en odefinierad förtid och rör sig sedan långsamt framåt genom nittionhundratalet; ett steg fram och tre steg tillbaka, till händelserna som föregick det vi nyss läste, eller till gäster som befann sig i huset med en egen historia från långt bortifrån eller nästgårds.

De flesta personerna hålls anonyma med benämningar som Arkitekten eller Författarinnan, och blir därigenom allmängiltiga men utan att förlora sin personlighet. En familj nämns dock vid namn, upprepade gånger, som en besvärjelse: den judiska familjen som ägde bad-huset vid stranden på 1930-talet. I kapitlen om dem nämns också flera gånger priset på handdukar, bordsdukar och andra föremål; ett kusligt och mycket effektivt sätt att visa att deras liv var utmätta, prissatta men i slutändan meningslösa. De styckena är genuint sorgliga och gripande i sin stillsamma uppräkning av obestridliga fakta.

Emellan varje berättelse kommer ett kort kapitel om Trädgårdsmästaren. Han nämns aldrig vid namn, så det kan vara samma person genom hela århundradet, åldrandes långsammare än människor, i takt med naturen. Han dikar ut land och hugger ned träd, efter ägarens önskemål eller efter vad han ser behövas. Det konkreta arbetet i naturen, speciellt de staplar av ved som skapas när han fällt ännu ett stort träd, är ännu en påminnelse om att naturen och marken under våra fötter finns kvar medan människor kommer och går, bygger och river, och minns eller glömmer det som varit viktigt.

Jenny Erpenbecks bok är en mästerligt genomförd resa genom historien, där det futtiga i fiendskap och krig blir extra tydligt i en punkt strax bredvid stridens centrum.

Fler böcker av Jenny Erpenbeck:
Wörterbuch
Aller Tage Abend
Gehen, Ging, Gegangen